attvarabob

Som premiär av vår Apple-tv tittade vi på filmen This is 40. Det hör väl till i relationsdramor där paret har barn att frågan " Skulle vi ens vara tillsammans om vi inte fick barn för 14 år sedan? " dyker upp. Den frågan behöver vi inte besvara, kom jag på. Vi tog oss igenom 14 år utan barn, vi vet att vi valde varandra för varandras skull, inte för att vi måste hålla ihop för barnens skull . Det finns fördelar med att det tar tid innan barnen kommer. Så som att man lär känna varandra utan och innan och därför är väl förberedda innan man ger sig ut på slagfältet. Pestigt småbarnsliv eller inte, vi hänger ihop herr B.o.B. och jag.

God kväll. Här är senaste nytt. Pyret kryper inte bara, hon har också lärt sig att ta sig över hinder. Det innebär att hon kryper över våra ben precis hela tiden när vi sitter med henne på golvet. Att ställa sig upp har hon ju roat sig själv med ett tag. Nu har hon även börjat lära sig hur man gör för att ta sig tillbaka ner på alla fyra, eller sätta sig ner på rumpan. Det gör hela upp-och-hoppa biten mycket lättare för oss alla. Det senaste på snack-fronten är ett slags Kalle Anka prat. Och till min glädje så kom hon och letade efter mig när jag smög in i sovrummet medan hon var upptagen med att slå på sekretären i vardagsrummet. God afton.

När jag skrev första augusti på patientbokningarna idag fick jag lite ågren. Herrejistanes! Sommaren är snart slut. Kollegan/vännen tyckte inte att jag skulle tänka så utan istället njuta av sommaren medan den var kvar. Hon har rätt. Men jag kan inte. Jag vill inte att sommaren ska ta slut, jag vill ha mer, jag vill inte se den sakta försvinna och känna hur det blir gradvis lite kallare och mörkare. För att råda bot på min Tomas-Ledin-Ångest känner jag att jag måste göra mer, det måste hända lite saker. Vad vet jag inte. Men jag kan väl ana att min vanliga " vardagenärtristsåjagfårmyrkrypningarochhjärtklappning " är delvis kombinerad med T.L.Å. När ska jag växa upp och nöja mig med vardagslivet i sin lätt gråa nyans? Måste jag växa upp?

Det här med att jag vill ha godis, kaffebröd och annat sött varje gång jag är låg, deppig, nervös, orolig, nojjig och allmänt jobbig, det är väldigt hälsosamt och normalt. Eller?

Kontorsdag på jobbet. Lång dag på jobbet. Lugn dag på jobbet. Dagar med patienter går så mycket fortare och lättare än dagar framför en dator som inte alls visar det den ska, eller det man väntar på. Jag klickar och klickar, ringer och väntar och under tiden hinner tankarna mala. Med pyret  finns det så mycket mer att tänka på, så många fler tankar som maler. Oron har, precis som alla säger, blivit en ständig följeslagare. Hur ska livet bli? För henne? För mig? För oss? Ovanpå det ska man börja nojja sig för skolan. Hur ska det gå? Hur ska jag orka? Så otroligt onödigt egentligen för det mesta man oroar sig för ligger ju ändå utom ens kontroll. Fast ändå logiskt, för det som är möjligt att kontrollera behöver man ju inte oroa sig för, det gör man ju något åt. I alla fall vi som är benägna att vilja lösa alla problem som dyker upp, snabbt och effektivt. Livet är fyllt av problem att lösa, ett efter annat, som ett pussel man aldrig kan lägga klart för att bilden ständigt förändr

När jag kom hem från jobbet idag låg pyret och sov. Ah meh! Så kan hon väl inte göra?! Inte får man gå in och väcka henne heller. Jag fick snällt vänta på dagens första kram i nästan en timme. Hon kan vara jäkligt taskig ibland.

På promenad med föräldragrupps-mamma pratade vi om hur livet blir, hur det förändras och överraskar. Hon säger att hon brukar tänka på vad hon skulle ha tänkt om hon kunnat visa sitt 20-åriga jag dagens jag. Rolig tanke. Hon var svarthårig med tjock eyeliner och Dr Martins. Jag var party. Vi är överens om att vi hade skrämt vettet ur oss själva. Fast samtidigt så är jag övertygad om att den nästan dubbelt så gamla versionen av mig själv är att föredra. Den som vet dubbelt så mycket men känner som att hon bara vet hälften. Som reklamen säger: Det mesta blir bättre med tiden.

