Idag blev en dag med allt fokus på mig, först hos mödravården och sen bvc.
Moi?
Hur mår du, frågat så där äkta som när man vill ha ett ärligt svar och inte bara som artighetsfras.
Det känns märkligt.
Allt fokus hamnar ju på arvsmassan i vanliga fall.
Det känns också märkligt när man får höra med all uppriktighet att det ska vara tufft att gå igenom två graviditeter så tätt inpå varann i min ålder. I just barnafödande-branschen så är jag "inte purung" enligt min barnmorska. Hrmph.
Eller att det ska vara tokjobbigt att få två kolikbarn på raken.
Eller att det ska vara galet tungrott att ta hand om pyret och polarn på egen hand.
Sen sitter jag här och känner mig i alla fall vek och gnällig.
Nåja, 7 veckor har redan passerat, om polarn lugnar sig vid 5 månader, som pyret gjorde, så är livet lite lättare snart. Då behöver jag inte bli helt slut av att spendera en dag med att svara på hur jag mår.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer