Älskade lilla vän.

Det är en enorm skillnad på att veta något och att verkligen förstå med varenda liten bit av själen.
Jag vet att jag är mamma, att pyret är min dotter, det har jag vetat från början, men att verkligen förstå det har tagit tid.
Idag låg hon på skötbordet, jag hade tvättat henne, bytt henne och klätt på henne medan hon låg och pratade med sin kompisar. Plötsligt väder hon på huvudet, tittar mig rakt i ögonen och spricker upp i det största leendet.
Pang.
Där gick det in.
Då förstod jag på riktigt.
Det är hon. Hon som grodde där inne, som jag drog ur min egen kropp, som jag ska leva resten av mitt liv med.
Det var som att få den största, varmaste kramen någonsin.
Samtidigt som det var som att få den största tyngden av ansvar.
Värmen och ansvaret har funnits där hela tiden, men nu har det sjunkit in, på djupet, i varenda cell.
När jag sen ser dokumentären "Bully" på Svt gör det ont i hela kroppen. Hur i hela friden ska jag kunna skydda henne från något sånt? Från det helvete jag själv gick igenom.
Jag antar att det är så livet kommer se ut nu, att försöka skydda källan till den där varmaste av känslor från allt ont.
Jag blir alldeles matt.