attvarabob

Hur man gör när pyrets pussel är för enkla för den lilla diktatorn? Så att hon bara bara slänger dit bitarna som om hon tävlade i pussel-VM och genast vänder upp och ner på det och börjar om? Man lägger alla bitar till fler pussel i samma hög och de tomma brädena bredvid varann. Det tar henne i alla fall lite längre tid att få ihop det då. Där kändes det som att herr B.o.B. var lite genialisk i sitt föräldraskap.

Ibland, så där lite då och då, så är jag otacksam. Eller rättare sagt, jag känner mig otacksam. För jag dras med en känsla av att med vår bakgrund så " får " jag inte gnälla över föräldraskapets trista bitar. Det där med att vara på samma jobb alla dagar i veckan på alla tider på dygnet. Att alla dagar ser likadana ut. Att lyssna på gnäll, skrik och gråt alla dagar om året. Att byta blöjor. Att mata. Att inte ha så mycket vuxet sällskap. Att inte få sova, äta och gå på toaletten. Att kroppen är sliten och aldrig verkar återhämta sig riktigt. Att det är stökigt och skitigt någonstans hela tiden. Men ibland struntar jag i om jag är otacksam och känner mig less på det där i alla fall.

Polarn har ju inte direkt haft några problem med den där berömda kurvan på bvc, om vi säger så, trots att hon ganska fort föll in i att äta var tredje eller fjärde timme och då käkade ganska lite, eller i alla fall bara en kort stund. Varje besök på bvc stillade oron över att hon kanske inte fick i sig tillräckligt med råge och ögonmåttet kunde hjälpa till att bekräfta den uppåtgående kurvan. Ändå är det " lilla " livet inne på fjärde dagen av att äta i stort sett varannan timme d y g n e t   r u n t . Varför det? Hon behöver ju inte direkt mer näring. Jag behöver dock mer sömn. Så om jag sluddrar lite, nickar till mitt i samtalet, glömmer väsentligheter, ställer kaffekoppen i kylskåpet och tar med mig soyguhrt tetran till frukost bordet, trampar snett och visar halsmandlarna väldigt ofta så är det inte på grund av vodka i vattenflaskan. Ett tips på billig fylla är istället att sova en timme, fyra gånger per natt. Du får liksom samma resultat.

Pyrets nya bästa kompis. Hon har haft den i många månader utan att den har väckt något större intresse, men så plötsligt idag har det varit den käraste ägodelen. Den rullar med sitt tickande ljud efter de små trampande fötterna var de än går, följer med upp på skötbordet, pussas varsamt och klappas på. Inte vet jag vad det beror på, jag vet bara att det är fasligt sött.

Efter en natt av anfall mot förråden klockan 22, 01, 02, 03, 04 och 06 följde en dag av kontinuerliga räder varannan timme. När vi lyckades imobilisera fienden kom oväntad attack från allierad. Det var dock mer av en search and distroy attack som bestod av matrester och leksaker och öronbedövande skrik. Värst blev det dock till natten. Fienden vaggade in oss i falsk trygghet genom oväntat lugn mellan klockan 22 och 02 för att sen göra en räd mot förråden och oväntat släppa en bomb. När jag yrvaken skulle sanera efter anfallet passade hon på att skjuta skarpt. Jag hann med nöd och näppe hoppa undan från skottlinjen. Nu blev badrumsmattan sönderskjuten, men det hade kunnat vara mitt ansikte som fått ta träffen. Fienden lät sig omhändertas av övriga kompaniet medan jag röjde upp det värsta och sen försökte få en stunds vila innan nästa väntade räd. Då klev den allierade in och bjussade på en gråtattack och en blöja på bristningsgränsen. Idag måste jag hinna fylla på förråden och få nå

Andlöst vackert.

Senaste tjata-hål-i-örat grej pyret sysslar med? Eeeett ttååååååå ttee eee Ibland lite smått följt av ffuuua aa eeeemm . Hon räknar allt ; pusselbitar, smörgåsbitar, makaroner, duplo, steg och en massa saker som pågår i hennes huvud. Så fort hon får syn på siffror ska hon också räkna, vilket självklart betyder att alla siffror är en etta, tvåa eller trea. Eeeett ttååååååå tteeeee och börja om Eeeett ttååååååå tteeeee en gång till Eeeett ttååååååå tteeeee jag blir tokig Eeeett ttååååååå tteeeee låt mig gissa vad som kommer sen Eeeett ttååååååå tteeeee Det är roligt när barn lär sig nya saker.

Av min mor fick jag en present på Mors dag; två armband (ett för varje avkomma) som stöder SOS barnbyar. Av sin farmor fick polarn ett armband som en del i en Buddistisk ceremoni.    Pyret har ett likadant fast för att hjälpa mot alla mardrömmar.  Så nu är vi alla märkta.  Coola brudar liksom.

För exakt ett år sedan var det mitt livs första Mors dag. Idag är det min andra och nu har jag två barn. Svindlande tanke. Galet. Jag som inte trodde jag skulle få fira den här dagen över huvud taget.

Att pyret får allt mer korkskruvslockar är ju helt bedårande.  Allt man kan önska egentligen. 

Det där med att bebisar försöker lära sig koordination och därför viftar och vevar frenetiskt med armar och ben är ju inte alltid så smart. De slår ju sig själva i huvud och ansikte hela tiden. Aj. Learning by doing eller förberedelser inför en blivande karriär som boxare?

Jag menar inte att det har varit en skitdag på så sätt att den har varit dålig, men vi kommer till det. Vår promenadkompis pyret behöver skor som är anpassade till vädret och luftar hennes ofattbart svettiga små fötter bättre än jympaskor, och eftersom fötterna verkar vara det enda som växer på den där ungen så tänkte vi starta med att kolla in andrahands marknaden innan vi kollar butikerna. Så vi tog oss till söder. Några shorts, kortärmade blusar och t-shirts till pyret, tre amnings vänliga klänningar till mig men inga skor blev resultatet. Istället hade vi just startat en promenadrunda som när dagen var slut sträckte sig över två mil. Vi lämnade hemmet strax efter 10 och kom hem strax efter 17, däremellan åt vi lunch på Nyfiken gul, ammade utmed Hornstulls strand, bytte blöjor på gräsmattor, fikade på Lasse i parken, smörjde in pyret med några ton solkräm, rättade till solhattar och mössor tusen gånger, hade några miljoner vätskepauser och pyret gick och gick och gick, inte hela

Det har blivit varmt, på riktigt och pyret visar sig bli tjurig av värmen. Det kommer bli en rolig sommar. Polarn visar oroväckande tendenser till att vara lite... ...vek, eller vad man kan kalla det. Hon blir skrämd av höga eller plötsliga ljud, blir ledsen och börjar gråta om man lämnar rummet, visar redan lite mammiga tendenser och gråter varje gång pyret gråter. Det sistnämnda är ju fasligt roligt såna här dagar när pyret är tjurig och börjar gråta för allt och inget typ varje kvart. In stereo where available. Själv har jag fått värmeeksem på bröstet samtidigt som polarn helst vill bli buren mot bröstet. Ingen bra kombination.  Min skavsårs problematik löstes genom att köpa billiga tygskor på H&M. Det löser dock inte värken jag får av att gå i så platta skor. Jag kan banne mig inte vinna det där kriget mina fötter startar varje sommar. Jag tänkte att det var skönt att det har blivit varmt för då slipper man klä på hundra lager kläder på små och stora bebisar innan man sk

psssst schhhhhhh Kom lite närmre för jag vill inte säga det högt. Polarn har varit mycket bättre i några dagar. Peppar peppar ta i trä. Kvällsskriket har varit kortare och mildare, dagsskriken har varit färre och lindrigare och däremellan har hon bjudit på ganska många och långa stunder av leenden, skratt och joller. Jag är helt chockad och tragiskt nog ytterst skeptisk, för det kan ju aldrig hålla. Att kunna sätta henne i babysittern medan jag lagar mat och hon bara sitter där och ler. Att kunna titta på henne och mötas av ett enda stort leende. Att kunna ägna en lång stund åt att prata med henne och se henne bubbla och babbla. Samtidigt som solen skiner. Det är säkert bara ett grymt skämt. Men ifall det inte är det, ifall det bara är jag som är skadad, så pratar vi lite tyst om det. För jag borde ju egentligen inte säga något alls så att jag inte bringar otur över det. Så förresten glöm att jag sa något.

Då var årets sommarsko-premiär avklarad. Jag har så ont.

Cous-cous och jag pratade om sömnbrist. Om hur otroligt sjuk hennes vän hade blivit av att sova för lite. Jag måste säga att jag har haft tur med mina ungar, trots all kolik, trots och utbrott, för sömnen har varit okej. Båda har vänt rätt på dygnet snabbt efter leverans. Båda har ätit ganska få gånger under natten. Polarn sover PEPPAR-PEPPAR lugnt och stillsamt mellan matningarna medan pyret däremot har en lite rastlös sömn men istället lätt för att somna. Fast sömnbristen finns ju ändå där för man är ju inte vad man kan kalla utsövd, även om många andra småbarnsföräldrar har det värre, och det märks. Reaktionsförmågan är något påverkad. Många gånger per dag blir det en slags konstpaus innan en handling utförs, ett svar på en fråga levereras eller en tanke når sitt slut. Minnet är som bortglömt, allt måste skrivas upp om det ska ha någon chans att kommas ihåg. Språket är ju lite... ...märkligt. Jag säger halva ordspråk, vilket ger dom märklig ny innebörd ( Då blir du ju billig

Innan jag fick barn så tänkte jag att jag skulle bli en sån där lugn och behärskad mor. En sån som säger "Upp och hoppa" när ungen ramlar och låter den begå misstag och pröva sig fram. Sen kom pyret. Okej, jag sa "Upp och hoppa" och gjorde som med hunden vi hade; höll masken för att inte skrämma upp eller få det lilla livet att börja sjåpa sig. Men samtidigt blev jag ju så blödig. Jag klarade inte av att höra talas om barn som for illa utan att hela hjärtat började blöda och ångesten slet i kroppen. Då är det ju lite svårt att hålla masken när ens egen avkomma råkar illa ut eller mår dåligt. Sen kom polarn. Nu är det kört på riktigt. För den blödigheten blev än värre, hur det nu är möjligt, och alla lurande faror blev plötsligt så mycket mer skrämmande. Den som blev drabbad var så klart pyret. När hon snubblar så säger jag inte först "Upp och hoppa" , först säger jag "gahsp" när jag tappar andan sen säger jag "Upp och hoppa" med

Pyret vill att man plockar blommor till henne men det är bara en endaste sort som duger; maskrosor. Hon blir överlycklig. Hon vill att man plockar var endaste maskros hon ser. När hon stod mitt i gräset och var lite förtvivlad över att bomma lut (blomma slut; översättning) tog hon emot en annan blomma men kastade den omedelbart och sken upp som en sol när hon till sist hittade en maskros. De är tydligen finast i hela världen. Vad spännande det är att leva med någon som är så helt utan förutfattade meningar och fördomar.

Så där. Nu har jag utnyttjat min medborgerliga rättighet och lämnat min röst. Värt en stor chokladkaka, minst. Om jag bara kunde äta en.

Så har pyret klarat av en klassiker. Mormor fick hjälp att vattna blommorna på balkongen, alltså att hälla ut kannan på golvet medan mormor vände ryggen till i en microsekund. Hon följer utvecklingen helt enligt planen.

Idag blev en dag med allt fokus på mig, först hos mödravården och sen bvc. Moi? Hur mår du , frågat så där äkta som när man vill ha ett ärligt svar och inte bara som artighetsfras. Det känns märkligt. Allt fokus hamnar ju på arvsmassan i vanliga fall. Det känns också märkligt när man får höra med all uppriktighet att det ska vara tufft att gå igenom två graviditeter så tätt inpå varann i min ålder . I just barnafödande-branschen så är jag " inte purung " enligt min barnmorska. Hrmph. Eller att det ska vara tokjobbigt att få två kolikbarn på raken. Eller att det ska vara galet tungrott att ta hand om pyret och polarn på egen hand. Sen sitter jag här och känner mig i alla fall vek och gnällig. Nåja, 7 veckor har redan passerat, om polarn lugnar sig vid 5 månader, som pyret gjorde, så är livet lite lättare snart. Då behöver jag inte bli helt slut av att spendera en dag med att svara på hur jag mår.

Polarn har ju, självklart, ärvt pyrets kläder, bland annat har hon ärvt en pyjamas med Nalle Puh på. Pyret har koll på Puh. Pyret har en likadan pyjamas i sin nuvarande storlek. En av flera pyjamasar. Imorse såg pyret att polarn hade den pyjamasen på sig för första gången och gav ifrån sig ett litet tjut. Hon hoppade ner från soffan, tog mig i handen, ledde in mig i sitt rum, sa pjama-pjama-pjama, hoppade framför sin garderob, ryckte mig i handen för att få komma upp i famnen, bad mig öppna garderoben, sträckte sig in, grävde bland sina pyjamasar och drog fram sin Puh pyjamas. Lycklig som attan sprang hon sen ut och satte sig bredvid polarn och pekade på båda pjama . Lite impad blev jag. Nog för att jag är programmerad till att tycka min unge är något i särklass, men ibland känns det som att lilla, lilla pyret kan så väldigt, väldigt mycket. Nu är ju frågan hur länge jag behöver vänta innan jag kan dra någon slags nytta av denna intelligens och företagsamhet.

På torsdag ska bvc-besöket inte bara handla om längd, vikt och rotavirus-vaccination utan också om hur barnets mamma mår. Vad ska jag svara på det? Att jag är helt slut. Att jag egentligen inte orkar med ytterligare en bebis som bara skriker och skriker och skriker medan jag bär och bär och bär. Att det hade varit skönt att istället drabbats av förlossningsdepression för då kan man medicineras till att må bättre men det finns inget piller mot Guantanamo tortyr. Att jag undrar hur många månader sparkontot skulle räcka om jag rymde till Thailand. Att vattenfast mascara inte håller så bra vid de tillfällen då ena barnet har en kolik attack och det andra har ett trots utbrott när klockan bara är 8 på morgonen. Jag vet ju vad hon kommer säga: Be om hjälp, se till att få avlastning. Men det tar emot. Det sitter så långt inne att säga hjälp . Kanske för att jag har lite av pyrets kan själv , men också för att jag har ju satt mig i den här sitsen på eget bevåg och då känns det svårt att

Conchita Wurst , en snubbe med skägg och klänning vann Eurovision. Nu är jag av generationen som växte upp med After Dark som landets största underhållning så kanske är det därför jag inte lyfter på ögonbrynen, det är ju Christer Lindarw som glömt rakhyveln liksom. Sen kan jag visst förstå och uppskatta vilket framsteg det är ur ett lite större perspektiv, utanför mitt eget där snubbar i klänning betydde lördags tv på SVT. Så jag blir inte störd för en microsekund av att han/hon har klänning, smink och skägg, big deal. Däremot stör det mig som attan att snubben ser kvinnligare ut med skägg än vad jag gör utan . Orättvist.

Men du, stoppa inte in maten i ögat. Livet med barn är ju onekligen spännande.

Idag för exakt två år och en månad sedan klev vi in på fertilitetsenheten för att diskutera en fortsättning på den IVF behandling som bara hade lett till besvikelse efter besvikelse. Chockade och omtumlade klev vi ut en timme senare med återbesökstid för ett nytt ultraljud två veckor längre fram. Vi skulle vänta på bekräftelse på det som kanske var. Denna vidriga väntan. Två veckor i evig plåga. Jag påmindes om de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan vi upplevt i veckor innan utomkvedshavandeskapet bekräftades, så när dagen för ultraljudet infann sig var jag inställd på besvikelse, för hur skulle jag våga tro på något annat. Men istället såg och hörde vi pyrets sju veckor gamla hjärta ticka. Sen följde ny väntan. Väntan på tolv veckors gränsen. Väntan på nästa hjärtljud. Väntan på nästa ultraljud. Väntan, väntan, väntan. Inte ens när hon kom ut vågade vi tro att resan var över. Tolv år. Utomkvedshavandeskap. Bekräftade fertilitetsbesvär. Fem misslyckade IVF. Inte vågade jag

Stadsmissionen har öppnat en butik i Sätra. Alla kläder och skor i den stora avdelningen för sånt kostade 20 kr/st eller 100 kr/kg. Underbart! Som jag har saknat secondhand shopping! Vad sägs om två klänningar: Lindex och Betty Page. Två kavajer: Cue och Lindex. Och en knytblus från Lindex, ett par svarta casual byxor från Twist & Tango, en ny (prislappen kvar) jeanskjol med annorlunda snitt från Espirit, en ny (prislappen kvar) kjol med hängslen (!) från Lindex och ett par jeans från H&M.  Galet kul!  

00:50 Polarn vill äta. 02:14 Pyret vaknar, är ledsen och vill sova i vår säng. 03:03 Polarn har magknip. Jag lägger mig på soffan med henne. 04:24 Polarn vill äta. 04:58 Polarn har magknip. 05:23 Herr B.o.B. och jag byter plats. 05:24 Pyret börjar vakna och vill hålla hand/öra/fot/uggla, kramas, sparkas, rulla runt. 06:01 Pyret går upp. Jag går upp och byter hennes blöja, gör frukost och trugar i henne lite gröt, puré och yoghurt. 06:30 Polarn vaknar. 06:45 Polarn vill ha mat. 07:20 Jag äter frukost och dricker svart kaffe. Pausvila. 08:16 Jag duschar. 08:40 Polarn gallskriker. 08:45 Jag ammar. 09:15 Båda barnen sover. Jag är totalt förstörd men klarvaken. Alltså de gör det med flit, eller hur. För vad kan man annars roa sig med i den åldern, än att jävlas med päronen? Det oroväckande är att de redan samarbetar.

Apropå det förra inlägget. För vad handlar det mesta tjatet om...

Ur dagens Expressen: Partnerns tjat gör att du dör i förtid. Närmare 10 000 danska kvinnor och män i åldrarna 36 till 52 år fick år 2000 fick svara på frågor om sin levnadssituation, i samband med att de rekryterades till en studie. Elva år senare kunde forskarna se att ständig oro samt krav från partner eller barn upp till fördubblade risken att dö i förtid, oavsett orsak. Män var mer sårbara för krav från partnern än kvinnor, framför allt om mannen i fråga saknade arbete. Undersökningen publiceras i Journal of Epidemiology and Community Health. Av TT Publicerad 09 maj 2014 11:16 Men, det där kan ju inte stämma, för hur kan partnerns tjat påverka män, de lyssnar ju ändå inte. Och om det stämmer så är ju problemet självförvållat; börja lyssna så slipper du ju tjatet och därför risken att dö i förtid. Måste varit en man som har gjort den där studien...

Pyrets nya besatthet: Sitta! Hon ska sitta på allt. Stolar dras fram lite här och där, kuddar och stora mjukdjur släpas runt på och under dagens promenad var det en timme av att springa fram till stora stenar, betongsuggor, väghinder, pinnar, bänkar och staket, klappa på objektet och glatt ropa Sitta! Jag lyfter upp, hon skrattar, sparkar lite med benen och deklarerar Gåner! Jag lyfter ner, hon springer iväg till nästa sten och ropar Sitta! ...och upprepa. Om det inte behövs mer för att göra minimänniskan nöjd så tillhandahåller jag mer än gärna den armstyrkan.

Från att hålla sig märkligt ointresserad av sin syster till att pussa och krama samma syster har nu pyret valt att bli missunnsam. Avundsjukan har tydligen kickat in. Hon försöker slita ut nappen, ligga bredvid när jag ammar och sparka på polarn, dra henne i fötterna och i morse kom första försöket att slå henne. Det är sjukt jobbigt. Söta lilla pyret får en elak min och beter sig illa. Hua. Jag blir liksom sorgsen av att se henne så. Samtidigt har polarn bestämt sig för att följa i sin systers fotspår och vilja vara i famnen konstant för att inte skrika sig blå. Jag tror ju inte att de där första grå håren jag hittade nyligen kommer behöva vänta så länge på sällskap.

Jag har packat ihop och skänkt iväg preggo-kläderna. De hade blivit för stora, jag var kräkfärdig på dom och har inga planer på att kliva i dom igen, så första bästa preggo fick dom. Visst, jag hade kunnat sälja dom på blocket men jag orkade banne mig inte och man får ju ändå inga pengar för det man säljer där. Istället tog jag den lättaste och lataste vägen och bara hivade iväg dom, får jag en slant för dom så får jag. Jag måste säga att det hål i garderoben som de lämnade efter sig är nog det skönaste mina ögon vilat på på länge.

Det har varit på gång ett tag. Jag har sett lite tendenser. Nu är det på riktigt. Polarn har börjat gråta tårar. Det är inte att spela rättvist.

När livet jäklas lite och man har svårt att vara " lugn och nöjd för det mesta " så är det taskigt nog skönt att inte vara ensam om sin plåga. Att prata med någon som är på samma plats eller har levt liknande dagar, som vet på ett ungefär hur känslorna känns utan att man riktigt behöver beskriva dom, som förstår de där tankarna som man inte riktigt kan få grepp om, att sucka över en fika, grotta ner sig i de där lite pinsamma tankarna och känslorna utan att behöva skämmas, få vara Bitter Och Besviken utan att känna sig dum. En märklig men nödvändig social funktion. Misery loves company. Been there, done that. Igenkänningsfaktor. Jag veeet. Precis lika viktigt som delad glädje. Jag brukar dra mig undan och grubbla på egen hand först, men, efter svart kaffe och djupa, poetiska tankar, så delar jag gärna det bittra med någon annan bitter människa. Det var nog en anledning till att de barnlösa åren var så kämpiga; jag hade ingen att dela den bitterheten med, jag hade

Småbarnsmamman har varit på galapremiär. Jojomensan. Jag blev nämligen inbjuden till en premiär som var ytterst anpassad till att ha en nyfödd människa fastklamrad vid bröstet och ringar svarta som natten under ögonen. Med inloggning fick jag se första avsnittet av nya 24 på Viaplay.  Men ni hör ju. En premiär som man kan gå på när det passar, som man inte behöver stassa upp sig för och som man kan pausa när barnen skriker. Tipp topp. Jag gillade 24 men såg inte alla säsonger, jag brukar ledsna när serier bara kommer i säsong efter säsong. Fast nu har det ju gått ett tag och kanske både serien och jag behövde en liten break från varann för jag gillade den igen. Eller så är tanten gammal och går igång på välbekanta saker, en gnutta nostalgi liksom. Kiefer Sutherland är ju också mumsig nostalgi för damer i min ålder. Nåväl, jag skulle väl egentligen behöva gå på en riktig premiär, ute bland folk, med lite påtvingad glamour och social aktivitet men inser att det här var helt i min

Första träningspasset med Olga Rönnbergs bok Träning för nyblivna mammor är avklarat. Vi får se om jag hinner avsluta hela12 månaders programmet den här gången...

Från att folk tror att man är minst tio år yngre så gör jag ett webb-test för att fastställa min egentliga ålder och hamnar på 5 år äldre. Barn gör att man åldras fort tydligen.

...bortom alla ropen, alla skratten... Jag dras med en känsla av att stå utanför, vara bortglömd, bortvald och nerprioriterad. En sådär känsla att somna till. Småbarnsbubblan är inte direkt främjande för varken social kompetens eller självkänsla.

Eller hur mycket vår det kan kallas när man går i snålblåst och snöflingor, men lite fånge på frigång var det i alla fall. Mrs B.o.B. pumpade, ammade, kladdade på mascara, plattade håret, sa See you later alligator och åkte in till hufvudstaden. Med fångvaktare E åts en lunch och togs en fika i valfri takt. Ämnen så som livets gåtor, stora besvär, mindre problem, duktig träning (E), avundsjuka på tuff träning jämfört med mesiga "finna djupa magmusklerna" (B.o.B.), mat, mode, glädje och nöjen avhandlades. En dos leta-perfekta-handväskan och hur-jag-skulle-klä-mig-om-jag-kunde petades in i schemat. Vi hann promenera runt en stund också. Sen var fångens mattillverkning sprickfärdig och hon begav sig hemåt. Lite tystnad, trotsfritt, kolikfritt, fria händer och mat behövde jag efter den isolering från omvärlden som jag tenderar att välja när livet blir lite mycket. Nackdelen är att timmar som skulle behövts till att bringa ordning i ett dammigt och stökigt hem gick förlor

Stora lilla damen har inlett fasen att vilja välja kläder själv. Oh yes. Om mamsen lyckas kränga på illern på koffein överdos ett par byxor så kan man ge sig den på att hon börjar vobbla som en cykel på hal is om jag försöker sätta på henne en tröja utan hennes godkännande. Hon vevar bestämt bort händer, skakar på huvudet tills det är på väg att gå ur led och drar sen bestämt i mina armar för att bli upplyft. Här kommer övervägningen: Ska jag ta ytterligare ett utbrott a' la Eyjafjallajökull eller ska jag låta henne se ut som en clown? Jag ammar på natten så det är inte tal om att orka med onödiga utbrott, jag orkar knappt med alla nödvändiga utbrott, alltså: clownen vinner. Till baggy-jeans valde hon en lång, vid tunika. I hennes storlek såg hon ut som en fyrkant som höll på att drunkna i tyg. Hennes pyjamas med Nalle Puh råkade hänga på tork så den skulle också på, utanpå det övriga men bara ärmarna, som en tjusig cape. Ett av mina halsband med stora stenar och en av gamme

Bah humbug, säger jag. Det där är ett uttryck skapat av någon obotlig optimist, eller någon som fått så mycket stryk av livet att den försökt hitta någon mening med allt jävelskap. För via mobbing i hela grundskolan, gallsten och operation, elaka pojkvänner, en drös infektioner på rad, gå in i väggen, absurd arbetsplats, ofrivillig barnlöshet, utomkvedshavandeskap, meningslösa dödsfall, flertalet misslyckade ivf, ett kolikbarn, en bläig graviditet och ytterligare ett kolikbarn så borde jag gå omkring som Hulken. Men se, förutom den gröna tonen som illamåendet vid amning ger och det lätt irrationella och hetsiga temperamentet så finns inga likheter. Det som inte dödar en gör en inte starkare, det gör en bara lite skadad, ärrad och sliten. Fem veckor efter förlossningen har jag visserligen höfter breda som ladgårdsväggar och en mage som liknar en sliten saccosäck men har rasat all vikt och redan börjat tappa så där vidrigt mycket hår. Det liknar mer en jävulskt sliten människa än en

Såg en glimt av ett inslag på Nyhetsmorgon där det nämndes något om en app med tidskrifter. https://se.readly.com visade sig vara en smart sak. Enormt många blaskor och en drös böcker för 99 pix i månaden och abonnemanget får man använda på upp till fem enheter. Med skrikiga barn som prompt vill sova i famnen är det underbar sysselsättning,  man kan ju läsa med en hand! Inte finns det något tidningspapper som pyret kan slita sönder heller. Dessutom kan man bläddra i tidningar som man egentligen inte skulle pröjsa 20, 30, 40 eller 50 spänn för. Man får prova gratis i två veckor, vi lär nog pröjsa sen, det är ju banne mig genialt.

Med bestämd röst och total övertygelse har pyret pekat på kartan över Skansen vi fick i lördags och sagt Mamma . Nä det är inte mamma säger vi gång på gång men hon köper det inte. Mamma . Jaha, en fotosession jag inte har något minne av i alla fall men om du är säker så...

Det var ju inte evigheter sen jag var i den här sitsen. Med någon som bara skriker och skriker, vägrar att ligga själv och därför måste bäras hela tiden, som gör att man inte får äta, gå på toaletten och klä på sig när man vill och behöver, som förvrider såväl ansikte som kropp i magknip efter magknip, som gör att man knappt vågar ge sig utanför dörren. Nu är det hela dagarna också, precis som förra gången. Hon är bara tyst och lugn i korta perioder och då oftast vid rörelse. Så man får gå, vagga, buffa, ta promenader och åka bil. Den enda positiva sidan av det är att hon sover så lite dagtid att hon sover rätt bra på natten. En av de negativa sidorna är att den här gången ska en till få sina behov tillfredsställda. Så får jag inte äta mjölkchoklad, ost eller gräddsås medan jag ska överleva en till sån här period. Hmpf! Skämt å sido. Vännen, som också fick en skrikochpanik version av bebis, sa att hon inte kunde förstå hur jag orkade med ett barn till, för hon orkade ju inte ens m

Så säger tigern, det vet till och med pyret. Rrroooaaaarrrr sa jag också igår kväll. Pyret vaknade av en mardröm som gjorde henne så förtvivlad. Jag satt länge och tröstade, gungade, strök hår och lät henne pilla på mitt öra, tills hon till slut slutade med den där hickande gråten och somnade om. Precis då var det någon ärkenöt som smällde en smällare utanför vilket skrämde skiten ur pyret igen. Åh vad det var tur att jag satt fast med att åter trösta pyret för annars hade nog detta ärkenöt suttit inlindad i gungorna på lekplatsen. Dessa smällare och raketer, jag förstår inte nöjet, det har jag aldrig gjort. Att stå ut med det till nyår är irriterande. Att kommunen arrangerar ett fyrverkeri a' la bomber och granater till valborg är för mig ett gigantiskt frågetecken. Att det ska vara roligt att smälla av enstaka smällare är ett mysterium i klass med "Vad är meningen med livet". Fast om ärkenöten hade råkat illa ut för att jag tappade humöret lite när pyret blev väc