Vi pratade om att längta bort ibland, som till en parsemester i ett varmt land, med långa frukostar på en altan, att strosa genom en stad, ta promenader på en strand, dricka drinkar på kvällen, äta ostörda middagar, att sträcka ut benen på en solstol med en bok i handen.
När jag tänker så kommer skuldkänslorna, för att jag sitter med guldklimpen och längtar bort. För att jag väntat så länge och redan längtar bort. För att jag kommer ha två små stjärnor, efter allt, och ändå längtar till vad jag hade.
Fast så är det ju inte. Jag vill inte byta bort vad jag har. Jag vill bara ha semester.
Kanske är det för att det dröjde så länge, för att vi hann vänja oss vid att bara vara vi två, vi hann bli bortskämda med att kunna skämma bort oss själva.
Jag tänker på att när vi skaffade hund så hade vi bara varit tillsammans i två år och den omställningen kändes mest spännande, trygg och mysig. Det gemensamma ansvaret, något som band oss samman, något att fokusera på utöver oss två. Vi märkte inte av begränsningarna för att vi hade knappt hittat ett gemensamt sätt att leva, så när vårt förhållande hade etablerats var det vad vi kände till. Kanske blir det samma sak om man får barn tidigt. Kanske ska man skaffa barn tidigt i ett förhållande.
Nu känns ansvaret tungt, vi är redan sammanbundna och har spenderat allt för lång tid med att fokusera på oss själva. Bortskämda som vi är.
Så jag längtar bort till en parsemester som inte kommer på många år, medan jag skäms för att jag inte är nöjd med att sitta här hemma med det dyrbaraste jag någonsin fått, medan jag aldrig skulle byta tillbaka.
Dessutom är det är inte bara en dum fantasi, den är omöjligt och skulle aldrig bli som i mitt huvud. Jag är gravid så jag skulle inte palla värmen, jag får inte dricka några drinkar, jag skulle noja mig över vad jag kan och inte kan äta, jag orkar inte ta några strandpromenader och skulle väl mest undra över hur pyret har det.
Lika bra att man sitter där man sitter då.
När jag tänker så kommer skuldkänslorna, för att jag sitter med guldklimpen och längtar bort. För att jag väntat så länge och redan längtar bort. För att jag kommer ha två små stjärnor, efter allt, och ändå längtar till vad jag hade.
Fast så är det ju inte. Jag vill inte byta bort vad jag har. Jag vill bara ha semester.
Kanske är det för att det dröjde så länge, för att vi hann vänja oss vid att bara vara vi två, vi hann bli bortskämda med att kunna skämma bort oss själva.
Jag tänker på att när vi skaffade hund så hade vi bara varit tillsammans i två år och den omställningen kändes mest spännande, trygg och mysig. Det gemensamma ansvaret, något som band oss samman, något att fokusera på utöver oss två. Vi märkte inte av begränsningarna för att vi hade knappt hittat ett gemensamt sätt att leva, så när vårt förhållande hade etablerats var det vad vi kände till. Kanske blir det samma sak om man får barn tidigt. Kanske ska man skaffa barn tidigt i ett förhållande.
Nu känns ansvaret tungt, vi är redan sammanbundna och har spenderat allt för lång tid med att fokusera på oss själva. Bortskämda som vi är.
Så jag längtar bort till en parsemester som inte kommer på många år, medan jag skäms för att jag inte är nöjd med att sitta här hemma med det dyrbaraste jag någonsin fått, medan jag aldrig skulle byta tillbaka.
Dessutom är det är inte bara en dum fantasi, den är omöjligt och skulle aldrig bli som i mitt huvud. Jag är gravid så jag skulle inte palla värmen, jag får inte dricka några drinkar, jag skulle noja mig över vad jag kan och inte kan äta, jag orkar inte ta några strandpromenader och skulle väl mest undra över hur pyret har det.
Lika bra att man sitter där man sitter då.
Kommentarer