Bah humbug, säger jag.
Det där är ett uttryck skapat av någon obotlig optimist, eller någon som fått så mycket stryk av livet att den försökt hitta någon mening med allt jävelskap.
För via mobbing i hela grundskolan, gallsten och operation, elaka pojkvänner, en drös infektioner på rad, gå in i väggen, absurd arbetsplats, ofrivillig barnlöshet, utomkvedshavandeskap, meningslösa dödsfall, flertalet misslyckade ivf, ett kolikbarn, en bläig graviditet och ytterligare ett kolikbarn så borde jag gå omkring som Hulken.
Men se, förutom den gröna tonen som illamåendet vid amning ger och det lätt irrationella och hetsiga temperamentet så finns inga likheter.
Det som inte dödar en gör en inte starkare, det gör en bara lite skadad, ärrad och sliten.
Fem veckor efter förlossningen har jag visserligen höfter breda som ladgårdsväggar och en mage som liknar en sliten saccosäck men har rasat all vikt och redan börjat tappa så där vidrigt mycket hår. Det liknar mer en jävulskt sliten människa än en stark sådan.
Fast ja ä int' bitter.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer