Idag var det dags för kontroll hos barnmorskan.
Alla värden var på topp, inklusive ett galet hb-värde (145), precis som förra gången.
Hon lyssnade på hjärtljud och frågade om vi skulle ta reda på könet den här gången, jag svarade nej och hon viskade, lite som för sig själv, Det blir säkert en tjej den här gången med, precis som förra gången.
Hon frågade om jag börjat förstå att vi ska ha barn igen, jag svarade nej, precis som förra gången.
Jag lovade mig själv, herr B.o.B. och miss Luleå att jag skulle njuta av den här graviditeten. Förra gången var ett evigt om det blir ett barn istället för när det blir ett barn, jag sköt fram och bort hela graviditeten och därmed hela upplevelsen.
Det är i sig inte så konstigt, att inte våga tro på något som man väntat så länge på, att inte våga hoppas på något vars tidigare erfarenhet sa att det slutar i blod, smärta, sorg och operation, är fullt naturligt.
Men nu. Den här gången vet jag att det kan gå bra. Den här gången har jag redan vunnit. Den här gången är rena bonusen. Den här gången borde jag bara njuta rakt av.
Jag kan inte.
Jag vill väldigt gärna, jag önskar att jag kunde, jag försöker, men det går inte så bra.
Det är inte heller så konstigt. Det har gått väldigt fort att gå från inga barn, en oviss framtid, sorg, smärta och oro, till ett andra barn på väg. Känslor behöver tid på sig för att hinna bearbetas och arkiveras, de behöver lugn, ro och eftertanke. Jag har inte hunnit bearbeta varken steget från barnlöshet till barn, eller den första omvälvande tiden med pyret, då är det svårt att ställa om sig till att vara en lycklig, gravid, blivande tvåbarnsmamma.
Jag är ju inte ännu van vid att vara mamma.
Känslor är så ologiska, dumma, svårhanterliga och ovilliga att göra som man vill. Jag vill säga åt dom att det var då, det här är nu, men de blandar ihop tid och rum och poppar upp vid de mest olämpliga tillfällen. Känslor som har bäddat sig in riktigt djupt, som efter tolv år utan barn, de kan vara svåra att helt bli av med.
Men jag jobbar på det, jag motar bort tankar och känslor som inte hör hemma här och nu och försöker fokusera på vad som är. Jag tar små stunder till att njuta av att få chansen en gång till och tränger undan skuldkänslorna över att inte helt kunna vara förväntansfull och lycklig över det som ska bli.
Om det blir. För där ligger nog kärnpunkten. Jag vågar inte tro på det den här gången heller. Förra gången var den mest osannolika lottvinsten så den här gången kan ju verkligen inte vara på riktigt. Känslor är så otroligt ologiska.
Alla värden var på topp, inklusive ett galet hb-värde (145), precis som förra gången.
Hon lyssnade på hjärtljud och frågade om vi skulle ta reda på könet den här gången, jag svarade nej och hon viskade, lite som för sig själv, Det blir säkert en tjej den här gången med, precis som förra gången.
Hon frågade om jag börjat förstå att vi ska ha barn igen, jag svarade nej, precis som förra gången.
Jag lovade mig själv, herr B.o.B. och miss Luleå att jag skulle njuta av den här graviditeten. Förra gången var ett evigt om det blir ett barn istället för när det blir ett barn, jag sköt fram och bort hela graviditeten och därmed hela upplevelsen.
Det är i sig inte så konstigt, att inte våga tro på något som man väntat så länge på, att inte våga hoppas på något vars tidigare erfarenhet sa att det slutar i blod, smärta, sorg och operation, är fullt naturligt.
Men nu. Den här gången vet jag att det kan gå bra. Den här gången har jag redan vunnit. Den här gången är rena bonusen. Den här gången borde jag bara njuta rakt av.
Jag kan inte.
Jag vill väldigt gärna, jag önskar att jag kunde, jag försöker, men det går inte så bra.
Det är inte heller så konstigt. Det har gått väldigt fort att gå från inga barn, en oviss framtid, sorg, smärta och oro, till ett andra barn på väg. Känslor behöver tid på sig för att hinna bearbetas och arkiveras, de behöver lugn, ro och eftertanke. Jag har inte hunnit bearbeta varken steget från barnlöshet till barn, eller den första omvälvande tiden med pyret, då är det svårt att ställa om sig till att vara en lycklig, gravid, blivande tvåbarnsmamma.
Jag är ju inte ännu van vid att vara mamma.
Känslor är så ologiska, dumma, svårhanterliga och ovilliga att göra som man vill. Jag vill säga åt dom att det var då, det här är nu, men de blandar ihop tid och rum och poppar upp vid de mest olämpliga tillfällen. Känslor som har bäddat sig in riktigt djupt, som efter tolv år utan barn, de kan vara svåra att helt bli av med.
Men jag jobbar på det, jag motar bort tankar och känslor som inte hör hemma här och nu och försöker fokusera på vad som är. Jag tar små stunder till att njuta av att få chansen en gång till och tränger undan skuldkänslorna över att inte helt kunna vara förväntansfull och lycklig över det som ska bli.
Om det blir. För där ligger nog kärnpunkten. Jag vågar inte tro på det den här gången heller. Förra gången var den mest osannolika lottvinsten så den här gången kan ju verkligen inte vara på riktigt. Känslor är så otroligt ologiska.
Kommentarer