psssst
schhhhhhh
Kom lite närmre för jag vill inte säga det högt.
Polarn har varit mycket bättre i några dagar.
Peppar peppar ta i trä.
Kvällsskriket har varit kortare och mildare, dagsskriken har varit färre och lindrigare och däremellan har hon bjudit på ganska många och långa stunder av leenden, skratt och joller.
Jag är helt chockad och tragiskt nog ytterst skeptisk, för det kan ju aldrig hålla. Att kunna sätta henne i babysittern medan jag lagar mat och hon bara sitter där och ler. Att kunna titta på henne och mötas av ett enda stort leende. Att kunna ägna en lång stund åt att prata med henne och se henne bubbla och babbla. Samtidigt som solen skiner. Det är säkert bara ett grymt skämt.
Men ifall det inte är det, ifall det bara är jag som är skadad, så pratar vi lite tyst om det. För jag borde ju egentligen inte säga något alls så att jag inte bringar otur över det. Så förresten glöm att jag sa något.
Kommentarer