psssst
schhhhhhh
Kom lite närmre för jag vill inte säga det högt.
Polarn har varit mycket bättre i några dagar.
Peppar peppar ta i trä.
Kvällsskriket har varit kortare och mildare, dagsskriken har varit färre och lindrigare och däremellan har hon bjudit på ganska många och långa stunder av leenden, skratt och joller.
Jag är helt chockad och tragiskt nog ytterst skeptisk, för det kan ju aldrig hålla. Att kunna sätta henne i babysittern medan jag lagar mat och hon bara sitter där och ler. Att kunna titta på henne och mötas av ett enda stort leende. Att kunna ägna en lång stund åt att prata med henne och se henne bubbla och babbla. Samtidigt som solen skiner. Det är säkert bara ett grymt skämt.
Men ifall det inte är det, ifall det bara är jag som är skadad, så pratar vi lite tyst om det. För jag borde ju egentligen inte säga något alls så att jag inte bringar otur över det. Så förresten glöm att jag sa något.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer