Det var ju inte evigheter sen jag var i den här sitsen. Med någon som bara skriker och skriker, vägrar att ligga själv och därför måste bäras hela tiden, som gör att man inte får äta, gå på toaletten och klä på sig när man vill och behöver, som förvrider såväl ansikte som kropp i magknip efter magknip, som gör att man knappt vågar ge sig utanför dörren.
Nu är det hela dagarna också, precis som förra gången. Hon är bara tyst och lugn i korta perioder och då oftast vid rörelse. Så man får gå, vagga, buffa, ta promenader och åka bil. Den enda positiva sidan av det är att hon sover så lite dagtid att hon sover rätt bra på natten. En av de negativa sidorna är att den här gången ska en till få sina behov tillfredsställda.
Så får jag inte äta mjölkchoklad, ost eller gräddsås medan jag ska överleva en till sån här period.
Hmpf!
Skämt å sido. Vännen, som också fick en skrikochpanik version av bebis, sa att hon inte kunde förstå hur jag orkade med ett barn till, för hon orkade ju inte ens med en. Jag svarade helt ärligt att det gör jag ju inte heller.
Kommentarer