Fortsätt till huvudinnehåll

Gällivare-häng.

Magen växer, det ska den göra, och jag kan fortfarande ha mina vanliga byxor men de börjar kännas obekväma, så idag tog jag fram mina mammabyxor.
Epic fail.
Jag vet att jag började med mammabyxor ett par veckor tidigare förra gången och att de då var lite stora i midjan men att de satt där de skulle. I min snåla glädje över att jag inte gjort mig av med preggokläderna slängde jag på mig byxorna, tänkte att de kändes lite stora och gav mig ut.
Först hasade de ner lite, irriterande med okej. Sen hasade de ner mer, vilket blev mer irriterande. Till slut hasade de ner för varenda steg jag tog. Ett litet test med att låta bli att dra upp dem var tredje steg visade att om jag lät dem vara så skulle de hasa ner ända till knäna. På riktigt.
Jaha.
Jag drar slutsatsen att den gigantiska preggomagen jag avlade fram förra gången töjde ut den sexiga mudden på byxorna en aning.
Förra gången var jag småpreggo mitt i sommaren, vilket underlättar i klädväg, den här gången kommer hela bulle-i-ugnen-mage perioden vara under lite kallare förhållanden, vilket innebär att det skulle vara skönt med byxor. Lika med problem.
Jag fingrade på ett par nya byxor på H&M men näe, jag har ju mammabyxor, flera stycken, som bara ska användas i några månader och kommer gå att använda om bara några veckor. Det skulle vara så vansinnigt onödigt.
Samtidigt som jag är så vansinnigt less på leggings och omlottklänningar  som användes flitigt under Toshibas bakning.
Så obekvämt vs för stort, vilket också är obekvämt, eller tråkigt. Blä.
Jag minns att jag var less på kläder förra gången också, fast det dröjde lite längre. Allt kommer tydligen tidigare den här gången.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.