Jag kom tidigt till skolan och kände att jag behövde börja dagen med en kaffe, läraren tänkte samma sak.
Från kaffe började vi prata om vädret, från vädret till mornar, från mornar till sova. Jag konstaterade torrt att det hade jag inte gjort mer än stötvis sen 2012, varpå han berättade att han älskade att sova och haft sådan tur att hans son sov i egen säng från start, nätter igenom, kröp upp i sängen så försiktigt på natten att det inte märktes, gärna sov länge och bara kunde väckas med magpruttar och övertalning.
Sen sa han att han såg att han skulle sluta prata för att jag nog skulle slå honom snart, men la till att han bara sovit dåligt en handfull nätter men då var det oftast på grund av annat eller för att sonen var sjuk. Fast hans syster hade tre barn och inte sovit ordentligt på tolv år, det syntes också, han fattade att han haft tur. Sen skulle han inte säga mer.
Bra idé.
Jag tänkte på det samtalet imorse när Polarn som vanligt kom in i sovrummet strax innan 5, vägrade låta herr B.o.B. ta hand om henne, låg och snurrade, bökade och sparkade i min famn en timme innan det viskades "frukost". Under övertalning och löfte om Bamse slutade hon gråta och ropa "Mamma gå" och gick med på att pappa kunde göra frukost.
Jag skulle få liiiite sovmorgon.
Efter fem minuter vaknade Pyret.
Alltså.
Vilket jäkla lotteri det är att få barn. Nu är jag morgonpigg och skulle nog inte ha något emot att gå upp klockan 5, om det var så att jag kunde lösa antalet sovtimmar genom att lägga mig tidigare. Fast det gör jag, lägger mig tidigare, problemet är ju att jag blir väckt av sparkar, gråt och kramar halva natten. Det gör att Polarns återgång till mammighet-delux och vägran att låta andra assistera under den morgon när jag faktiskt skulle behöva sovmorgon, lite irriterande.
När försvinner den där mammigheten egentligen? Den där när andra ses som rena fienden och inte bara att mamma är att föredra.
Även om jag är morgonpigg så kanske jag också älskar att sova och önskar mig ninja-barn som smyger omärkta ner i sängen. Eller bara att slippa höra ett djuriskt tjutande av maaammaaa om syskon eller fäder tar upp min plats och uppmärksamhet.
All i want for christmas...
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer