psssst
schhhhhhh
Kom lite närmre för jag vill inte säga det högt.
Polarn har varit mycket bättre i några dagar.
Peppar peppar ta i trä.
Kvällsskriket har varit kortare och mildare, dagsskriken har varit färre och lindrigare och däremellan har hon bjudit på ganska många och långa stunder av leenden, skratt och joller.
Jag är helt chockad och tragiskt nog ytterst skeptisk, för det kan ju aldrig hålla. Att kunna sätta henne i babysittern medan jag lagar mat och hon bara sitter där och ler. Att kunna titta på henne och mötas av ett enda stort leende. Att kunna ägna en lång stund åt att prata med henne och se henne bubbla och babbla. Samtidigt som solen skiner. Det är säkert bara ett grymt skämt.
Men ifall det inte är det, ifall det bara är jag som är skadad, så pratar vi lite tyst om det. För jag borde ju egentligen inte säga något alls så att jag inte bringar otur över det. Så förresten glöm att jag sa något.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer