Fortsätt till huvudinnehåll

Modelejon.

Stora lilla damen har inlett fasen att vilja välja kläder själv.
Oh yes.
Om mamsen lyckas kränga på illern på koffein överdos ett par byxor så kan man ge sig den på att hon börjar vobbla som en cykel på hal is om jag försöker sätta på henne en tröja utan hennes godkännande. Hon vevar bestämt bort händer, skakar på huvudet tills det är på väg att gå ur led och drar sen bestämt i mina armar för att bli upplyft.
Här kommer övervägningen:
Ska jag ta ytterligare ett utbrott a' la Eyjafjallajökull eller ska jag låta henne se ut som en clown?
Jag ammar på natten så det är inte tal om att orka med onödiga utbrott, jag orkar knappt med alla nödvändiga utbrott, alltså: clownen vinner.
Till baggy-jeans valde hon en lång, vid tunika. I hennes storlek såg hon ut som en fyrkant som höll på att drunkna i tyg. Hennes pyjamas med Nalle Puh råkade hänga på tork så den skulle också på, utanpå det övriga men bara ärmarna, som en tjusig cape. Ett av mina halsband med stora stenar och en av gammelfasters stickade mössor fick utgöra accessoarer.
Tjusigt.
Men sen råkar man se på Trinny & Susannah och inser att det där med mode ändå är ytterst godtyckligt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...