Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2013

Speedy nummer två.

Så var det dags för ultraljud igen. Alla fingrar och tår var på plats och alla väsentligheter var som de skulle. Ja, det som barnmorskan såg i farten då. Herreminjeflajesus vilken rulle det var på polarn! Vi tyckte att pyret var livlig men hon ligger så väldigt i lä om man jämför med den här krabaten. Vi hade nog tur som hade en äldre och erfaren barnmorska för hon kämpade verkligen att hinna med i svängarna och se det som vi var där för att inspektera. Hm. Och de säger att hur de beter sig i magen är en fingervisning om vilken personlighet de får när de väl är födda. Mer fart och energi än pyret alltså? Jag dör. Nu. På fläcken. Jag ger upp i förväg. För att citera en klassiker: I'm getting to old for this sh!t. Fast jag blev ju lite tårögd när polarn vände på sig och började vinka med ena handen. Kanske orkar jag ett litet tag till.

En sån dag.

När man inte kan göra pyret nöjd alls på hela dagen. Hon ville inte sitta själv om det ens handlade om att sitta på golvet medan jag värmde mat, mat som ändå inte dög. Hon ville inte sitta i famnen, hon ville bli buren i famnen. Hon kunde bara leka på golvet om jag satt precis bredvid och om hon fick en kram var tredje minut. Hennes " starka vilja " i sin mest spännande uppvisning vill säga. Allt ledde till gråt; minsta lilla snubbel, katten lämnade rummet, boken tog slut, Lotto dragningen tog slut, mamma försöker äta, mamma försöker gå på toaletten, att klä på sig, att bli trött, att få mat. I princip allt sånt som är heelt naturligt att bli upprörd över. Aaaaarrrrggghhh. Precis när jag sitter och tittar på klockan och tänker: Kanske maken kommer tidigt idag, då kommer han snart. Så piper telefonen och ett sms talar om att han måste jobba över och blir sen. Ungefär där nånstans blir jag inte bara lite tårögd av ren utmattning utan tittar ner på magen och konstaterar

Tårögd.

Om du inte gör något annat idag, så titta på det här klippet. http://www.youtube.com/watch? v=WJNYSga0Czk&feature=youtube_ gdata_player YouTube  - Videoklipp från det här e-postmeddelandet Nog för att jag är hormonstinn men åh vad jag blev rörd!

Orättvist.

När man bor högt upp i ett höghus, ska man verkligen behöva stå ut med sånt här då?

Inte så händelserikt.

Innan jag fick barn så var jag lite fundersam över att de som fick barn plötsligt bara pratade om sina barn. Allt får sin förklaring förr eller senare. Det enda som händer i mitt liv är ju pyret. Eller inte det enda, men till allra största del. Jag har en anings brist på andra intryck. När man jobbar/pluggar så får man miljarders intryck, upplevelser och inspiration för att man möter en hel drös med människor som berättar saker, saker som de har hört och sett kanske genom andra som de har haft kontakt med, som har haft kontakt med någon och så vidare i all evighet. På ett kick så har man tusentals människors liv, idéer, tankar, upplevelser och berättelser tillgängliga. Jag möter pyret varje dag, okej, jag möter maken också, men han är aningens upptagen av att få sin stund med pyret när han kommer hem, men det är därifrån intrycken kommer. Så, presto, jag pratar pyret. Som att det största som hänt idag är att hon fick en blomma (en orkidée som börjat vissna) när jag försökte vara

Call of duty.

Vaknade i natt, efter tre timmars sömn, av en hosta som smakade blod och när jag väl var vaken kunde jag inte somna om. För jag hade en sprängande huvudvärk, ont varenda led och muskel, huden var öm, jag frös och jag svettades. Jajamen, förkylningen som var på bättringsvägen bestämde sig för att bli värre igen. Maken sa innan han gick: Se till att ta det lugnt idag och vila. Mmhhhmmmm. Med disk, tvätthögar, inget dammsugit på en vecka och wild & crazy som sällskap. Dessutom har det där med att vila fungerat så bra hittills. Där har vi väl äktenskapets magi i ett nötskal; en omtänksam mening ger upphov till frustration och ilska från motparten. Nä, jag tror bestämt att det här snarare är något slags elddop inför tvåbarns livet där jag ska lära mig att jag aldrig mer kommer få vila. Som någon slags mönstring till en elitsoldatsgrupp. Privat B.o.B. reporting for duty, Sir!

Bacillplock.

Min last just nu: lösviktsgodis. Jag äter det vanligtvis inte för att jag ser framför mig hur alla kunders bacillusker hoppar runt i skålarna. Alla lektioner i smittspridning och hygien har förstört mig. Men nu är suget större än äcklet, jag kan inte låta bli. Kräksjukan väntar säkert runt hörnet och det kanske är förklaringen till alla förkylningar, jag är inte helt säker på att det är värt det, ändå tar jag en bit till. Det ska bli skönt att bli mig själv igen om några månader.

Två preggon är fler än fyra elefanter.

Två andragångs preggon satt och pratade om livet över en lunch. Det var skönt att mötas i förväntningar och farhågor, få höra att man inte är ensam om upp- och nedgångar, känslostormar och denna längtan efter lite flykt från vardagen. Denna vardag som snart blir ännu mer vardag. Väldigt mycket mer vardag. Samtalet kan möjligtvis ha fokuserat på farhågor, nedgångar, känslo orkaner och vaaaaardaaaagen mer än de positiva aspekterna, i sann preggohormon anda. Vilket gör att man kanske ser framför sig ett möte som lämpade sig bäst iförd basker med en svart kopp kaffe på ett sunkigt café. Ett mörkt Ingemar Bergman drama, typ. Men skratten var fler än suckarna. Detta kan möjligtvis också härledas till preggohormonerna, denna lite kluvna inställning till känslor och förmågan att skratta åt eländet. För vad ska man annars göra. Sen åkte jag hem, pussade lite extra på pyret, klappade mig själv på magen när kickboxaren gjorde sig påmind och kände att det ordnar sig. För lite bonding i elä

Inte x-tra large, mer på köpet eller nu ännu större.

Det händer att jag blir vansinnigt sugen på ostbågar. Eller jordnötsringar. Eller chips. Problemet är att jag bara vill ha en näve eller två, sen är jag inte sugen längre, på många veckor. Chips är inte svårt, de äter maken upp, men han gillar inte varken ostbågar eller jordnötsringar och jag är för snål för att köpa dessa gigantiska påsar som jag vet kommer hamna i soporna till slut. Så ibland stöter jag på en kvarleva från barndomen, från tiden när saker kunde levereras i mottliga portioner. Små påsar med ostbågar. De kostar visserligen nästan lika mycket som en stor påse men jag slipper kasta en massa och kan njuta utan skuldkänslor. Lördagsmys till mig med! Nu ska jag bara hitta en lösning på jordnötsringarna.

Jag förstår.

Jag gör ordförståelsedelen av högskoleprovet på Expressen, för det kan jag göra med en hand medan jag hjälper pyret att promenera genom lägenheten. 2 fel. Av 20. Det står att jag är jätteduktig och jag är en sån liten människa att jag njuter av att få vara kompetent för en liten stund. Det känns som att det var ett tag sen.

För bra för att vara sant.

Gårdagens frustration över att pyret bara ville sova en stund, mitt på dagen, varav hälften var under promenad, byttes till glädje och avkoppling när hon somnade redan klockan sex på kvällen. Ny frustration uppstod när hon sen var pigg som en lärka halv fyra på natten. Efter en del karatesparkar, skallningar och tjuvnyp försökte två trötta päron muta minimänniskan tillbaka till sömnens underbara värld med blöjbyte och flaska. Vi misslyckades. Med visst suckade gick herr B.o.B. upp och roade damen medan jag nös, hostade och försökte somna om. Vilket var svårt då allt stohej hade väckt polarn där inne som levde runt som en Sodastream. Att hon till sist somnade om och sov till sju var en kortvarig glädje för nu har jag världens grinigaste unge att ta hand om. Aldrig får man den där bonusen utan att betala för det.

Inget konstigt alls.

När man har ätit färdigt så häller man vatten från pipmuggen i matskålen och dricker därifrån. Såklart.

Moahaha.

Oh yes! Henrik Fexeus har kommit med en ny bok som ska hjälpa mig på vägen till världsherravälde. Vilket, när jag tänker efter, känns lite väl optimistiskt nu när jag inte ens kan kontrollera 8 kilo minimänniska. Å andra sidan, den heter Maktspelet med undertiteln " sympatiska tekniker för att bestämma över allt och alla " så jag antar att den riktar sig till småbarnsföräldrar också, även om det inte är tänkt så. En förbisedd marknadsgrupp liksom. När jag tänker efter lite till så är det väl så att om jag lär mig kontrollera den där über-envisa minimänniskan så är jag ett steg närmare att bli enväldig härskare. För då är det säkert en baggis att styra hela planeten.

Det går framåt.

Det kommer stunder när jag inser vilken utveckling framåt som har skett i livet med pyret. Hon var ju länge den typen av bebis som ville vara klistrad vid huden på en under dygnets alla timmar, vilket ledde till vissa begränsningar i försöken att ha någon slags egen tillvaro. Därför är jag lite nöjd med livet när jag efter frukosten nu kan placera henne i en hög av böcker med reklam på tv (ja, jag använder tv:n som barnvakt, ring soc vetja) och alldeles allena får tid att utföra min morgontoalett. Detta prat om egentid, det måste vara det de menar. Att den lilla damen dessutom föredrar att hålla lite grann i ett finger och gå från rum till rum, istället för att bli buren överallt, känns extra tacksamt med tanke på att jag snart ska släpa runt på en annan filur (måste hitta ett arbetsnamn på det lilla livet också). Inte täcks hemmets alla ytor av kräks längre, till och med matstunderna blir allt mindre kladdiga, vilket också är tacksamt eftersom en ny kladdmaskin anländer. Med det

När man blir en börda för andra.

Varför är det så himla svårt för mig att be om hjälp? När jag väl gör det så dras jag dessutom med en rasande skuldkänsla gentemot de som har hjälpt mig. Av någon anledning så sitter " kan själv " djupt inbäddat i varenda liten cell. Ofta är det till min fördel, för jag tar mig genom vansinnigt jobbiga lägen på ren envishet och når goda resultat som jag kan känna mig stolt över. Men i det här läget är det mindre bra, för att inte säga riktigt korkat. Ensam är stark kulturen vi tillhör har onekligen vissa nackdelar jämte de mer grupporienterade kulturerna. Snörvel, host, fräs.

Lite för mycket.

Tredje förkylningen på raken, andra graviditeten på kort tid, överaktiv bebis och kärlekskrank kissekatt. Det var tydligen min gräns. En smärre gråtattack vid gårdagens sänggående fick mig att erkänna att jag kanske behövde en mindre paus och lite hjälp. Pyret får spendera dagen hos sina morföräldrar medan jag bäddar ner mig i soffan med smågodis, skvallerblaskor, nässpray, näsdukar och en inspelad film (Searching for Sugarman, äntligen!). Idag spelar jag ut sjukling kortet.

Att gräva i det förflutna när framtiden väntar runt hörnet.

När pyret hade sina hysteriska första månader fann jag tröst hos bloggen  Hormoner & hemorrojder . Det fanns andra som inte hade nöjdtystochgladbebis.  Det fanns andra med lite mer krävande bebisar som uppenbarligen hade överlevt. Det var igenkänning, en livlina och en möjlighet att få skratta åt eländet. Nu länkade dom till den  här  bloggposten från en pappa som "överlevt" ett kolikbarn och efter att ha läst den, H&Hs inlägg och alla kommentarer förstår jag.      Det är väl klart att man inte släpper det. Det är väl klart att en sån upplevelse lever kvar. All skuld över att vara sämst på att vara mamma, all rädsla över att utsätta sig för sociala situationer, all skam när pyret var så perfekt i andras sällskap, all panik när det inte var mysigt , all avundsjuka när andras bebisar var nöjda och tysta, det sätter ju så klart sina spår. Nu är hon ju inte alls så där skrikig längre. Nu kan vi ju ge oss ut i sociala sammanhang. Nu är det ju mysigt. Ändå kan jag känna

Ojämt fördelat.

Vi fick tydligen inte samma förkylning den här gången heller, pyret och jag. Hon rusar runt i full fart, fnittrar, busar, vill promenera överallt, sjunger, kramas och försöker sno allt hon ser. Om det inte vore för att det ständigt rinner snor från näsan, som hon smetar ut över hela ansiktet med handryggen, och att aptiten är lite avslagen så skulle man aldrig ana att hon var drabbad. Själv fryser jag, har ont i huvudet, muskler och leder, känner som att halsen är slipad av sandpapper och har en klump med snor inbäddad någonstans i bakhuvudet som tar sig ut genom häftiga nysattacker. Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Att orka jaga runt efter henne, eller bidra med vettig underhållning, är något jobbigt när jag helst vill ligga med raggsockor under ett varmt täcke och avlida. Men det skulle väl knappast vara lättare att ta hand om henne om hon skulle kvida för att hon mådde likadant. Fast man kunde ju tycka att jag hade kunnat få hennes variant, det skulle v

Den ondskefulla professor Snors återkomst.

Igår morse började pyret nysa, sen blev det allt mer snorigt under dagen, för att vara totalt igentäppt till natten. Pyret fick spendera natten i vår säng, vilket innebar att vi spenderade den med att lyssna till pyrets ansträngda försök att andas, trösta hennes gråt när det inte gick så bra, undvika frustrerat sparkande fötter och tvångshålla henne för att spraya koksaltlösning och suga snor. Även om det var pyret som grät mest, längst och högst så var vi inte långt efter. Speciellt när hon tyckte att hon sovit klart klockan 7, trots nattens vaka, och glatt låg och gagagaga:de . Trots snor, hosta och en sviktande aptit är hennes humör på topp, vilket det har varit i flera, fullkomligt chockerande, dagar. Själv sitter jag och balanserar på den berömda bristningsgränsen eftersom jag tydligen fått samma förkylning som lilla damen. Min var nämligen på bättringsvägen men har nu startat om med en härligt evigt rinnande näsa. Vissa dagar är ju livet bara extra spännande.

Gällivare-häng.

Magen växer, det ska den göra, och jag kan fortfarande ha mina vanliga byxor men de börjar kännas obekväma, så idag tog jag fram mina mammabyxor. Epic fail. Jag vet att jag började med mammabyxor ett par veckor tidigare förra gången och att de då var lite  stora i midjan men att de satt där de skulle. I min snåla glädje över att jag inte gjort mig av med preggokläderna slängde jag på mig byxorna, tänkte att de kändes lite stora och gav mig ut. Först hasade de ner lite , irriterande med okej. Sen hasade de ner mer, vilket blev mer irriterande. Till slut hasade de ner för varenda steg jag tog. Ett litet test med att låta bli att dra upp dem var tredje steg visade att om jag lät dem vara så skulle de hasa ner ända till knäna. På riktigt. Jaha. Jag drar slutsatsen att den gigantiska preggomagen jag avlade fram förra gången töjde ut den sexiga mudden på byxorna en aning. Förra gången var jag småpreggo mitt i sommaren, vilket underlättar i klädväg, den här gången kommer hela bulle-i-ug

Dieter och sånt humbug och larv.

5:2 dieten, den kör jag med. 5 dagar i veckan (vardagar) äter jag måttligt, hälsosamt och regelbundet. 2 dagar i veckan (helger) äter jag vad som helst, när som helst och i helt valfria mängder. Är det inte så man ska göra? Men jag vet inte om jag tycker att det fungerar så bra som de säger, magen börjar se märkligt svullen ut.

Borta bra men hemma bäst.

Vi pratade om att längta bort ibland, som till en parsemester i ett varmt land, med långa frukostar på en altan, att strosa genom en stad, ta promenader på en strand, dricka drinkar på kvällen, äta ostörda middagar, att sträcka ut benen på en solstol med en bok i handen. När jag tänker så kommer skuldkänslorna, för att jag sitter med guldklimpen och längtar bort. För att jag väntat så länge och redan längtar bort. För att jag kommer ha två små stjärnor, efter allt, och ändå längtar till vad jag hade. Fast så är det ju inte. Jag vill inte byta bort vad jag har. Jag vill bara ha semester. Kanske är det för att det dröjde så länge, för att vi hann vänja oss vid att bara vara vi två, vi hann bli bortskämda med att kunna skämma bort oss själva. Jag tänker på att när vi skaffade hund så hade vi bara varit tillsammans i två år och den omställningen kändes mest spännande, trygg och mysig. Det gemensamma ansvaret, något som band oss samman, något att fokusera på utöver oss två. Vi märkte in

Det goda med det onda.

Vissa dagar är väldigt kluvna och pendlar mellan toppar och dalar. Som idag. Pyret hade sovit knasigt, vilket gjorde att jag sov knasigt, men hon var på ett strålande humör på morgonen. Vi var iväg till pannkakshuset och åt en god lunch, tyvärr hade vi med oss två överaktiva bebisar med extremt långa armar så man kanske inte njööööt av maten. Vi tog en promenad efter lunchen vilket är härligt, men det regnade. Jag fick gott sällskap under dagen och pyret blev underhållen, men jag fick ont efter promenaden. Min förkylning blev lindrig, men kommer i små spurtar, som i extra halsont under kvällen. Pyret var på strålande humör hela kvällen medan maken var borta, men ville inte somna förrän halv nio. Det går upp, sen går det ner, så går det upp igen. Dessutom har jag svårt att bestämma mig för hur jag ska handskas med preggo-värken, ska jag vila bort det eller är det bäst att fortsätta att hålla sig rörlig så länge så möjligt. När jag har suttit still och inte har ont så tyc

Det smittar.

Jag gav mig ut i kollektivtrafiken idag. Det gör jag ju inte varje dag längre. Plötsligt kände jag mig bara så less och trött på att vara artig och visa hänsyn när ingen annan verkar bry sig om detsamma. Inte verkar någon uppskatta att man försöker heller. Inga tack för att man håller upp dörrar, ingen som tar emot dörren, ingen annan som håller upp dörren framför, ingen som flyttar på fötter när man försöker ta sig in till, eller ut från, ett säte, ingen som ger plats för avstigande, folk som tränger sig och bara sura miner. Men om jag som försöker vara artig och visa hänsyn ger upp, så kommer nästa som försöker också ge upp, för jag kommer smitta av mig med min dåliga attityd. Precis som dagens bittra människor smittade mig med sin. Eller så var det bara en stor dos av gravidhormoner idag.

Fanny och Alexander jul.

Det är bara lite mer än två månader kvar till jul, vilket betyder att man kommer vakna imorgon så är vi där. Jag har sagt att jag ska hitta något riktigt fint som pyret ska ha på sig på julafton (jag har ju sagt att jag behöver en hobby) och efter en lunch med Greken och vitamin C lyckades jag second hand fynda. Kan det bli mer perfekt? Ett par vita, tjocka, flätstickade strumpbyxor är vad som fattas. Lite ångest, en snaps för mycket och alldeles för mycket mat så kommer vi kunna göra Ingmar Bergman stolta.

Åh vilken underbar morgon.

Pyret var trött denna morgon, hon sussade ändå till klockan åtta. Så jag gick upp och åt frukost, pillade på lite mascara, klädde på mig, fixade håret, gick på toaletten, diskade flaskor och läste nyheterna. Helt själv. Utan en minimänniska som håller ett fast tag i byxbenet eller sjunger sin morgon serenad medan hon läser sina böcker. När hon väl vaknade var hon på gott humör och åt frukost, böt blöja, borstade tänderna och klädde på sig utan minsta protest. Nu sitter hon och sjunger medan hon läser, efter att ha gått en promenad med sin vagn. Oooootroooligt! Nu var dock priset för den här morgonen att det lilla livet har legat vaken i omgångar hela natten. Alltid är det något.

Motvillig.

Jag är inte sjuk, jag är gravid. Det var väl standardfrasen förra gången, allt är som vanligt, kör så det ryker. Jag gillar nämligen inte begränsningar, speciellt inte när de gäller fysiken. Dessutom, att vara gravid är ju så vansinnigt naturligt. Men nu är illamåendet nästan värre, tröttheten vägrar försvinna, höfterna ömmar, bråcket på jobbiga stället värker, jag har kramper och värk här och där i magen, ryggen är paj, jag blir andfådd för minsta lilla och under natten fick jag löjligt ont i tummen a la karpalttunnelsyndrom. I månad fyra... Jag är inte sjuk jag är bara gravid. Hur mycket jag än upprepar det som ett mantra så känns det allt svårare att tro på. Jag säger inte gärna att jag inte orkar fysiskt, min kropp ska bara köra på. Det är ju inget fel på den. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig. När erkänner man att det är jobbigt? Det är ju för bövelen många månader kvar.

Check. All clear.

Pyret hade 10 månaders kontroll på bvc idag. Vi fick självklart träffa ytterligare en ny sköterska, den femte på tio månader, vilket måste vara något slags rekord. Jag tänker att det är en herrans tur att besöken minskar varefter de små liven växer på sig. Visserligen är det ingen picknick att ta sig in där med spädbarn, väska, ytterkläder och allt, men då sitter de ju i alla fall (hyfsat) still i famnen. Pyret var nämligen inte särskilt imponerad av att vänta idag. Väntrummet gick bra, där fanns det ju saker att pilla på och en liten pojke att flirta med, men hos bvc-sköterskan blev livet lite för tråkigt. Att sköterskan sa åt mig att klä av pyret medan hon gick och förberedde doktorn var första misstaget, för utan kläder på kroppen kunde hon inte krypa runt på kalla, äckliga golvet, hon skulle sitta still i mitt knä, hualigen. Att sköterskan vägde, gick och skrev i datorn, mätte, gick och skrev i datorn, mätte huvud, gick och skrev i datorn var misstag nummer två. Det tog liksom

Bara början.

Det har hänt att pyret har råkat ta ett eller två steg utan stöd. Så där av ren olyckshändelse, för att nå något som var bara just så nära. Men idag. Idag stod hon helt själv och jag passade på att sätta mig på några stegs avstånd och säga kom då. Och det gjorde hon. En fyra, fem steg, med händerna rakt ut, startad av ett stort fnitter och avslutad med ett gigantiskt flin. Av mig fick hon en stor applåd och en blöt puss. Hon upprepade bravuren senare för att visa sin pappa. Jag inser att det här är en sån sak som vi tycker är fantastiskt rolig nu, men kommer att slita vårt hår över sen. Speedy på två ben liksom, det känns som en migrän-varning.

Mjukisbonanza.

Med några år i bagaget och en tidigare mjukisdjur-period blev det med tiden några nallar. Miranda-samlingen fick pyret ta över innan hon ens föddes. Sen fann vi skattgömman under helgens vindrensning. Inklusive Mc Donalds Nalle Puh samling (från den tiden vi åt där). På tal om att barn har för mycket leksaker... Så inga mjukisdjur till pyret eller hennes efterföljare.

Less is more.

Innan jag tar min plats som flodhäst och blir helt förpassad till soffan var det läge att göra plats. Alltså, vi gjorde plats för en till för typ ett år sen, nu måste vi göra plats för en till . Så, upp på vinden med de brutala glasögonen på. Allt som var braattha, ingetfelpå och onödigtattkasta, vilket betyder kommerståpåvindenihundraår, fick möta sitt öde. Kvar finns våra saker från barndomen, böcker, sällan andvända men använda saker, jul-prylar och typ utbytes grejer. Himmel vad jobbigt det var, speciellt att släpa ut allt skit (tack och lov lånade brorsan ut ett extra par händer åt sin preggo-syster), men jädrar vad skönt det är att ha det gjort. Det är så sjukt skönt att göra sig av med onödiga saker. Det är tillfredsställande. Det är lugnande. Nu är jag mörbultad men lycklig. Om jag kunde bli professionell rensare så skulle jag bli det.

Inte så dumt.

Det där att Miley Cyrys alltid uppträder i sina underkläder nu för tiden är kanske lite pinsamt, fånigt och barnsligt. Men samtidigt. Om det inte vore för att vi har det lite kallt för sånt "mode", så är det ju rätt praktiskt. Det blir ju mycket mindre tvätt, klädkontot skulle krympa väsentligt och garderoben skulle kunna användas till annat. Inte för att jag tror att det är då hon tänker men helt ofrivilligt har hon kommit på något där.

Vi är lite oense.

Det här att pyret har fått för sig att det räcker att sova en timme runt klockan 10-11 på förmiddagen, under hela dagen, det håller jag inte riktigt med om. Jag tycker att även en liten stund på eftermiddagen borde vara lämpligt för att undvika de plötsliga och oförklarliga raseriutbrotten, liksom att det säkert skulle förhindra att aptiten blir lite dålig. Pyret hävdar att hon är pigg och glad. Vi får helt enkelt vara överens om att vi inte är överens.

Plus vinner över minus.

Alla de där gångerna när man sliter sitt hår, andas i fyrkant, räknar till tio(tusen), kväver ett skrik, torkar sina tårar och ger upp en smula. De går upp i rök och försvinner i atmosfären på en sekund när hon fnittrar, skrattar, kramas, tittar med stora ögon, busar, pussas och bara är alldeles, alldeles underbar. Så fiffigt ordnat av naturen.

Lättroad.

Medan pyret vilar underhåller jag mig själv med lite tankenötter. Det är ju så vansinnigt roligt!

Pust.

Såna här dagar vill man ju helst ligga i sin pyjamas, nerbäddad i sängen med Alvedon, halstabletter, te och näsdukar. Istället måste man jaga pyret. Jag tyckte att hon var extra aktiv idag, hon sov bara mellan klockan 11 och 12, men så tänkte jag att det säkert berodde på att jag inte riktigt orkade.  Hon fick röja loss en stund på eftermiddagen hos sin mormor och morfar (som bjöd sjuklingen på middag och avlastning) men när vi kom hem var hon gnällig. Jag tänkte att det var bäst att förbereda inför natten lite tidigt, innan det gick från lite gnällig till supertjurig, för det skulle jag verkligen inte orka idag.  Pyjamas på klockan 18.10 och påklädning leder ju alltid till protester så 18.12 var det tröstpaus, 18.15 sov hon som en stock mot mitt bröst med oknäppt pyjamas. Hon brukar somna vid 20.00-20.30, efter en flaska välling. Det var alltså en härlig kombination av trött sjukling till mamma och extra överaktiv bebis. Så mysigt så.

Nej nej nej!

Det började med plötsligt halsont i går kväll, sen kom huvudvärken, sen kom ont i kroppen och under natten täpptes näsan igen. Nu är jag i den mörbultade begynnande fasen där jag ännu inte vet hur illa det kommer bli, om det "bara" blir en lätt förkylning (hoppashoppashoppas) eller om det blir en totaltdäckadbortomvettochsans förkylning. Så där i början där jag är påverkad av den usla sömnen som kom till följd av kroppens kamp under utbrytnings fasen, lika mycket som förkylningen i sig. Mest känner jag att jag var ju nyss förkyld, dumma nedsatta preggo-kropp, och jag orkar inte vara det nu igen med lilla stormen Gudrun i min vård och okänd i min mage. Sen är det extra dumt att det bryter ut på en torsdag när herr B.o.B. åker iväg på pyjamasparty på kvällen.  Det kommer bli en lååååång dag.

Lägesrapport.

Pyret ägnar sig nu åt: Att härma ljud, som när någon hostar, gör munpruttar eller spelar med tungan. Att knata runt med gåvagnen och bli jättearg varje gång den krockar. Att tala om vad grodan ( kack-kack ), katten ( aaii-aiii ) och vovven ( mmmoom-mmmmom ) säger. Att läsa högt och bläddra i sina böcker. Att göra knäböj utan stöd (sätta sig ner på huk och ställa sig upp igen). Att öppna och stänga dörrar. Att starta en omgång "Följa John" (att jaga och bli jagad är superkul). Att försöka nå allt som är precis utom räckhåll. Att försöka klättra på allt. Att lista ut exakt hur många gånger i rad som mamma säger nej. Att lista ut när ljudet mmmama ger mest, och bäst, effekt. Att kramas och pussas. Att lyfta på kuddarna i soffan för att hitta fjärrkontrollen som hon lärt sig att vi gömmer där. Schemat är fullspäckat för en 10 månaders bebis.

Saker att (inte) göra med ett pyre på höften.

Min mor har humor. Hon gav mig detta: Med anledning av ett tidigare inlägg: Hjälpa till. Min första tanke var: Och när i hela friden ska jag hinna lära mig virka med vår mammiga lilla klängapa virad runt vaden? Min andra tanke var: Fast nu vill jag ju lära mig virka för jag kan inte virka (eller har lärt mig hundra gånger och sen glömt bort det) och jag tycker inte om att inte kunna saker. Tillvaron är liksom full av saker jag vill göra som jag inte kan göra, av olika anledningar. Det är aningens frustrerande.

Eget knäcke.

Idag hann jag baka: Smarrigt " Hälsoknäcke". Det hinner jag för att det tar en minut att röra ihop. Det enda knepiga är att smeta ut den tunt, för att få den riktigt krispig. Och att inte äta upp hela kalaset på en dag. Det enkla receptet, som jag fått från en narkossjuksköterska på jobbet, lämnas gärna ut på förfrågan.

Mardrömmar.

Nästan var och varannan natt drömmer jag att jag förlorar barnet i magen. Det är blod, tårar och förtvivlan i den där dimmiga och förvridna världen. Men känslan stannar inte där, den följer med in i verkligheten. En rädsla och känsla av domedag som ligger kvar och gnager i bakhuvudet. Det är många månader kvar...

Ratad i köket.

Pyret har varit liten i maten och vi har varit slöa så här har vi kört med barnmat på burk. Dessutom får jag ju knappt ägna en halvtimme åt att laga vår egen middag så hur ska jag hinna laga en massa olika puréer som ska portioneras och frysas. Nu är dock pyret lite mer matglad så burkarna blir både dyra och jobbiga att släpa hem, men samtidigt så är hon större så det är lättare att göra puré av vår middag. Idag var det premiär. En pasta med tomat, zucchini och majs stod på menyn. Den spottades frekvent ut. Hon har knappt nekat något vi har gett henne, förrän hon fick mammas mat. Jag är väl ingen mästerkock men att det var så illa. Fast när jag tänker efter så var hon ju inte sådär vansinnigt förtjust i min bröstmjölk heller. Jag trodde att hon kinkade för att jag hade så ont när jag ammade henne, men vem vet, kanske är det bara mammas mat som är problemet.  Så lösningen borde rimligtvis bli att Herr B.o.B. får stå för all matlagning framöver.

Sandlåda.

Det här att de politiska debatterna och utspelen allt oftare handlar om att trycka till och klanka ner på motståndaren istället för att lyfta fram sina egna intentioner gör mig irriterad och bekymrad. Politik ska inte handla om att välja det parti som hånar bäst utan det som argumenterar bäst. Det ska handla om sakfrågor inte pilutta-dig. Det ska inte bli att väljare lockas bort från de politiska sakfrågorna till förmån för starka personligheter. Partier ska företrädas av kunniga och engagerade politiker som brinner för sina ideal, inte pr-förmånliga individer som är lite mediakåta.   Fast man kan ju alltid hoppas att väljarna kommer till insikt om hur viktigt politik är, sätter sig in i vilka konsekvenser den faktiska politiken kommer ge och sedan väljer efter vilka ideal de själva vill följa. Men å andra sidan, eftersom att Sverigedemokraterna fortsätter öka i opinionsmätningarna så är väl allt hopp om ett sakligt, moget och tryggt politiskt klimat trots allt ute.

Topp 10.

Veckans topp 10 med Pestiga saker som gör mig less och får mig gråtfärdig. 10. Det är mörkt när man äter middag, det är mörkt när man äter frukost. 9. Att städa, plocka undan, laga mat och  komma på mat. 8. Att ha tråkigt, tråkigt, tråkigt och lite mer tråkigt. 7. Kläder som inte sitter bra och bekvämt, alternativt kläder som jag ledsnat på men det är ingen idé att köpa nya. 6. Att gå i ett hem som har saker som behöver fixas utan att jag kan fixa det. 5. Att vara gravid (för att det känns som att jag har varit gravid sen våren 2012). 4. Att redan ha ont och må, i fjärde månaden, som jag mådde i åttonde månaden. 3. Pyrets återkommande mammighet. 2. Lördag är precis samma sak som måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och söndag. 1. Världskriget som uppstår varje gång pyret ska kläs på. Vi återkommer med topp 10 Roliga och bra saker som får mig att le och skratta.  när humöret är lite mindre i botten och optimismen lite högre.

Det är livat i holken.

Jag har redan börjat känna av det nya lilla livet där inne. Med tanke på vilka volter den gjorde under kub-ultraljudet så är det inte så förvånande. Det knasiga är att försöka få ihop en våg som fortfarande visar -2 kg sen inskrivningen med magen som växer och rörelserna jag känner med akrobaten jag såg på skärmen. Andra gången är precis lika svår att få grepp om som den första. Allt är ju precis som vanligt mitt i det, för oss, högst ovanliga. Jag hävdar även denna gång att jag borde följas av fanfarer, guldglitter, rosor, presenter, trerätters middagar och hyllningar eftersom varenda en av de här veckorna är så makalöst speciella att de bör firas lite extra. Istället får jag en strypkram och en extra blöt tungkyss av pyret. Det är ju också makalöst speciellt.

Framsteg.

Det händer att pyret ramlar och ser att jag såg att hon ramlade men ändå bara tittar förvånat en sekund och sen reser sig upp och fortsätter med sina viktiga saker. Inget skrik, inga krokodiltårar, inget drama. Jag riktigt känner vad stort det är.

Håll fast.

Vad gör man när man har ett barn med långa ben och liten mage, medan alla barnkläder är gjorda för långa ben och stor mage? Allt krypande gör att byxorna ramlar av. Bälte går ju inte. För korta byxben blir kallt nu. Så hon får ha hängslen.

Sött monster.

Klockan 9 driver hon mig till vansinne med vilda jag-vill-inte-klä-på-mig protester. Klockan 11 gör hon mig störtförälskad med jag-vaknar-ler-och-somnar-om-i-vagnen.

Äntligen!

Idag är det kanelbullens dag!!!!

När sorg och glädje blandas.

Idag var det dags för kontroll hos barnmorskan. Alla värden var på topp, inklusive ett galet hb-värde (145), precis som förra gången. Hon lyssnade på hjärtljud och frågade om vi skulle ta reda på könet den här gången, jag svarade nej och hon viskade, lite som för sig själv, Det blir säkert en tjej den här gången med, precis som förra gången. Hon frågade om jag börjat förstå att vi ska ha barn igen, jag svarade nej, precis som förra gången. Jag lovade mig själv, herr B.o.B. och miss Luleå att jag skulle njuta av den här graviditeten. Förra gången var ett evigt om  det blir ett barn istället för när det blir ett barn, jag sköt fram och bort hela graviditeten och därmed hela upplevelsen. Det är i sig inte så konstigt, att inte våga tro på något som man väntat så länge på, att inte våga hoppas på något vars tidigare erfarenhet sa att det slutar i blod, smärta, sorg och operation, är fullt naturligt. Men nu. Den här gången vet jag att det kan gå bra. Den här gången har jag redan vunn

Dum och dummare.

Jag såg ett inslag på tv om bra övningar för att bygga muskler i rumpan. Då hade jag precis hört att bra rumpmuskler var bra för att förebygga och rehabilitera foglossning. Mina rumpmuskler försvann under tiden jag bar på pyret och jag har inte hunnit få tillbaka dom så jag tänkte att det där skulle jag ta tag i. Jag gjorde 3 övningar, 10×3 gånger. Idag har jag ont, vilket betyder att imorgon kommer jag avlida. Speciellt eftersom det blev lång tids promenerande idag, så där mellan kl 10 och 15 med lunchpaus, med mammakompisen. Samtidigt som jag ska krypa runt på golvet och jaga/bli jagad av pyret (hennes favoritlek just nu) och bära på det lilla livet halva dagen. Smart tänkt. Verkligen.

När mycket blir för mycket.

På Nyhetsmorgon rapporterades att ett 4-årigt barn har i genomsnitt över 500 leksaker. Det är ju sjukt. Men bekräftar också min känsla av att ungar har galet mycket prylar nu för tiden och stärker vår "regel" om att pyret ska få leksaker bara till födelsedag och jul. Över 500 leksaker till en 4-åring. Då är det inte ens det de behöver mest.

Fräckt bara för de redan coola.

Kompisens kompis hade varit till frisören och klippt en cool och fräck frisyr. Jag blev genast avundsjuk. När man är i sitt eget sällskap för mycket blir man liksom lite trött på sig själv. Jag skulle vilja få en riktig makeover. Gör om gör rätt. New and improved. Nytt och fräscht. Men. Det är inte mycket vits att ändra klädstil, för jag är visst gravid. Det är inte mycket vits att tänka på smink, för jag har visst stormen Gudrun som tar upp lite tid här hemma. Det är inte mycket vits att klippa en cool och fräck frisyr, för då måste man nog vara lite cool och fräck. Fast man kan ju drömma sig bort lite.

Från noll till hundra.

Imorgon ska jag träffa barnmorskan. Jag måste komma ihåg att fråga om man kan klara en graviditet genom att leva på socker, bröd, pasta och kött. Typ LCHF-extrem-motsats. För kolhydrater är det enda jag är sugen på, och som jag är sugen. Med illamåendet som ständig följeslagare börjar det dessutom bli jobbigt att stå emot detta eviga sug och ett försök att äta fisk ledde till kväljningar. Förra gången: inga cravings alls. Den här gången: cravings delux.

Men skärp dig.

Att titta ner på blusen och se något röra sig, upptäcka att det är en minimal spindel och skrika som om det vore Freddy Kruegers hand som kröp där, få hjärtklappning och känna aningens kallsvett bryta ut. Det känns lite fånigt.

De som redan läst manualen.

En del har ju turen att ha syskon eller nära vänner som har klarat av småbarnsåren när det är dags för de egna knoddarna att dyka upp. Jag hade några nära vänner som fick barn innan mig, som jag tappade kontakten med på grund av den knepiga sitsen jag var i, och inga syskon med barn. Det är ju synd. De som har de där bebisproffsen kring sig har det ju rätt bra förspänt när det gäller att hitta i manualen till de här små raringarna. För det är så mycket praktiska saker att lista ut. Det måste vara skönt att ha någon, som redan testat sig fram, till hands. Hur får man skor att sitta kvar på fötter som bara sparkar av dem? Hur mycket mat är för mycket eller för lite? Hur tröstar man när liten vaknar av en mardröm? Hur mycket kläder måste man bylsa på? Hur många gånger efter den ettusentvåhundrafemtioelfte gången man säger nej går budskapet fram? När ska man börja och sluta med diverse saker? Och så vidare. Och så vidare. Jag antar att listan på frågor knappast blir kortare med t