Idag blev en dag med allt fokus på mig, först hos mödravården och sen bvc.
Moi?
Hur mår du, frågat så där äkta som när man vill ha ett ärligt svar och inte bara som artighetsfras.
Det känns märkligt.
Allt fokus hamnar ju på arvsmassan i vanliga fall.
Det känns också märkligt när man får höra med all uppriktighet att det ska vara tufft att gå igenom två graviditeter så tätt inpå varann i min ålder. I just barnafödande-branschen så är jag "inte purung" enligt min barnmorska. Hrmph.
Eller att det ska vara tokjobbigt att få två kolikbarn på raken.
Eller att det ska vara galet tungrott att ta hand om pyret och polarn på egen hand.
Sen sitter jag här och känner mig i alla fall vek och gnällig.
Nåja, 7 veckor har redan passerat, om polarn lugnar sig vid 5 månader, som pyret gjorde, så är livet lite lättare snart. Då behöver jag inte bli helt slut av att spendera en dag med att svara på hur jag mår.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer