Lagom till läggdags igår blev det strömavbrott. Det andra för kvällen.
Inte vet jag om det är åldern eller den senaste tidens allmänna livssituation, men känslan när omgivningen blev så där tyst som tystnaden bara blir när all elektronik är avstängd, och mörk som det bara kan bli med endast en liten måne till ljus utanför fönstret, var längtan. Samma känsla som slagit mig lite här och där den senaste tiden; en längtan bort från ljud, rörelse, hektiska dagar och eviga strävan efter något luftslott. Det blir ju bara bra för en stund, alla de där målen som ska göra allt bra, tills något annat dyker upp som måste ändras eller uppnås.
Tänk att bara skippa allt och sitta i en liten stuga på landet, där det är mörkt och tyst på riktigt och jakten inte når en.
Sen bröts tystnaden av knappandet på en Ipad och mörkret skingrades av skärmflimmer. Jag kände att jag längtade efter mer.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer