attvarabob

Snart är det vår och pyrets overall kommer både vara för varm och för liten. Eftersom hon är sin mammas dotter så kommer hon självklart glida runt i en sån här.

Att få barn innebär en hel massa saker, men en av sakerna är att det plötsligt blir väldigt nervöst att genomföra saker som tidigare var allt annat än nervöst. Fika. På fik. Inget jag behövt vara nervös för. Men nu, oj. Pyret och jag genomförde vår första fika på fik utan pappa idag. Vi började lite lätt med Å som tryggt sällskap och på fiket två minuter hemifrån. Pyret fick en tjurig skrikattack, som man inte vill, som man varit nervös inför, som gör att man känner att man förstör den trevliga stund de andra gästerna försöker ha. Det var ju jättebra! Nu vet vi att vi överlever det också. Imorgon höjer vi ribban, då ska vi åka till stan och frukostfika med vänner. Tänk om hon skriker på tåget eller fiket. Tänk om barnvagnen inte får plats på fiket. Tänk om hon mastodontbrakar i brallan. Tänk om tänk om inte fanns. Vi ska nog överleva morgondagen med, för vi är ju ett sjujädra team pyret och jag.

Gammelmoster hade med sig den dockservis hon och mamma lekt med som små. Jag ska hjälpa pyret att förvalta den så hon en dag kan ha den till sitt barn.

Det är märkligt hur mycket man klarar när man måste. Jag har klarat elva veckor med för lite sömn, mat, vätska och motion.  Samtidigt som hormoner har rusat, kroppen har läkt och återhämtat sig och själen har försökt förstå. Det känns som bra jobbat, me n nu är reserverna slut.  Det är dags att ställa in Skalmanklockan, fylla på tanken, återta kontrollen, komma tillbaka till gamla vanor, hoppa upp i sadeln och pepp, pepp, pepp.  För med lilla damens starka vilja och myror i brallan gäller det att vara i form och fylld av energi för att orka hänga med. Det är ju inget sprinterlopp vi har gett oss in på, det är ett maraton. Dessutom känns det viktigt att ha etablerade goda vanor för pyrets skull. Hon är som en tom duk som vi ska måla vanor på, jag vill göra mitt bästa för att det ska bli goda sådana. Vilken läskig känsla fylld av ansvar är inte det, att plötsligt vara en förebild. Oj. Skärpning.

Pyret har äntligen lärt sig göra de munpruttar hon tycker är så roliga när vi gör dom. Skillnaden är att hon spottar när hon gör dom. Mycket. Munpruttar som är så charmiga och classy annars. Ähppppttthhhrrrrr. Detta inlägg sorteras under: Vilken spännande tillvaro vi lever i.

Jag läser här och var om kvinnor som har börjat träna efter förlossningen. En del efter 2 veckor, en del efter 4 veckor,  en del efter 8 veckor, en del efter 12 veckor. Jag misströstar och känner att jag aldrig kommer kunna göra annat än att gå på mina promenader. Det är ju den enda möjligheten för mig att röra på mig utan att pyret vill äta eller leka eller bytas eller sova i famnen. Det gör mig lite deppig. Efter allt stillasittande kliar det i kroppen av längtan efter att få svettas, slita, kämpa och flåsa. Dessutom protesterar ryggen och vill ha tillbaka lite muskler som stöd. Jag måste se över dygnsschemat känner jag, hitta luckan, det är dags att komma igång. För... I like to move it, move it. I like to move it, move it. I like to move it, move it. I like to MOVE IT.

Vi får lätt tråkigt pyret och jag, men vi är ganska påhittiga också. Vi har byggt världens kortaste rutschkana. Pyret sitter på mina böjda knän, sträcker ut sig, åker ner i knät och landar på fötterna med sträckta ben. Damen har lätt för att lära, så hon kom snabbt på hur hon skulle gå tillväga. Hon har också massor med energi och kan åka kana hundra gånger utan att bli trött. Det berömda temperamentet gör att hon blir vansinnigt arg när mamma inte orkar lyfta upp henne gång, efter gång, efter gång, efter gång.. Men vad gör väl lite trötta armar när vi har skoj.

Jag frågade pyret men fick bara något osammanhängande svar jag inte förstod. Vad ska hon med fickor på byxorna till?

Jag kan äntligen sätta händerna i golvet igen. Wohoo. Alltså jag är fortfarande stel som en pinne, men en pinne som når till golvet.

Jag somnade någonstans mellan 22:00 och 22:30. Jag vaknade ganska exakt 01:04 av att pyret ville ha mat och ny blöja. Jag tittade i taket från att pyret somnade om tills klockan blev 06:18 för då var det dags att gå upp. Då inträder övertröttheten. Bak i huvudet och längst in i kroppen råder en skrikande sjuk trötthet, men ytligt spritter det av energi. Jag misstänker, och tror att jag har hört någon gång, att det är en fysisk överlevnadsstrategi vi har kvar sen urminnes tider, man ska ha en sista möjlighet att undkomma faran, samla ihop mat eller vad man nu behöver orka göra. Oavsett varför så tackar jag och tar emot, den energikicken lär behövas idag.

Två timmars sömn. Tre och en halv timme av pyret försöker braka i brallan. Skiftbyte. Två timmars sömn. Upp och hoppa. Min hjärna har varit avstängd idag, trots kopiösa mängder koffein. Undrar varför.

Min belöning efter en vecka av föräldraledighet med ett pyre fullt av myror i brallan? Garderobfix. Japp, jag har spenderat timmar med att flytta in alla pre-preggo-kläder i sin nya garderober. Jag är så lycklig. Garderobfix gör mig lycklig. Hänga, vika och organisera efter färg, funktion och storlekar. Lovely. Till fikat fick jag dessutom en wienersemla. Vilken underbar lördag. Jag är så knasig.

Kan det vara så att vi har tagit oss igenom magknipsproblemen för att ha påbörjat tandproblemen? Pyret har: Börjat dregla kopiöst. Gnager på ALLT. Blivit kinkig utan att verka må dåligt. Sover mer. Äter mindre och/eller tar längre tid på sig att äta. Symtomen stämmer. Jag har läst mig till att tandlossning kan börja nu och tänder kan komma vid tre månader för de som är tidiga. Eller så kan tandlossning hålla på i månader. Men så ska det väl vara, man får några veckors lugn emellanåt, annars avlöser problemen varandra. Eller så är hon bara inne i en svacka, det får man ha som 10 veckors bebis också.

Alltså för ett tag sen upptäckte jag att längst ner på min kropp så satt det små vinklade saker, som rörde på sig! Med mammas hjälp kan jag greppa tag i dom, då kommer de minsann ingenstans. Men när jag sitter och tittar på dom och ska ta tag i dom själv så samarbetar inte mina nävar. De far runt lite överallt, ibland far de upp och slår till mig i ansiktet, gilla inte, men de vill sällan ner dit de ska. Medan jag sitter där jag sitter och med den största koncentration försöker få nävarna att lyda så håller de där rackarna på och viftar åt mig! Det gör mig så bövelens arg att mamma måste lyfta upp mig och gömma de där retstickorna. Men vänta ni bara, en vacker dag så lyder mina armar och händer mig och då, då jäklar är hämnden min!

Håller ens finger i ett stadigt grepp medan hon äter. Skrattar så hon kiknar när man gör pruttljud med munnen. Rynkar hela pannan när hon är missnöjd. Skrattar åt sina egna nysningar. Sover med ena handen placerad med handflatan mot kinden i en klassisk funderar-pose. Babblar för fullt med sina kompisar i mobilen. Stampar och skuttar med fötterna så fort man ställer henne upp. Och. Har en sån här frisyr.

När pyret låg i magen brukade maken viska " Psst, det är jag som bestämmer " till henne. Antingen lyssnade hon inte, eller så tog hon det som en inre röst som gav henne instruktioner, för det är ju ingen tvekan om vem som är högst i rang här hemma. Precis som alla barn så är hon inställd på omedelbar tillfredsställelse: Jag vill ha mat. Nu . Jag vill ha hjälp att komma till ro och somna. Nu . Jag vill bli underhållen. Nu . Om inte detta sker inom rimlig tid, säg trettio sekunder till en minut efter påpekandet, så händer följande: Uuuuääääää. Uuuuuääää. Uuuuuääää. I cirka trettio sekunder till en minut, innan det övergår i: UUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!! UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄ! UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!! Jag är van vid att umgås med vuxna individer, såna som är vana vid att man kan få vänta på saker, såna som vet att man inte alltid kan förvänta sig att man kan släppa allt man har för händerna och komma till undsättning. Det tog därför lite tid att vänja sig vid exakt hur bråttom det är när py

Till maten skulle det vara grönsaker, närmare bestämt en hederlig sallad bestående av tomat, gurka, majs, avocado och isbergssallad. Jag tog bort plasten runt salladen och skalade bort det yttersta bladen, då började de många små prickarna som blev synliga att röra på sig. Den kryllade av löss. Det hade kommit löss på skärbrädan, löss på diskbänken, löss i diskhon. Fy satan i gatan vad äckligt! Herrejisses vad jag putsade och fejade innan jag fortsatte med maten, men ja, j ag lyckades förtränga synen och äta upp maten. Det återstår att se om jag drömmer söta mardrömmar om det här i natt.

Idag var det min pappas och fasters födelsedag. Det betyder att det var ett helt år sedan de fyllde år sist, ett helt år sedan de fyllde pension. När det kommer speciella födelsedagar så märks de lite extra och ja g tycker att den här speciella dagen var igår. Samtidigt känns det som en hel livstid sedan. För då fanns inte pyret, h on var bara en omöjlig dröm. Sen, på bara en dag, har ett helt år gått, en hel graviditet har kommit och försvunnit och med pyret har vi gått från paradiset till helvetet och tillbaka. Vad märkligt. Med pyret bredvid mig känns det som att den där graviditeten, som tog en evighet att gå igenom och som gick så fort, bara var en dröm. Som om den aldrig hänt. För pyret har väl alltid varit här. Jag kan inte riktigt minnas hur det var utan henne. Jag kan heller inte riktigt minnas hur det var att bära henne eller föda henne för hela den tiden känns som en parantes, det var ju ändå hit vi skulle. Ett år.  Igår. En hel livstid. Ett helt annat liv. Det

När jag var tonåring var musik livsviktigt. Jag hade råkoll på allt som hände och "upptäckte" artister före klasskamraterna.  Mycket tid ägnades åt att spela in blandband, spela in låtar från radion utan att få med radioprataren, och att kopiera band från vänner och bekanta. Det var otänkbart att inte bry sig, att inte veta, eller att inte orka. Det var , som i då, för länge sedan. Att "lära" sig nya artister är plötsligt inte spännande och roligt utan jobbigt och ansträngande, så därför lyssnar jag på nya album av gamla artister, gärna samlingsalbum, och hör bara det nya när jag lyssnar på Mix Megapol i bilen. Jag trodde att det kanske skulle bli bättre med Spotify, när allt nytt finns tillgängligt utan att jag riskerar köpa en hel skiva för en enda bra låts skull. Men nej. Jag vet ju inte vad de där nya artisterna heter och orkar inte ta red på det heller, så jag söker bara rätt på nya album av gamla artister, gärna samlingsalbum. Fast ibland så. Ibland kan

Pyret har fått lite skorv, hon har hormonprickar, hon får värmeutslag och har kvar sina plitor sedan födseln. Hennes hud jobbar på för fullt med att anpassa sig till stora, stygga världen utanför magen. Jag tänker på att vi under utbildningen fick inpräntat att huden är kroppens största organ och vilket stort arbete den gör med att skydda oss. Så medan hennes hud jobbar på så får vi kliva in och skydda den från allt som kan störa den känsliga processen. Inget parfymerat, ingen tvål, inga medel förutom olja, skydd mot kyla och skydd mot värme. Inget som kan ge henne eksem, allergi eller fler utslag. Samtidigt passar jag på och gosar med den där sprillans nya och oförstörda huden. Jag stryker med fingrarna över den och njuter av den sammetslena känslan. Mjuk och len bebishud, det är som balsam för själen.

En väska från Åhléns får hädanefter agera skötväska. Snyggt, om jag får säga det själv.

Hon vågar närma sig monstret. Och ligga kvar. Vi gör framsteg.

Eller, pyret vill ha. Hon kan snart använda den, så alla som känner sig manade kan ju börja spara till en fin present.

Efter två dagar med magknip har nu pyret haft en bra dag. Happi-Happi.

Preggo-brallorna blev för stora. De gamla byxorna är ännu för små. En rea dök upp. Plötsligt gick högen med byxor från att vara svart, grå eller i jeans till att spraka i färg. Övrig garderob börjar hänga på. Jag tror faktiskt att det är här för att stanna, för jag trivs riktigt bra i regnbågen. Det gör mig lite glad och att jag känner mig lite piggare. Spännande.

Maken kom hem med praliner igår, istället för blommor som dagen till ära har speedy-odlats till dålig kvalitet och säljs till överpris. Blommor som dessutom skulle ätas upp av katter som når allt. Bättre med en present jag kan äta upp. Hälften försvann igår, de här små raringarna lär ryka idag.

Jag sjunger inte. Jag sjunger inte till den grad att jag mimar till " Ja må hon leva ". Jag var med i skolkören i mellanstadiet, men bara för att då slapp man vara med på en lektion i veckan. Jag mimade mig igenom kören också. Så vad är det för magiska krafter som gör att jag plötsligt sjunger " Imse vimse spindel " (den enda barnsång jag kan)? Eller hittar på sånger om allt; " Prutt, prutt, prutt i brallan " (i Sean Banan stil) , " Skaka rumpa " (lite latino-stuk), " Upp och hoppa, stamp, stamp " (lite dansband). Det värsta? Pyret älskar det. Jag resignerar och får väl se till att lära mig lite barnsånger. Men hur gör man det?

I helgen får vi bestämt ge oss ut på jakt efter prylar till pyret. Ett aktivitets gym för en rastlös och sprattlande kropp  och en bitring för en dreglande och kliande liten mun. Det syns så tydligt hur hon jobbar med koordinationen när hon med den största koncentration för nävarna mot olika saker, med varierande resultat. Den far mot en öppen mun, men hamnar ibland som ett slag i pannan. Den sträcker sig mot viftande tår, men hamnar ibland mot ett knä som far upp. Den försöker greppa något, men byter ibland plötsligt riktning. Det verkar också klia i truten. Hon dreglar som vår New Foundland gjorde, samtidigt som hon ihärdigt gnager på näven eller andra saker som den fladdrande näven lyckas dra till sig.  Så vi får ge oss ut och försöka hitta lite saker som kan hjälpa henne på vägen framåt. Eller saker som kan hjälpa mig att hjälpa henne rättare sagt, för min fantasi börjar tryta. Hur roar man barn på ett pedagogiskt och utvecklande sätt?

Jävla skitdag. Det var bara det.

"Blev det som du trodde?" frågar många nu. Ja. Eller nej. Eller kanske. Jag vet inte, jag tänkte mig väl inget speciellt, samtidigt som jag säkert föreställde mig allt. Jag funderade på hur det skulle bli om hon föddes med en missbildning, om hon skulle få en sjukdom, men var inte beredd på att hon skulle ha ont i magen hela tiden utan att jag kunde göra något åt det. Jag är för gammal och synisk för att ha gått omkring och trott att det skulle vara rosa moln och gulligull hela dagarna. Jag hade insyn i den mörka baksidan med förlossningsdepressioner och psykoser. Dessutom har jag i alla år sagt att jag trott att vara föräldraledig skulle vara rätt pestigt. Men kanske hoppades jag att jag skulle ha fel, som alla sa. Depression och psykos slapp jag, men det pestiga finns där. Jag kände mig själv tillräckligt bra för att förstå att en tillvaro bestående av hushållssysslor, promenader, fika och byta blöjor kanske skulle vara lite för begränsad för just mig. Så jag var b

Det är en enorm skillnad på att veta något och att verkligen förstå med varenda liten bit av själen. Jag vet att jag är mamma, att pyret är min dotter, det har jag vetat från början, men att verkligen förstå det har tagit tid. Idag låg hon på skötbordet, jag hade tvättat henne, bytt henne och klätt på henne medan hon låg och pratade med sin kompisar. Plötsligt väder hon på huvudet, tittar mig rakt i ögonen och spricker upp i det största leendet. Pang. Där gick det in. Då förstod jag på riktigt. Det är hon. Hon som grodde där inne, som jag drog ur min egen kropp, som jag ska leva resten av mitt liv med. Det var som att få den största, varmaste kramen någonsin. Samtidigt som det var som att få den största tyngden av ansvar. Värmen och ansvaret har funnits där hela tiden, men nu har det sjunkit in, på djupet, i varenda cell. När jag sen ser dokumentären "Bully" på Svt gör det ont i hela kroppen. Hur i hela friden ska jag kunna skydda henne från något sånt? Från det hel

Pyret är pigg, glad och hungrig. Som det ska vara. Som det måste vara för att vi ska återfå vår rörlighet och sociala förmåga. Min kropp har idag återställt sina kvinnliga funktioner. Som det ska vara. Förutom att det innebär att jag har fått tillbaka min värk med det. Fan också. Ska jag bli stillasittande igen nu? Jag orkar inte.

Nu när pyret mår bra igen så spurtar hon iväg i utvecklingen. Pyret har hittat sina tummar, sina öron, sina tår och lärt sig att man kan greppa saker och dra dem till munnen. Förutom ett utökat ljudförråd som sätts ihop till långa haranger så kan hon nu också smacka med tungan. Hon vill hellre stå eller sitta i famnen än ligga ner och roar sig med att greppa mammas fingrar och bli uppdragen i sittande läge. Hon ser längre och kan därför vara nöjd med att sitta i babysitter och kolla in morsan. Nu är det skiftande nivå och kvalitet på förmågorna, men babysteps ni vet. Dessutom är utveckling lite läskigt så ibland behövs extra mycket närhet, som att hon behövde sova i famnen i natt istället för sin egen säng. Det får hon självklart, ett litet pyre kan aldrig få vara för mycket i en varm och trygg famn, hon kommer få klara sig på egen hand tillräckligt mycket i framtiden. Det är ju en sådan vansinnigt enkel ekvation; trivs hon med att ligga själv så får hon det, vill eller behöve

Pyret har sin tredje skrikfria dag idag, peppar, peppar, tillbaka på enbart Lemolac och utan förkylning. När jag slår på tv:n och hamnar i "En unge i minuten" märker jag hur fort man glömmer. De förlossningar som visas avskräcker inte, tvärtom, jag blir sugen på mer, jag tänker att det skulle vara häftigt att gå igenom det där en gång till. Bara en gång till. Ett syskon till pyret. Nu när vi äntligen fick det där enda barnet vi önskade oss så vill jag genast ha mer. Nåväl, man kan väl önska.

Idag skulle pyret och jag ut på äventyr. För första gången skulle vi åka iväg, ensamma, med bilen. Det kanske inte låter som några konstigheter men se där har man fel, det var en nervös färd. Vad skulle hända om pyret fick ett utbrott i bilen, medan jag körde, skulle jag kunna koncentrera mig? Hur skulle jag kunna släpa med mig allt? Om pyret skulle få ett av sina hysteriska utbrott bland kollegorna, skulle jag skämmas ihjäl? Om hon brakade loss i blöjan långt från närmsta skötbord, vad gör man då? Om hon äter och börjar storspy, hur löser man det? Nej, det är inga stora bekymmer, det är situationer som löser sig på allra bästa sätt när och om de dyker upp. Men som med allt man ska göra för första gången så är det lätt att oroa sig och tänka för mycket. Precis som det brukar bli så gick det dock strålande. Pyret skötte sig exemplariskt och charmade alla, jag kunde koncentrera mig bakom ratten och vi klarade oss helskinnade och vi fixade matning på främmande mark. Vi är väl för duk

Jag fick veta att pyret är född i Drakens år. Inte nog med att det är det bästa tecknet på många sätt, pyrets mamma och pappa har ristat in ett par såna i huden också. Det var verkligen meningen att hon skulle komma när hon kom, vår tolva.

Hur är det att klä på ett pyre med myror i brallan? Som att klä på en övertänd bläckfisk. Ungefär.

Jag rensade bort mina kläder när magen började växa, alla de kläder som inte gick att anpassa vill säga. De åkte upp på vinden för att bli av med graviditeskilona skulle ta tid, jag räknade med minst ett halvår, kanske ett helt år. Nu är det bara några få kilon kvar, och några muskler, efter dryga nio veckor. Jag som har bytt garderober. Jag som tänkte att det kommer dröja innan jag ska få in alla mina gamla kläder i det nya, mindre, utrymmet. Jag tänkte fel. Lite smått började jag göra plats idag och lite smått hittade jag som jag kan plocka undan helt. Så här kommer en efterlysning: Känner du ett preggo? Ett som vill ha strumpbyxor, tunna och stickade, och tunna leggings i storlek medium för rund mage? Eller ett som tror sig få storlek 80 D, eller 80 DD i amnings-bh och vill ha bh:ar som använts bara i några få veckor? Jag skänker bort för att få plats. Inte för att det verkar som att jag kommer få plats i alla fall.

Jag visste inte att man skulle låtsas att allt var toppen. Att man var pigg och översvallande glad med, på sin höjd, lite sömnbrist (det är det okej att gnälla över). Att man fixade det här genom naturliga insikter. Att det var skönt att vara hemma och bara vara. Att man inte alls oroar sig. Att man ska skratta lika gott varje gång någon träffar en lugn, glad eller sovande bebis och säger "det är väl ingen fara det här". Att man ska låtsas som att man trodde att det skulle vara mysigt och härligt hela tiden (jag är blond förstår ni, då ska man vara lite naiv) och att det är därför man är lite chockskadad. Jag är nybörjare, så jag visste inte. Det kan jag ändra på om ni vill. Jag kan klistra på mig ett leende och säga att allt är bra, att hon är så lugn, att vi bara myser, att jag har fullt upp men så är ju tillvaron med en bebis, att jag inte hade en aning om att det kunde vara jobbigt. Bry er inte om väskan som står packad där i hörnet, redo ifall att jag genomför m

Pyret lyckades ta sitt skrikande till en helt ny nivå både volymmässigt och i utförande idag. Det efter att ha varit 4250 gram av solsken sedan igår efter lunch. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig, ledsen, förtvivlad, okunnig, skrämd, uppgiven och fullkomligt värdelös. Fullkomligt v ä r d e l ö s. Ge mig vilken uppgift som helst, och några dagar, och jag kommer uppnå strålande resultat, fröken MVG. Men det här? Vara mamma? Jag suger. Hade det varit ett jobb hade jag nog fått sparken. Jag försökte stå ut. Jag försökte vänta ut det. Jag försökte lindra med mat, byta blöja, vagga, promenad, nappen, hudkontakt. Noll resultat. Jag ringde, lätt desperat, efter backup, och självklart lyckades jag lugna pyret 10 minuter innan räddningen kom, efter 2 1/2 timme. Vilken överraskning. Solstrålen dök upp igen och fick mig att känna mig... ...värdelös. Jag borde orkat hålla ut, vänta på vändningen, trösta tills det går över. Jag borde väl kunna ta hand om pyret. Det känns som att jag öv

Shopping kan visst göra dig lycklig. Man måste bara shoppa på rätt sätt.

En prutt gjorde pyret så ledsen att hon började gråta tårar och fick henne att skrika så hysteriskt att hon kräktes. Mammalivet är en enda ström av fika och slappa. Not. Jag har dött mamma-döden för varje tår hon fällde idag.

I år blir jag 38. Det är väldigt nära 40. 40 räknas ibland som medelålders. Jag har gått igenom 9 skolår av vedervärdig mobbing. Jag har gått igenom gallstensanfall med tillhörande operation av gallblåsan. Jag flyttade hemifrån för 19 år sedan. Jag hade min festa-hela-natten period för 17 år sedan. Jag har haft körkort i 17 år. Jag har varit gift i snart 13 år. Jag jobbade för en chef i fem år som skulle kunna få Hulken att känna sig liten. Jag har varit hundägare i 10 år. Jag har lyckats sluta röka. Jag har gått igenom ett utomkvädeshavandeskap. Jag har gått igenom barnlöshet och IVF med tillhörande smärtsamma behandlingar. Jag har rest till många länder. Jag har pluggat upp gymnasiet under tre år, med höga betyg. Jag har under en period på 18 månader varit på 6 arbetsplatser. Jag har arbetat med dementa och psykiskt sjuka. Jag har fött barn och blivit mamma. Ändå händer det fortfarande att man blir behandlad som en oansvarig, okunnig tonåring. Märkligt. Jag som

Jag slår på tv:n och hamnar mitt i "En unge i minuten" på TV4. Jag tittar på tv:n, ner i famnen på pyret, på tv:n, på pyret och gräver i minnet. Har jag gjort det där? Herregud.

Eller vem det nu är som sköter det där med plogning. Vi var ute på vår morgonpromenad pyret och jag, den som är så viktig för att jag ska få en stund av lugn, få röra på mig och få frisk luft. Den som gör att jag inte helt tappar greppet. Idag var den också en möjlighet för mig att få den motion jag har saknat. Vi fick dra barnvagnen genom snö och snömodd i uppförsbackar såväl som nedförsbackar tills jag var svettig, flåsig och mör i både armar och ben. Det var snällt av er att tänka på att jag ska spara pengar och slippa köpa gymkort och kunna kombinera vår morgonpromenad med lite styrketräning. Mina sista fem graviditetskilon kommer försvinna illa kvickt med er hjälp. Fast ni kan väl sända en tanke till gamlingar, handikappade och andra barnvagnskörare som inte vill motionera och faktiskt ge er ut och ploga gångvägarna. Även om ni inte brukar göra det. Om ni letar efter plogbilar så kan jag informera att de befinner sig i centrum, de roar sig med att flytta på de snöhögar som de

Sen pyret kom har jag ibland känt mig ganska ointressant. Ingen lyssnar på mig längre. Det är en ny stjärna på himlen nu, om jag någonsin har suttit på tronen så är jag helt säkert nerpetad från den nu. Antingen skriker pyret, då hör ingen mig, eller så är hon på charmoffensiv, då är alla fullt upptagna av att gulligulla med lilla gullet. Inte för att det gör så mycket, jag har ju inte så vansinnigt mycket intressant att rapportera från livet på soffan. Dessutom så tappar jag ändå fokus på vad jag skulle säga om hon skriker och förlorar mig totalt när hon ler, skrattar och flirtar.

Jag går upp efter att ha fått sova hela natten och hinner vara vaken i en halvtimme innan pyret drar igång. Hon spänner kroppen som en båge, kurar ihop sig till en boll, vrider sig fram och tillbaka, krafsar med de små händerna och skriker. Hon skriker förtvivlat. Jag ser min dag framför mig när maken stänger dörren bakom sig. Jag hade inga rosaskimmrande bilder av livet med bebis, trodde inte att det skulle vara en enkel, tyst och lugn tillvaro, men nej, jag trodde inte att det skulle vara så här. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle spendera dagarna med att hjälplöst betrakta ett pyre i plågor. Vi som kämpade så länge, var det för det här? Kan inte vi som redan plågats av barnlöshet i så många år få njuta nu? På det förvirrande nätet läser jag om andra som provat komjölksfri ersättning. Althera, som vi fått, har fungerat toppen för en del, inte alls för andra, gett förstoppning för vissa och kaskadspyor hos några. Kul. Föräldrar beskriver månader av att prova olika ersättninga

Med facit i hand kan jag konstatera att pyret har vaknat ur alla dagens sovstunder; djup sömn såväl som slummer, gråtandes. Snart gör nog jag detsamma.

Efter två timmars sömn under natten har klockan nu blivit två på dagen. Jag har ont i båda två äggstockarna, har hunnit äta två tuggor på en banan, druckit två koppar kaffe och pyret har skrikit i två timmar. En dag full av tvåor. En dag som dock brister i tålamod. På tvåmånaderskontrollen sa både BVC-syster och doktor att vi skulle prova komjölksfri ersättning, kanske beror det magonda på det. Jag är beredd att prova allt. Doktorn var snäll och skrev ut ersättningen på recept redan under prövotiden så att vi slipper betala så mycket. Nu hoppas vi på ett mirakel så att jag inte behöver riskera att brisera nästa gång någon nämner saker som föräldra ledig; ja eller hur!? Det enda jag är ledig från är att uträtta saker med båda händerna eftersom pyret är tillbaka till att skrika sig hes, hostig, högröd och tills hon kräks om jag lägger henne ifrån mig. Myser du med din bebis? Äh? Jag försöker, men det är svårt när hon kniper igen ögonen, skriker för full hals och blir stel som en pin

Lite kink, lite matvägran, lite nytt kink, lite hunger, lite brak i brallan, lite kaskadspya, lite skratt åt kompisar, lite sömnvägran, lite kink, lite vaken och hunger. Det var natten. Två timmar har jag sovit. Trots att jag gick och la mig klockan 22.

Jag var lite B.o.B. idag. På min morgonpromenad irriterade jag mig på tanter på promenad med stavar. De som inte kan gå med dem som man ska, som vinklar dem långt ut från kroppen och därför tar upp hela gångvägens bredd, utan att inse det och därför inte flyttar sig när man möter dem. Sen irriterade jag mig på andra barnvagnsförare. När jag som hastigast skulle bege mig in på Apoteket innan pyret vaknade men knappt kom fram eftersom en blockerade ingången där hon stod och åt korv, en annan blockerade hyllan jag skulle till där hon stod och sms:ade och en tredje  höll på att köra på mig när hon plötsligt började rulla vagnen fram och tillbaka medan hon tittade åt andra hållet. Till sist irriterade jag mig på kassörskan som tog hundra år på sig att komma till kassan och lika länge att ta betalt. Fast jag vet varför jag irriterade mig extra mycket. Jag är trött. Trött på att ha ont så fort jag står upp för länge. Trött på att må illa varenda dag. Trött på att ha ont i ryggen. Trö

Pyret kom till världen. Det är ju en stor sak, en stor prestation. Idag fick hon träffa ytterligare några nya kompisar för första gången sedan hon lyckades med sin bedrift. Då fick hon ännu fler fina presenter. Är det inte otroligt att hon bara är åtta veckor och redan är bortskämd?

Jag ligger på soffan med hakan mot pyrets fjuniga huvud och känner hennes andetag mot den mage hon alldeles nyss låg inuti. Jag tänker på hur fort det har gått, att plötsligt ha blivit mamma. Den där långa, långa väntan känns så avlägsen, som att den aldrig varit, nu när hon är här. All oro, all misströstan, alla gånger jag gett upp, de känns så onödiga. På andra sidan har jag redan tappat den barnlösa ångesten, jag minns den men kan inte riktigt känna den, det är ett gammalt fotografi som bleknar. Nu har väntan bytts ut mot en känsla av att inte hinna med. Det gick ju så fort. Ena stunden var jag barnlös, den andra var jag gravid och sen var jag mamma. Vänta lite, jag hann inte med. Nu ligger hon där, min dotter, och sover tungt mot mitt bröst. Min dotter. Jag håller henne tätt intill och tänker på hur hemska experiment för länge sedan visat att spädbarn som gavs näring men berövades mänsklig kontakt dog. Jag tänker på hemska barnhem i andra länder där barn blir apatiska och men

Det plingade till i inkorgen och jag hade fått pressmeddelandet där Hänt Extra korade Årets Kändis 2012. Det är ju inte alls märkligt att eventföretaget skickat det pressmeddelandet till mig , tänkte jag och började leta mig genom den 25 punkter långa listan. Sist in var kamel-bonden Bengt, slagen av en annan bonde, Pär-Ola,  som drog in på plats 19.  Kungligheter kavlade in på plats 24 (Madde), 4 (Vickan) och knep silvret med Estelle. Carola kom in på plats 16 med sin adoption och slog därmed Charlotte Perelli som fick plats 20, men blev själv slagen av andra sångfåglar som Sara Dawn Finer (14), Lena Ph (12) och Darin (9). Det är nu det blir märkligt. Estelle som tvåa då har hon ju vunnit , tänker jag, självklart har hon vunnit, allt annat är otänkbart . Så läser jag 1 :a Loreen . Va? Nu har de väl ändå haft tryckfels Nisse framme? Pyret då? Självklart är Pyret, alias Toshiba, Årets Kändis 2012. Det står att om man har frågor ska man kontakta pressansvarige. Om jag har fr

...väntar och hoppas. Pyret är troligtvis lite förstoppad, så vi fick rådet att prova en annan ersättning mot  det.  Jag hoppas att det ger lika gott resultat som den andra ersättningen gav och att pyret slipper mer strul med magen. För nu vill vi börja leva livet tillsammans utan att hålla lilla handen medan vi väntar på att det onda går bort, utan hålla den medan vi fnissar åt alla nya upptäckter.

Pyret mår sämre igen. Undan för undan blev hon gnälligare och allt mer otröstlig igår, till sist var de glada stunderna borta. Hela natten har varit ett evinnerligt vridande och vändande följt av skrik och gråt. Det verkar vara magen. Igen. Vi ska till BVC på morgonen, jag hoppas på hjälp.