Efter att ha trotsat väder och trots och hängt, "diskuterat" och tittat på djuren i lekparken begav vi oss hemåt. Pyret ville fortsätta leka och ropade att jag skulle komma och gömma mig bredvid henne där hon stod och tryckte bakom dörröppningen.
-Akta mamma, en drake! Kom och göm dig.
-Nä, jag vill se draken. "Hej draken!"
-Men mamma, den biter dina tår!
-Jaha, det kittlas visst. "Hej draken!"
Pyret suckar, kliver fram, går ner på knä (liten drake alltså), suckar igen och viskar till golvet:
-Förlåt draken, men det är min mamma.
...
Hade det varit på riktigt hade jag nog tagit lite illa upp där.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer