Midnatt råder, tyst det är i huset.

Lagom till läggdags igår blev det strömavbrott. Det andra för kvällen.
Inte vet jag om det är åldern eller den senaste tidens allmänna livssituation, men känslan när omgivningen blev så där tyst som tystnaden bara blir när all elektronik är avstängd, och mörk som det bara kan bli med endast en liten måne till ljus utanför fönstret, var längtan. Samma känsla som slagit mig lite här och där den senaste tiden; en längtan bort från ljud, rörelse, hektiska dagar och eviga strävan efter något luftslott. Det blir ju bara bra för en stund, alla de där målen som ska göra allt bra, tills något annat dyker upp som måste ändras eller uppnås.
Tänk att bara skippa allt och sitta i en liten stuga på landet, där det är mörkt och tyst på riktigt och jakten inte når en.
Sen bröts tystnaden av knappandet på en Ipad och mörkret skingrades av skärmflimmer. Jag kände att jag längtade efter mer.