attvarabob

2015, vad kan jag säga. Jag tror att jag överlämnar ordet till legendariska Ratata i gamla dängan " Glad att det är över ", för de beskriver bitvis så väl vad jag känner för dig. vem är det som har lärt dig alla later som du har att möta varje fråga med ett överlägset svar all denna tid förgäves som jag kunde gett till nån som ville ge nånting tillbaks ja, det var synd att du inte var sån och kan du ge mig ett skäl att börja om igen det började ganska illa och det blev bara värre sen glad att det är över så lämna mig ifred du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer vad jag än gjorde vad jag än sa var du aldrig riktigt nöjd det var aldrig riktigt bra Gott nytt år? Jag firar inte riktigt än, jag spar det tills jag har facit i hand. Men 2015, tack, adjö, so long, du kommer inte bli saknad för jag är bara glad att det är över.

En middag på tu man hand. Inga avbrott av frågor om jätteviktiga saker som kräver uppmärksamhet och svar på en gång. Inga avbrott på grund av saker som hamnar på golvet så som gafflar, vattenglas, mat eller arga barn (ibland på grund av inga svar på en gång). Inga avbrott på grund av barn som äter klart innan man tagit första tuggan. Inga avbrott på grund av toalettbesök som inte utfördes innan middagen, trots uppmaning, eftersom personen i fråga inte alls behövde kissa. Inga avbrott alls faktiskt. Istället så dröjde det innan maten kom, det var vi som fick vänta. Sen åts maten upp snabbt som ögat, under ganska stor tystnad, eftersom vi är tränade i att äta under hot om ständiga avbrott, med koncentrationen riktade mot något annat än varandra. För att inte tala om den där tröttheten som ständigt drabbar en. Dels då vi båda jobbat, dels då vi sovit med treåring som har hamnat i en ny våg av mardrömmar, dels för att man märker extra tydligt exakt hur trött man är när ingenting lockar o

Vilket skitår. Ungefär så. Jag vet att jag och en vän sa förra året att 2015 skulle fasiken bli vårt år, ett bra år. Nu vet jag inte hur hon känner men jag känner inte att det levererade, tvärtom, jag känner mig besviken. Jag har sällan stått så nära branten både här och där som under det här året och såväl näbbar som klor är nedslitna av allt kämpande. För att orka, för att klara av det allra mest nödvändiga, har jag mest befunnit mig i en bubbla, isolerad från guldkanter och allmän socialisering. Det har haft sitt pris, orkar man inte ge får man inte så mycket tillbaka liksom, så jag har förlorat kontakter och missat roligheter. Inte utan anledning, det är mycket begärt att andra ska orka härbärgera och dra lasset när alla har sitt att ta hand om, och roligheter blir inte så roliga när man mest kippar efter luft. Inte är jag alltid så bra på att erkänna hur det står till heller, det gör det kanske knepigt för omgivningen, och ibland när jag vågat erkänna har jag fått höra mindr

Lagom till läggdags igår blev det strömavbrott. Det andra för kvällen. Inte vet jag om det är åldern eller den senaste tidens allmänna livssituation, men känslan när omgivningen blev så där tyst som tystnaden bara blir när all elektronik är avstängd, och mörk som det bara kan bli med endast en liten måne till ljus utanför fönstret, var längtan. Samma känsla som slagit mig lite här och där den senaste tiden; en längtan bort från ljud, rörelse, hektiska dagar och eviga strävan efter något luftslott. Det blir ju bara bra för en stund, alla de där målen som ska göra allt bra, tills något annat dyker upp som måste ändras eller uppnås. Tänk att bara skippa allt och sitta i en liten stuga på landet, där det är mörkt och tyst på riktigt och jakten inte når en. Sen bröts tystnaden av knappandet på en Ipad och mörkret skingrades av skärmflimmer. Jag kände att jag längtade efter mer.

Att gå från att jobba på förmiddagen med vård som ibland sker med tvång, till att skriva om makt känns ju lite märkligt. Vad är makt? Vem har makt? Var finns makten? Kan makt vara positiv? Och vad fasiken var det diskurs, resurs och kontext innebar nu igen?

"Jag vill ha en Pippi-bok" sa hon.  Vi har läst en liten novell med Pippi i en av de böcker med blandade sagor vi har, trots att hon har valt den flera gånger har jag inte uppfattat att hon tycker så värst mycket om den. Från 6 år stod boken placerad under och sagorna var 10 sidor långa med väldigt lite bilder. "Man ska ju gärna utmana vid läsning och läsa böcker som är lite mer än barnen klarar av" sa både en fröken på förskolan och sköterskan på bvc. Sagt och gjort. Boken om Pippi Långstrump inhandlades. Vi började från början och hon lyssnade tålmodigt, ville hellre se texten där jag läste än bilden på sidan före och avbröt bara två gånger. Sen, vid det allra sista stycket försvann tålamodet och hon började böka och ville gå upp ur sängen. Fast när jag talade om att sagan snart var slut lade hon sig ner igen och lyssnade vidare. Det återstå att se om hon vill höra nästa saga  imorgon.

I ett hus vid skogens slut Liten tomte tittar ut Haren skuttar fram så fort Knackar på dess port Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig annars skjuter jägarn mig... Nähä mamma!!! Tydligen har den där visan gjorts mer pk och ändrats till: jag vill bara värma mig Ingen informerade mig om det! I alla barnböcker står den gamla versionen med skjutande jägare, ok?! Om hon har blivit traumatiserad på något vis så är det inte mitt fel. Sådana saker ska det skickas ut någon slags kommuniké om.

För tredje dagen i rad blev jag väckt först efter klockan sju. Efter sju istället för innan fem, det är en löjligt stor skillnad. Det var minimalt med utbrott och bråk vid frukosten, varken från stora eller lilla arvsmassan, trots att den lilla så uppenbart är inne i någon " fas" för de helt oförklarliga utbrotten regnar i större omfattning än den senaste sommaren. Alla var "pigga" och bara en aning rastlösa mitt i detta mirakel av gott humör så vi bestämde oss för att ge oss ut i världen. Med tanke på att de där små varelserna möjligtvis smittade lite fortfarande var tanken utomhuslek (kläder, vantar, inget de slickar på), närmare bestämt den där mysiga gamla-söder-lekparken på söder. Det gav vi upp planerna på när vi kom till medborgarplatsen, vi hade klätt oss för lite-kallare-än-de-senaste-dagarna när det visade sig vara kallt-så-in-i-baljan. Vi fick modifiera planen till att innehålla värmande punkter, så istället blev det lite promenad, lite lunch, lite sp

En annan sak som faller i kategorin "Saker man inte visste innan man fick barn" är hur många kladdiga, tuggade saker man plötsligt får levererade i sin näve. Företrädesvis när papper eller handfat inte finns inom räckhåll. Från små bebisars soyor, via större bebisars bajs, till barns snorkråkor och halvt tuggade ätbara saker. Choklad, morot, pizza, brödbitar, lax, you name it. Fast det vidriga är inte vad man får i handen, det vidriga är att man är relativt okej med det. Som om en vuxen skulle kunna langa över en tugga broccoli till kollegan på lunchen medan hen utbrister " Äckligt!! " De kommer undan med för mycket och man har fått tålamod på helt fel ställen.

I kategorin: " Saker man inte visste innan man fick barn " måste väl "Googlande av höstblåsor eller vattkoppor i flera timmar utan att riktigt få ett svar" hamna? Ungarna mår rätt bra i alla fall och blåsorna håller sig till händer, fötter, armar, ben och underliv, det kombinerat med att herr B.o.B. och jag har ont i halsen leder till slutsatsen att det torde röra sig om höstblåsor. Kanske. Om inte Google ger ett tydligt svar, vad kan man då lita på här i världen? Å andra sidan är ju den där kategorin: " Saker man inte visste innan man fick barn " så gigantisk och ständigt växande att ingenting borde förvåna en längre. Det enda som klarnat sedan man fick barn är väl den där minen man fick av människor med barn, innan man fick barn själv, när man pratade om barn. Den där som visade sig dölja meningen "Vänta tills du får barn", för den säger man aldrig. Verkligen aldrig . Det är som att svära i kyrkan. Vissa saker ska man låta människor upple

Barnen hade i smyg förberett en julklapp till oss. Ni förstår, eftersom de var lite ynkliga vid läggdags igår gick det inte att få dem att somna i samma rum, så Polarn lades i vår säng och Pyret fick sussa i deras rum. Under natten blev Pyret lite ledsen, så då bäddade herr B.o.B. ner sig själv och henne i soffan. Jag vaknade klockan 7.32 av att Polarn klappade mig försiktigt på kinden och viskade " mamma? " Sju. Trettiotvå . Då sov Pyret och herr B.o.B. fortfarande. Innan Polarn ens yttrat ordet Frukost! så viskade jag " Vill du kramas lite? " och det ville hon gärna. Så lyckades jag fördröja att stiga upp bara en liten stund till. Pyret vaknade bara en kort stund efter att Polarn och jag gått upp. Men hur gulligt är det inte, att de gör upp om att låta oss sova förbi klockan 7 bara för att det är julafton? Vi kunde lätt konstatera att prickarna Polarn har ser preeeeeciiiis ut som vattkoppor. Yey. Mindre bra julklapp. Fast hon verkar däremot ganska oberörd

Efter en natt fylld av två små kaminer som vred, vände sig och fick gråtattacker tänkte vi att det nog fick vänta med julen. Sen framåt eftermiddagen var de ganska pigga och rastlösa så vi tänkte att vi kör på som planerat. Framåt kvällen fick Pyret en klåda på fotsulorna av små prickar, som spridit sig upp på underbenen. Den var helt absurd och fick henne att gråta plågsamt. Polarn har enstaka prickar på kroppen, så nu väntar vi spänt på utslag i frågan om virusprickar, nässelfeber, höstblåsor eller vattkoppor. Om julen blir av imorgon märker vi nog först imorgon, hur små barn mår går ju väldigt fort. " Hur mår du då? frågade min mamma. Det hinner jag väl inte tänka på när jag ska roa, trösta och utfodra två små. Men nu såg jag att halsen var näst intill igensvullen och det känns som att febern gjort en comeback. Anywhoo. Om det blir jul imorgon så är det förberett. Jag gjorde ischoklad Barnen var med och dekorerade ett pepparkakshus. Skinkan är griljerad. 

" Vad vill du bli när du blir stor Pyret? Vad vill du jobba med? " " Jag vill klä ut mig till hjärta! " Vi tänker respektera vad helst barnen väljer för yrke i framtiden, fast just den där tror jag att vi skyller på febern. Vi frågar igen en annan gång.

Jag var lite generös så här till jul och delade med mig av vad jag antar är en influensa. Herr B.o.B. väckte mig för att informerade om att båda barnen hade över 38 grader och hade somnat om. Nog för att min pluggdag hade gått åt helvete ändå, för man är inte så värst kreativ i feberdimma, men chanserna att hinna få undan något alls när jag skulle spendera halva dagen tillsammans med två kaminer var ju inte skyhöga. Att ta hand om Polarn medan jag själv är out of order har inte varit så svårt, hennes feber har stigit till 39.1 så hon sover och sitter uppkrupen i famnen. Pyrets feber har dock sjunkit till 37.8 så hon är ju mest lite rastlös. Mutningarna haglar tätt; filmer, mandariner, kanelknäcke och jordgubbsglass står på schemat och soffan är vårt högkvarter. Det ska bli spännande och se om vi kan fira jul på julafton i år...

Jag traskade iväg på seminarium fast jag kände att jag borde stanna i sängen, bara för att göra en ersättningsuppgift kändes ännu värre. Jag sa tack som faderullan till pluggkompisarna som hjälpte med omtentan och käkade lunch, innan jag handlade det nödvändiga för dagen och tog mig hem. Det nödvändiga var utlovade mandariner till Pyret, en dricka och en ask såna här: Drickan var för att kunna peta i mig en sån på vägen hem. Väl hemma hördes en enorm knall i centrum och en polis sprang in mellan några hus. Det kändes ju fräscht. Jag kände mig inte det minsta fräsch trots Ipren så jag tog tempen. Jaha. Dags att däcka då, lagom till den enda dagen jag kommer kunna skriva helt ostört på hemtentan innan jullovet. Men så fick jag besked om att jag fixade ett C på hemtentan i senaste kursen. Det gjorde jag samtidigt som fokus låg på gigantiska omtentan och allt skit som pågick i livet. Det löser sig säkert alltså, om jag bara får vara sjuk på riktigt så att det får en chans att gå

Vi hade en playdate idag med mammakompisen. Polarn var taggad till tusan innan, hon satt och detaljstyrde tillverkningen av ett halsband som lekkompisen skulle få. Jag skulle leta fram specifika pärlor och blev lagom dumförklarad när jag föreslog vissa pärlor, för de tyckte ju inte kompisen om ju. Sen kom A, de var lite reserverade  men vi fick dem att sätta sig och pärla halsband tillsammans. När intresset svalnade gick vi över till pärlplattor. Pyret fastnade i pärlandet totalt, Polarn försökte sitt bästa för att få ut så många pärlor som möjligt på golvet och A ledsnade. Men se det var en liten kamp att få Polarn att överge sitt pärlande för att göra något som alla gillade. Till sist satte jag ner foten eftersom jag höll på att få psykbryt över att Polarn hade ut pärlor överallt hela tiden. Jag råkade dock nämna att Pyret kunde fortsätta pärla när Polarn sov, så när syrran slocknade, efter att de tre korta viljorna ätit lunch med god aptit, så var pärlplattan det första hon tänkt

Polarn hade en kompis som hette Rrroooaawwwrr . Den var med till förskolan, den hängde med i vagnen, den åkte med i bilen. Den var perfekt, lagom storlek, gick att knäppa fast i jackan eller tröjan och hon älskade den. Hon har en stor Nnnnuuuuu (Diinglisar Elefant) också, som hon sover med, den och andra Rrroooaawwwrr (Diinglisar Tiger, snuttefilt varianten) ska vara med sekunden från att kvällens vällingflaska är avslutad till att hon drämmer de båda i mitt ansiktet vid den militära väckningen nollfemnollnoll. Hon har en ordning bland sina kompisar och hierarkin är tydlig, för ingen av alla miljarder andra snuttisar har en chans mot hennes djungel.  Nu är lilla Rrroooaawwwrr borta. Missing in action någonstans på fältet. Jakten på en ersättare påbörjades men just tigervarianten av Diinglisar wild clip är svår att jaga rätt på, de är slutsålda eller säljs i paket med napphållare och varken vänta en månad eller köpa till överpris känns direkt som en strålande lösning. Jag undrar

Jag kom tidigt till skolan och kände att jag behövde börja dagen med en kaffe, läraren tänkte samma sak. Från kaffe började vi prata om vädret, från vädret till mornar, från mornar till sova. Jag konstaterade torrt att det hade jag inte gjort mer än stötvis sen 2012, varpå han berättade att han älskade att sova och haft sådan tur att hans son sov i egen säng från start, nätter igenom, kröp upp i sängen så försiktigt på natten att det inte märktes, gärna sov länge och bara kunde väckas med magpruttar och övertalning. Sen sa han att han såg att han skulle sluta prata för att jag nog skulle slå honom snart, men la till att han bara sovit dåligt en handfull nätter men då var det oftast på grund av annat eller för att sonen var sjuk. Fast hans syster hade tre barn och inte sovit ordentligt på tolv år, det syntes också, han fattade att han haft tur. Sen skulle han inte säga mer. Bra idé. Jag tänkte på det samtalet imorse när Polarn som vanligt kom in i sovrummet strax innan 5, vägrade l

Vi försov oss och fick stressa lite denna morgon. Inte hjälpte det att man fick lov att ge sig ut i ett småspiksregn en grådaskig december. Julkänslan är noll punkt noll. Men framme i Karlberg rullar det in en buss som istället för bussnummer eller station har texten " Nästan fredag " rullande ovanför framrutan. Det fick mig att le. Sen ägnade jag och pluggkompisarna tid och möda åt att reda ut den gigantiska tentan vi ska ägna jullovet åt att skriva. Vi förstod, men förstod inte. Sen läste vi instruktionen och blev än mer förvirrade. Precis som tentaskrivande brukar te sig. Humöret sjönk lite igen. Under tiden jag satt i skolan såg jag förra kursens lärare i huset. Jag fick lite ont i magen. På väg hem läste jag i omtentagruppen att resultaten var inne. Jag blev lite illamående. Det var väl sisådär hälften av alla elever i de fem klasserna som blev underkända på den ökända tentan, de som klarade den fick till största del ett E, mindre än en handfull fick B, ingen fick A

Julen är barnens högtid, det är nog ett uttalande de flesta ställer sig bakom. När man är vuxen utan barn blir julen inte så mycket alls, vuxna som samlas för att äta mat, samma mat som man äter till midsommar och påsk, och julklappar som mest blir symboliska eftersom man redan har det man behöver. Inga förväntningar, ingen magi, inte ens någon snö för tusan, gör julen till en helg, nästan en helt vanlig helg, många är vi som till och med jobbar precis som vanligt under julen. Sen kom barnen. Plötsligt var det legitimt att frossa i jul , dekorationerna blev viktiga, julklapparna fick nytt fokus och att samla familjen för att fira blev så mycket mer. Det krävs att minderåriga närvarar vid firandet för att förstå vilken viktig ingrediens de är för att skapa den där magin , precis som att det krävs att ha upplevt jular utan att något barn alls har närvarat, för att förstå skillnaden. Tror jag. Eller känner jag, för att jag har upplevt skillnaden. I takt med Pyrets utveckling blir det ä

När man har en lärare/lektor som under föreläsningen pratar om jämställdhet och som exempel drar upp frågan om vem i de moderna jämställda hushållen som har koll på vad i skafferiet som är slut och därför behöver inhandlas, till exempel florsocker och skit . För att påpeka att det tar en jäkla massa energi att hålla sådan information i huvudet och att det säkert är rätt skönt att slippa gå och tänka på det. Kanske kan man använda den energin till en massa saker som den med inköpslistan i huvudet inte har ork till. Hur jämställt är det då, och i förlängningen, hur jämställt blir det? Då känner jag att jag blir lite förtjust.

"Mamma? Är du lite gammal? " " Ja, jag är lite gammal. " " Får vi kasta dig då? " Om vi kastade mig skulle visst pappa ta hand om henne. Fast sen kom hon på att hon inte ville kasta mig trots allt. Nog för att jag känner mig som skräp med ständig trötthet, migrän, pms-from-hell och allmän stressdepp, men det känns ju lite bistert att barnen tycker att man är så gammal att man är redo för soptippen.

Pyret har haft sitt första kalas för kompisar och vi har därmed hållit i vårt första barnkalas, det vill säga en tillställning där minderåriga var överrepresenterade. En kompis kunde inte komma då hennes mamma hade fått för tidig julklapp i form av kräksjukan. Du är underbar men jag vill inte ha dig här, tack. Två kompisar och deras mamma dök bara inte upp, de hörde av sig till kvällen och talade om att de fått förhinder, livet kom emellan.  Ett storasyskon höll sig hemma efter en påfrestande kväll. Så istället för åtta barn blev det fyra. Istället för sex föräldrar blev det två. Det räckte. Barnen hittade leklera och gick bananas, sprang omkring som små lokomotiv och åt glass och muffins mest som en bisak. Ännu fler presenter revs upp i frenesi med hjälp av kompisarna och några mindre världskrig utbröt. Vi hade sagt mellan 13 och 15 men hemmet utrymdes strax innan 16 varpå vi lämnades med att städa upp lera, papper, muffins, girlanger, och en trasig PlayDoh maskin. Varken Pyret

3. Så lite och så mycket. Tre år sedan hela livet kom och hela livet blev kaos. Huvudpersonen i fråga började dagen med jamåhonleva, tända ljus och att öppna en present skickad från min kusin, och skulle sedan äta frukost iklädd de Frostvantar som låg i paketet. Hon tog bara ytterst motvilligt av sig dem några gånger under dagen. Sen öppnade hon paketet med treårs trotsen och fick artonhundra utbrott mellan frukost och kalas, det kändes naturligt på något vis. På eftermiddagen välkomnade vi mormor, morfar, farmor och Bobbo. Det blev bullar, kakor, tårta och saft. Och presenter. Så mycket presenter. Pyret fick galna present sjukan och öppnade paketen i ren frosseri. Från berlocken till hennes armband, som hon kommer älska när hon blir stor nog att förstå men ännu inte riktigt greppar, till leksaker hon inte kunde vänta med att leka med, via farmors senaste månads shopping i Thailand. Morfar fick genast hjälpa till att göra ett halsband av pärlorna medan Polarn blev överförtj

Vi klev upp i god tid. Båda barnen åt frukost. Pyret tog på sig sitt lucialinne efter viss övertalning. Polarn tog på sig sin tomtedräkt efter mer omfattande övertalning. Båda med visst besvär eftersom de skulle på över overaller. Vi kunde i lugn och ro gå till förskolan och var framme i god tid men inte för god tid. Polarn ville inte gå mer än ett steg från mig eftersom hon är inne i ytterligare en mammighets period, vilket medförde tårar och protester när det var dags för föräldrarna att dra sig tillbaka så att barnen kunde ställa upp sig. Så mycket tårar och protester att fröken fick komma och lämna över henne efter tio minuter för hon lugnade sig inte. Hon var så upprörd att hon hulkade lång tid efter överlämningen. Pyret genomförde framträdandet med bravur, vilket innebär att hon satt still, följde instruktionerna och faktiskt sjöng. Annars har hon gladeligen sjungit hemma de veckor de repeterat inför något men varit totalt stum under framträdandena. Så snart det var över bl

Imorgon ska det firas lucia på förskolan. Eller firas och firas, mer observeras eller närvaras vid. Det får inte fotograferas under själva tågandet eller uppträdandet för det stör barnen, man får fota de egna barnen efteråt. Fika ska medtagas själva. Det ska firas utomhus vilket fått diskussioner om huruvida barnen överhuvudtaget kommer kläs i luciatågs enlig klädsel. Jag håller helt med i upplysningen om att man ska vara restriktiv med att sprida bilder från förskolan på sociala medier. Däremot ställer jag mig frågande till om barn idag blir störda av att fotas, de fotas väl i en aldrig så skådad omfattning. Dessutom kanske jag vill fota barnen i sitt sammanhang, i bara klädseln kan vi ju i så fall fota dem hemma, utan otympliga ytterkläder under. Och utomhus, både lucia och fika, halv åtta en decembermorgon. Fika som man ska ta med sig innan man rusar vidare mot de åtaganden man fått ta ledigt från. Förra året fick vi betala en liten peng för att få blaskigt termo-kaffe och barn

Mitt i leken stannar hon upp. " Oj, oj! Ajsa ! " säger Polarn och skrynklar ihop hela ansiktet. " Behöver du bajsa? " säger jag. " Mmnnmmm " blir hennes i vanlig ordning jakande svar. " Men kom då! Då skyndar vi oss till toaletten!" Hon tar mig i handen och gör små gymnastiska övningar bredvid mig medan jag tar fram pallen och sätter på barnsitsen på toaletten. "Hålla hand! " säger hon när jag hjälper henne att sätta sig till rätta, så där sitter vi bredvid varandra i badrummet. Ansiktgymnastiken fortsätter tills hon plötsligt skiner upp och annonserar: " Ja ä klar! " och det är hon. Allt beröm i världen var på sin plats, så det fick hon, och det gick inte att ta miste på stoltheten i stegen när vi gick ut för att berätta för pappa och Pyret att Polarn minsann hade sagt till, och sen gått och bajsat på toaletten. Tänk vad lätta saker blir när man har en storasyster att härma.

Om man läser Michel Foucault Övervakning och straff under tidspress med en satanigatan förkylning så behöver man också lite frihet och belöning. Vad är det med råplugga och socker? Vem har planterat den idén i våra samveten? Där har vi en avhandling jag skulle vilja läsa.

Eftersom jag har varit nästintill snorfri i ett par dagar så har självklart en ny förkylning börjat bryta ut. Och jag har fortfarande ont. Vilket skämt. Planerna på att försöka gräva fram lite krafter till att bli social, att ägna de jag försakat lite omsorg och be om ursäkt för att jag inte varit närvarande, känns som att de försvann i ett önskemoln. Eller en nysning. Eller i en stor hemtenta. Eller i barnkalas. Eller i stundande jul. Eller i den ständiga känslan av att vara så jäkla orkeslös. Förlåt, jag kommer nog vara rätt dålig på att vara social ett tag till.  

Jag låg vaken halva natten med mensvärk-from- hell och spenderade lång tid på morgonen med funderingar om att åka till akuten. Men det gjorde jag inte. Det gör jag nästan aldrig eftersom jag vet att de ändå inte gör något om det inte är helt åt skogen. Därför var min vanliga filosofi att antingen är det helt åt skogen och då kommer det bli ännu värre och det kommer inte vara någon tvekan eller något val, eller så går det över. Jag tog en Ipren och vilade. Ha. Haha. Hahahahahaha. Om "vila" betyder att ligga på sängen och säga att Mamma behöver bara vila lite och lyssna på hur herr B.o.B. försöker förmedla detsamma. När båda arvsmassorna klev upp och ville "vila" tillsammans med mig gjorde jag som vanligt; tog ett djupt andetag, bet ihop och körde på.  Och det går. Jag har typ haft ont på en skala mellan värkar och efter-förlossning-mörbultad, kanske mest det senare eftersom värkar kommer och går och det enda som varierat idag är lindring av Iprenen. Men jag har

Svaret på frågan: Vid vilken ålder är barnen för stora för att ta med på julklapps-shopping för att de kommer avslöja allt för mottagaren inom 24 timmar? är: Tre, ungefär. Nästa undersökning i samma kategori blir: Vid vilken ålder kan barn hålla saker hemliga efter att man har sagt: Men säg inget till pappa för det är en hemlis, okej?

Från en stund efter lunch igår hade Pyret ett... äh... humör. När det närmade sig läggdags frågade jag om hon hade haft en jobbig dag och fick till svar att det var jobbigt för att det hade varit dåligt väder. För att vi var inne nästan hela dagen? blev den smarta följdfrågan. Jaaaa, de va inte kul! blev svaret. Va inte sjuka då , svarade jag inte för att jag vet hur man pratar med sina barn. För att jag har något mikroskopiskt slags minne kvar så frågade jag om det möjligtvis var så att damen ville åka lite tåg idag, för att kompensera för den trista gårdagen, det ville hon för att: Ja tycker om att åka tåg och buss men inte bil, så vi ska inte åka bil men vi ska åka tåg och kanske buss idag. Planen var att trotsa det fullkomligt logiska men åh så tråkiga decembervädret och åka in för en promenad till Kungsträdgårdens julmarknad. Åka tåg, gå på söder, äta lunch ute och titta på julmarknad, det borde väl täcka behovet av att det händer något. Hur det blev? För det första tog

Roade vabbisarna med bakning, hade turen att den minsta ville sova istället och den stora höll sig på gott humör. I alla fall tills jag sa stopp till intaget av resultatet. Det där med att gilla smördeg verkar vara genetiskt.

It is Vab-tajm. Det där låååångt över 40-timmars plugg per vecka som pågått i månader, vid sidan av livet i allmänhet, hade ju kanske gjort att en människa förtjänat att ta en ledig dag imorgon. Speciellt när till och med läraren för nästa kurs gav rådet att vi skulle ta helg så drar vi igång nästa ämne på måndag. Då vi ska påbörja en 9-12 sidors hemtentamen i sociologi, som visserligen låter skitkul och vi har en grym lärare men det blir nog inte simpelt. Men nä. Pluttarna har massiva mängder av snor rinnande ur snokarna, rosiga kinder, hostattacker som låter som Darth Vader med astma och ett tillhörande humör. Alltså kommer morgondagen inte bli ledig överhuvudtaget. Dessutom ska det vara skitdåligt väder så jag måste säkert hålla de små sjuklingarna inomhus. Jag kommer muta dem på rent ohälsosamma nivåer kan jag erkänna redan nu.

Julen kan ju vara sådär otroligt magisk när man är liten, vem minns inte när man desperat försökte räkna dan, före dan, före, dan, före dan i all oändlighet för att försöka få julafton att komma lite närmare. Eller när man höll på att gå upp i limningen av att det doftade julskinka och granen kläddes för att då var det IMORGON! För att inte tala om julaftonsmorgon, när man vaknade sådär kvart över 4 och, om föräldrarna hade tur, satt och glodde på julklapparna för att försöka utveckla någon slags röntgensyn och se vad som var inuti, tills de orkade släpa sig ur sängen för att ta hand om något överentusiastiska barn. Så för att bygga upp stämningen och lära de små arvsmassorna vad julen innebär, så preppade jag lägenheten innan de kom hem idag. Jag gjorde ett spår av konfetti; "tomtespår" från ytterdörren fram till deras sängar, där deras adventskalendrar väntade, som självklart var "Frost-kalendrar" från mormor och morfar.   De kommer tyvärr inte få c