Bah humbug, säger jag.
Det där är ett uttryck skapat av någon obotlig optimist, eller någon som fått så mycket stryk av livet att den försökt hitta någon mening med allt jävelskap.
För via mobbing i hela grundskolan, gallsten och operation, elaka pojkvänner, en drös infektioner på rad, gå in i väggen, absurd arbetsplats, ofrivillig barnlöshet, utomkvedshavandeskap, meningslösa dödsfall, flertalet misslyckade ivf, ett kolikbarn, en bläig graviditet och ytterligare ett kolikbarn så borde jag gå omkring som Hulken.
Men se, förutom den gröna tonen som illamåendet vid amning ger och det lätt irrationella och hetsiga temperamentet så finns inga likheter.
Det som inte dödar en gör en inte starkare, det gör en bara lite skadad, ärrad och sliten.
Fem veckor efter förlossningen har jag visserligen höfter breda som ladgårdsväggar och en mage som liknar en sliten saccosäck men har rasat all vikt och redan börjat tappa så där vidrigt mycket hår. Det liknar mer en jävulskt sliten människa än en stark sådan.
Fast ja ä int' bitter.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer