Lagom till läggdags igår blev det strömavbrott. Det andra för kvällen.
Inte vet jag om det är åldern eller den senaste tidens allmänna livssituation, men känslan när omgivningen blev så där tyst som tystnaden bara blir när all elektronik är avstängd, och mörk som det bara kan bli med endast en liten måne till ljus utanför fönstret, var längtan. Samma känsla som slagit mig lite här och där den senaste tiden; en längtan bort från ljud, rörelse, hektiska dagar och eviga strävan efter något luftslott. Det blir ju bara bra för en stund, alla de där målen som ska göra allt bra, tills något annat dyker upp som måste ändras eller uppnås.
Tänk att bara skippa allt och sitta i en liten stuga på landet, där det är mörkt och tyst på riktigt och jakten inte når en.
Sen bröts tystnaden av knappandet på en Ipad och mörkret skingrades av skärmflimmer. Jag kände att jag längtade efter mer.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer