Idag för exakt två år och en månad sedan klev vi in på fertilitetsenheten för att diskutera en fortsättning på den IVF behandling som bara hade lett till besvikelse efter besvikelse.
Chockade och omtumlade klev vi ut en timme senare med återbesökstid för ett nytt ultraljud två veckor längre fram. Vi skulle vänta på bekräftelse på det som kanske var.
Denna vidriga väntan. Två veckor i evig plåga. Jag påmindes om de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan vi upplevt i veckor innan utomkvedshavandeskapet bekräftades, så när dagen för ultraljudet infann sig var jag inställd på besvikelse, för hur skulle jag våga tro på något annat.
Men istället såg och hörde vi pyrets sju veckor gamla hjärta ticka.
Sen följde ny väntan. Väntan på tolv veckors gränsen. Väntan på nästa hjärtljud. Väntan på nästa ultraljud. Väntan, väntan, väntan.
Inte ens när hon kom ut vågade vi tro att resan var över.
Tolv år. Utomkvedshavandeskap. Bekräftade fertilitetsbesvär. Fem misslyckade IVF.
Inte vågade jag tro att vi någonsin skulle vara de som fick bli föräldrar.
Exakt två år och en månad senare sitter vi här med två barn.
Jag tror inte på ödet, jag tror på slumpen och jag tycker att den är lika vacker i sitt kaos som ödet målas upp att vara.
För slumpen gav oss mer än vi någonsin vågat önska.
Kommentarer