Bah humbug, säger jag.
Det där är ett uttryck skapat av någon obotlig optimist, eller någon som fått så mycket stryk av livet att den försökt hitta någon mening med allt jävelskap.
För via mobbing i hela grundskolan, gallsten och operation, elaka pojkvänner, en drös infektioner på rad, gå in i väggen, absurd arbetsplats, ofrivillig barnlöshet, utomkvedshavandeskap, meningslösa dödsfall, flertalet misslyckade ivf, ett kolikbarn, en bläig graviditet och ytterligare ett kolikbarn så borde jag gå omkring som Hulken.
Men se, förutom den gröna tonen som illamåendet vid amning ger och det lätt irrationella och hetsiga temperamentet så finns inga likheter.
Det som inte dödar en gör en inte starkare, det gör en bara lite skadad, ärrad och sliten.
Fem veckor efter förlossningen har jag visserligen höfter breda som ladgårdsväggar och en mage som liknar en sliten saccosäck men har rasat all vikt och redan börjat tappa så där vidrigt mycket hår. Det liknar mer en jävulskt sliten människa än en stark sådan.
Fast ja ä int' bitter.
Kommentarer