Pyrets nya favorit sysselsättning? Att jaga katten. Hon är alltid på väg åt samma håll som den lurviga gamla damen med en outtröttlig beslutsamhet. Stackars katt tänker ni. Ingen fara, katten vet precis vad hon gör. Hon retas genom att ständigt resa sig när pyret kommer inom räckhåll, bara för att lägga sig ner igen en meter bort. Lägger man dessutom till det faktum att pyret inte är särskilt snabb (än), blir ständigt distraherad av sin andra kompis - sig själv i hallspegeln och har ett behov av att ställa sig upp mot diverse ytor och möbler med jämna mellanrum så kan vi konstatera att katten är säker. Det är bara en väldigt bra sysselsättning och motionsform för den överaktiva bruden.

I vårt hushåll drömmer man hej vilt. Pyret drömmer på natten ibland, drömmar som får henne att gny. Maken drömmer väldigt bestämda drömmar på natten, han mumlar sådär bossigt. Kanske försöker han styra pyret. Han påstår att jag pratar lite surt, men ohörbart, ibland när jag sover. Fast det gör jag ju när jag är vaken med. Familjen är som samlad trupp rätt aktiva nattetid med andra ord. Då är det kanske inte så konstigt att den lite äldre delen av familjen B.o.B. under vaken tid drömmer om en kväll med middag, bio och natt på hotell. Bli serverad mat som man får inta ostört, se en hel film ( som jag saknar filmer) och en natts ostörd sömn följt av framdukad frukostbuffé. Det låter himmelskt. Jag undrar bara hur man håller sig vaken under en sån eskapad.

Snart drar plugget igång och min gamla trotjänare från de tidigare terminerna är kaputt. Idag inhandlades därför en ny kompis: En MacBook Air. Nu ska pyret bara låta mig hinna bli bekant med den innan plugget drar igång på allvar, men än så länge känns den som en skön liten plåtburk.

Så var andra arbetsveckan avklarad, tjohoo det är löne-fredagsmys. Jag får frågan om jag saknar pyret när jag är hemifrån och jag tänker efter. Känner efter. Men måste till slut svara nej, om jag ska vara ärlig. Kanske låter det känslokallt, kanske är det omöjligt att förstå, eller så kanske jag fungerar och tänker lite annorlunda. Nämligen såhär: Dels så är jag hemma tidigt för att umgås med det lilla livet och när jag kliver in genom dörren och ser henne så är jag nära att spricka av kärlek. Alltså vet jag det när jag är på jobbet; att hon finns där och väntar på mig. För hon ska ju ingenstans, vi ska ju få massor med galna år tillsammans. Dels så känner jag med hela min själ att jag är en så otroligt mycket gladare, nöjdare, mer tillfredsställd, lugnare, roligare och tålmodigare mamma om jag får roa mig med mitt för en stund, om jag får känna mig produktiv och kreativ. Så jag känner mig trygg med att när jag är borta på dagen så drar pyret nytta av det. Däremot kan jag kän

Kollegan gick och nynnade på en bekant gammal dänga av den här bruden Carola. På den gamla goda tiden. Jag slängde mig in på Spotify och laddade ner en massa gamla härliga nostalgi låtar från den första skivan, den som gick varje vaken stund i lilla B.o.B.s barnrum när den kom ut. Den som höll på att driva föräldrarna till vansinne, för att r epetition är varje barns största kärlek. Några låtar från skivorna efter hängde också med, fast " Runaway " fanns inte hela skivan, jag blev besviken. Så vackert hon sjöng då, vilken fantastisk röst. Inte så där dussin-wailande-varenda amerikansk sångerska i topplistorna-skränande som nu. Promenaden hem blev härlig idag, full av rosig nostalgi.

När maken får tag i fjärrkontrollen väljs sport; som übertråkig fotboll, dokumentärer om maskiner och vapen, program om specialstyrkor, tråkiga djurprogram (hur det ens är möjligt) och program om gamla krig. Så förutsägbart och kliché-artat. Men mest så vansinnigt trist. Jag går och lägger mig med en god bok istället.

Att vara personlig men inte privat, det får man inbankat i huvudet när man utbildas inom vården. Den gränsdragningen skulle alla behöva lära sig. Vi pratade om alla "goda råd" man får om man väljer att svara ärligt på den ytterst privata frågan om man inte ska skaffa barn snart. Om man blottar den där privata, onda lilla fläcken i själen och talar om att man kanske inte kan få. Kollegan trodde inte det var sant, att människor faktiskt la sig i sånt, att de kunde vilja peta i ett sånt blottat sår, att de inte kunde känna av den gränsen mellan personligt och privat.  Kollegan jobbar inom vården, kanske är det därför hon tänker så för hon kan gränsen mellan personlig och privat. Nu när pyret är här petas det igen, för vi ska väl skaffa syskon. Fast alla vet hur det ligger till; att här skaffas det inte, här får man om man har en jädra tur. Men nu vet alla att när det väl har fungerat en gång så kommer det fungera igen. Hur vetenskapligt som helst. Och det spelar ingen

När livet blir lite jobbigt och tankarna snurrar lite för fort passar en vit kladdkaka med jordgubbar alldeles perfekt.

Sen pyret klurade ut hur det hänger ihop det där med händer och knän och hur de kan få henne till nya platser, så är promenader med sina päron sittandes i vagnen tydligen ren tortyr. Vagnen får henne inte garanterat att somna längre heller så hon har all tid i världen att protestera sig genom färden. Så vad gör man nu, när hennes ben inte bär och våra armar inte orkar bära? Än så länge låter vi henne protestera, vi tänker att hon med tiden lär sig att hon måste sitta där ibland. "Allt blir bättre med tiden..." Sen tänker jag att vi har den envisaste, egensinnigaste ungen som går att frambringa så frågan är om hur länge kommer med tiden ? Sen tänker jag att lilla speedy snart kommer gå så det är bara att vänta ut henne. Det har ju redan gått sju månader liksom.

Åka bil har liksom varit pyrets grej, precis som det är 99% av alla bebisars grej. Inte nu längre. Hon somnar fortfarande i bilen, men inte lika lätt och medan hon är vaken så vill hon hålla någon i handen. Inga problem så länge vi är två i bilen, lite jobbigare om man ska ut och fara ensam med det lilla livet. Ett gosedjur att hålla/pilla på har erbjudits som ersättning för att göra livet lite lättare, än så länge blev det nobben. Fast att hålla handen är ju lättare än att ständigt hålla i famnen så vi får väl vara tacksamma för hennes framsteg i resan mot självständighet.

I dagens Expressen hittar man den här ofantligt coola kroppsmålningen av Johannes Strötter. Groda? Eller fem personer?

"Kom då. Kom så ska vi bada." hörde jag maken säga ute vid badrummet. Strax hördes ett fnittrande följt av gnisslande knän på falsk parkett. " Men heeeej, kommer du? Du är ju duktigare än en hund ju! " Det är väl tur det. Men som föredetta hundägare så kan jag krasst konstatera att uppfostra hund och uppfostra bebis inte ligger sådär enormt långt ifrån varann. Skillnaden ligger väl i att hunden vi hade var till sin natur lite mindre bestämd, lite lugnare och mycket mindre högljudd. Pyret är väl som att uppfostra en vild och överenergisk vallhund ungefär. Fast nu kan hon saker som:  sitt, rulla runt, kom  (ibland) , var är kissekatten och buss på , så det känns som att vi är en bit på väg.

Skavsår. Så jäkla onödigt. Så jäkla jobbigt. " Man måste härda huden ju ." hörde jag här om dagen. Det som menades var att jag skulle preparera först med plåster eller kirurgtejp. Döh. Plåster. Plåster med kirurgtejp ovanpå. Bara kirurgtejp. Kirurgtejp med kompress under. Sporttejp. Sporttejp med kompress. Sporttejp med plåster under. Tredubbla lager sporttejp. Inget fungerar, jag får ändå blåsor stora som Östersjön. Med härda menades att man tejpade över befintliga blåsor och fortsatte använda skorna. Men då får jag ju köttsår. " Du kanske behöver bättre skor? " Men det är ju dyra Ecco-skor som gör att jag försöker härda och preparera för det känns jäkligt onödigt att ha dom ligga oanvända. De är ju värst i skoskavs-ligan. Skoskav i kombination med tilltagande fot, knä, höft och ryggvärk gör mixtrandet med att hitta de bra, bästa, bättre än bäst skorna till en jäkla mardröm.  Fy satan för att bli gammal.

Det verkar som att pyret börjar ta det lite lugnare och inte rusar iväg riktigt lika fort i utvecklingen. Lite tidig är hon fortfarande men inte med samma stormsteg som hon hittills har använt. Kanske var det hit hon hade bråttom? Kanske kan hon slappna av mer nu när hon kan krypa runt, ställa sig upp och utforska världen, gå promenader med våra händer eller möbler till hjälp, sitta och leka med dagens favorit, prata om allt viktigt hon har att säga (med tanke på hennes episka utbrott; jisses vad förbannad hon kommer bli den dag hon kommer på att vi bara låtsas förstå vad hon svamlar om). Alltså, när hon kan aktivera sig. Vi verkar i alla fall ha en unge som är nöjdare med sig själv, oss och tillvaron sen de där krypstegen för ett par veckor sedan. Och jag är nöjdare med tillvaron sedan den där första arbetsdagen för fem dagar sen.

Att jobba med människors toppar och dalar är speciellt. Man får vara en liten del i att en person återfår sitt leende. Man får hjälpa till att få människors vardag att fungera. Man får vara ett stöd i motgångar och när livet haltar. Man får kort sagt en chans att vara medmänniska. Det ger en tillfredsställelse som är svår att beskriva med ord. Samtidigt får man ibland utmaningar som gör ont i själen. Man handskas med tragedi, sorg och smärta som ibland kommer lite för nära inpå, som berör på ett personligt plan. Såna dagar är jobbiga. Såna dagar sliter på en. Såna dagar river i hjärtat, för att man blir berörd. Idag var en sån dag. Jag promenerar hem för att rensa skallen och ge syre till själen. När jag kommer hem ska jag pussa och krama pyret tills allt känns bättre igen.

När det känns lite motigt i föräldrarollen i framtiden ska jag tänka på dokumentären " Tvillingar, trillingar och fyrlingar " som visades på kanal 5 idag. Livet med pyret känns genast lätt som en plätt och relativt problemfritt. Tvillingar känns jobbigt men ändå hanterbart, men trillingar och fyrlingar? Det måste vara naturens grymmaste form av humor, hur tänkte den där? Jag fattar inte hur människor orkar, tänk tre pyret... ...jag skulle avlida.

Varför ska det stå en sån här på jobbet? Varför?

Jag trodde att jag hade för låga poäng för att bli antagen till psykologprogrammet så jag valde data- och systemvetarprogrammet som förstahandsval istället. Men å andra sidan trodde jag att jag kunde läsa också. Jag hade fel. Tydligen så bör man kolla lite noggrannare när man läser samtidigt som man är nybliven mamma mitt i skrik- och panikträsket. Antingen läste jag fel, eller så tänkte jag fel, eller så räknade jag fel, men jag fick för mig att jag missade på ca 2 poäng. Det visade sig att jag sköt över på mellan 1/2 och 2 poäng till de flesta program. Jag hade kunnat komma in på psykologprogrammet, socionomprogrammet och juristlinjen. Med andra ämnen i bagaget hade jag till och med kunnat komma in på läkarlinjen och en massa civilingenjörs utbildningar. Oh well. Jag är nöjd med mitt val.  Så som livet ser ut nu känns det inte lika lockande att ta hand om andras smärta hela dagarna, eller att plugga fem år, eller att plugga fem år för att få mindre i plånboken än om j

Skräckön i Östersjön http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17138733.ab

Första dagen på jobbet efter dryga åtta månaders ledigt, varav sju spenderats med illbattingen. Dagen bjöd på höjdpunkter som vanliga, oavbrutna samtal, varmt kaffe, en lunch i lugn och ro och möjligheten att tänka en tanke fullt ut. Men också djupa dalar som det inte alls oväntade strulet med inloggning ( Landstinget; när du vill ägna arbetstiden åt annat ) och att så mycket av det administrativa hade ändrats. Att den mysiga uteplatsen inte längre är tillgänglig för lunchen kändes dessutom trist, men fiffiga kollegor har hittat en annan plats. Jobbet var alltså precis som vanligt, men helt annorlunda. Hem promenerade jag och mördarbacken låg kvar. Fast jag gick den hela vägen upp utan paus, till skillnad från första gången jag gick den efter förlossningen. Väl innanför dörren sken pyret upp som en sol och kröp i rask takt hela vägen ut i hallen för att möta upp mig. I famnen sniffade hon djupt i min kind, pussade min haka och såg mig djupt i ögonen.  Vilken kä

Vi tittade på den senaste av alla Spindelmannen filmerna. Ja, vi kunde se en hel film! Av alla totalt osannolika saker i den berättelsen så är det en sak som stör mig; att grabben plötsligt blir så jäkla duktig på att sy. Inte att han blir en spindelman eller ödlemannen eller så, nej, bara att grabben kan sy som ett proffs. Genustänk på det? Sen var det ju trevligt att se Denis Leary igen.

Hur kan det finnas motståndare till bröstmjölksersättning när den innehåller "GOS"? Det är väl precis vad man vill ge sin bebis. Gosi-gosa hela dagen.

Det rör sig säkert om ett sånt där utvecklingssprång igen, med tanke på att den lilla diktatorn har börjat krypa och ställa sig och vingla i var och vartannat hörn. Spela roll varför, skrikbebis is back. Eller i alla fall gnällfia. Haha, fnissfniss, hehe, fnitterfnitter. " Du pyret, vi ska byta blöja nu. " WooooaaaaaaaaAAA ! " Klar!! " Fnitterfnitter, haha, hihi. " Du pyret, vi ska klä på dig nu. " Wwwwwäääääääääähhhhhh ! Sprattel, kung fu, karate kid. " Färdig! Färdig! Vi är färdiga!! " Svett, flås, astmaattack och hjärtsnörp. Haha, wiiieeee, tjofadderittan. " Nej pyret, du får inte dra mig i håret/peta mig i ögat/slita i mina glasögon! " Aaaaaaaaaaahhhhhhhh !! Jordens undergång! Tralala, hehe, fnitterfnitter, flörtflört. " Duuuuu pyyyyreeeet... ?" OoooooaaaaaaaaaaaEJ !!! Med tanke på vår historia så antar jag att vi bara ska vara tacksamma för att vi har fått barn. Eller att hennes värsta

Jag säger att jag hade tur som kom in på universitetet. Det får jag skäll för; Du hade inte tur, du kom in för att du har jobbat dig till bra betyg, ta åt dig äran för det. Det är svårt att erkänna att jag skulle vara duktig, precis som det är svårt att ta emot beröm, varför är jag så? Läraren i samhällskunskap (som också var lärare i svenska) sa på utvärderingen: Det går ju bra det här. Eller rättare sagt, det går väldigt bra, så det blir ett lätt mvg i kursen. Tack, sa jag. Men då fick jag också skäll: Man ska inte tacka för något man gjort sig förtjänt av. Han undrade vad jag skulle använda mina studier till och jag sa att jag skulle söka högskola/universitet och frågade om han trodde att jag var tillräckligt bra för det. Han svarade: Om vi säger så här; om jag klarade det så kommer definitivt klara det. Man behöver människor som peppar en på vägen när man har svårt att tro på sig själv, jag är lyckligt lottad och har haft flera lärare som uppmuntrat mig att plugga vidare

Vi tog med pyret för ett första besök på det här placet. Hon såg kanske inte allt, men väl några fåglar, en ekorre, en säl, några getter och alla spännande människor! Men mest kanske det var en invigning i livet som föräldrar; ta med barnet på en dag på Skansen. Det var en härlig känsla att faktiskt gå där, dragandes på barnvagn, fånigt pekande " Seeeer du fiiiina geeeeten? " medans barnet mest glor på de andra människorna som tittar på getterna. På tal om föräldrar; inte nog med att vi såg lodjur, som man typ aldrig ser, vi såg lodjurs mamma med tre små söta bebisar. Naaaaaaaw. Pyret slocknade av ren utmattning och då passade vi på att promenera tillbaka till city. Allt för att dra ut på den olidliga väntan på antagningsbeskedet. Jag lyckades faktiskt med konststycket att distrahera mig själv tills det var dags att något kallsvettig logga in. Efter en god middag, en smaskig fika och herr B.o.B. som spelade Tina Turner Simply the best  på hög volym i

Jagkomin jagkomin jagkomin JAG  KOM  IN!!! Lilla B.o.B. ska gå på universitetet. Shit.

Tidningen Vi Föräldrar testade ett gäng barnvagnar och Emmaljunga inte bara vann, det var den enda vagnen utan anmärkning. Fasiken. Jag visste det. Bara för att vi inte köpte en ny. Varför är de så svårtillgängliga och har så långa leveranstider?

Man sitter i godan ro medan bebis kryper runt på golvet. Plötsligt dyker den upp. Dam daaaaaam! Ett tu tre så står hon upp på andra sidan bordet och vinglar. Är det inte bordet så är det leksakslådan, gåstolen, spisen, barnstolen eller vad man nu kan greppa. Kunde hon inte nöja sig med att krypa ett tag? Måste det alltid vara nästa grej att lära sig? Men framförallt, måste hon vara så snabb?

Jag fick veta att en vän är gravid idag. Det var så otroligt skönt att få bara känna lycka för hennes skull. Inte Kul för henne men ... ...men varför inte jag? ...men det gör mig ledsen. ...men ska alla få barn men jag bli utan? ...men det känns som om jag dog en smula när hon sa det. Bara; men gud vad kul, Grattis! Vilken skillnad. När jag tänker efter har jag nog aldrig känt det förr. För innan jag försökte bli gravid var jag relativt ointresserad av hela konceptet och efter... ...ja då kom ju allt det andra. Det kommer bli lite lättare att vara en del i det sociala samspelet nu.

Nya brillor från Specsavers. De sa att de skulle vara klara inom två veckor, det tog fyra dagar. Nice.

Den där lilla människan som bor här kallas kärleksfullt för diktatorn ibland. Hon styr och ställer med ett temperament som passar det liksom. Men nu verkar hon ta sitt smeknamn på allvar. De senaste dagarna har hon börjat gnida sina händer, ni vet, så där som riktiga ärkeskurkar gör när de smider sina ondskefulla planer. Moahahaha. Ungefär. Är framtiden utstakad då? Ska vi sova med ett öga öppet? Bör vi oroa oss? Nåja, det ser i alla fall väldigt charmigt ut.

Jag hittade gardinlängder på secondhand. Dom är så där fula, nä snygga, nä nostalgi, nä coola. Strunt samma, jag blev kär, så de fick följa med hem.

För att öva mig inför återgång till arbete nästa vecka så var jag uppe med tuppen idag. Halvvaken tog jag mig till ensam till tandhygienisten för att få lite blodsmak. På stationen hemma gick jag automatiskt genom den stora spärren, den man använder när man åker med barnvagn. På stationen på väg hem vek jag av mot hissarna. Jag behöver nog öva mer.

Det är så många som säger att man ska ta tillvara den första spädbarnstiden för att den går så fort och man kommer sakna den. Nja. Det är vi nog rörande överens om pyret och jag, den här tiden som börjar nu är så himla mycket roligare än att sitta och "mysa". Passivitet är varken hennes eller min favorit. Så j ag kan förstå att pyrets humör blivit avsevärt förbättrat i takt med att hon fått mer kontroll över sin kropp och därmed kan sysselsätta sig med det ena och andra. Men är det ett sammanträffande att hon, samma dag som hon listar ut hur man kombinerar hand-och fotrörelserna för att kunna krypa, också börjar "prata" dubbelt så mycket? Både igår och idag har hon babblat sig genom dagarna på en helt ny nivå. Det borde ha ett sammanband men jag förstår det inte. Så vi lyssnar bara och roas av hur hon orkar. I övrigt fortsätter jag att häpnas över hur det funkar, utveckling. Hur hon från en dag till en annan plötsligt sätter det, får till något nytt och hur for

Vi åt lunch på en liten pizzeria. En sanslöst varm dag. En uteservering på en trottoar på en bakgata. En pizza som smakade äkta pizza, med riktigt tunn krispig botten, utan att bada i fett. Åh vad jag längtade tillbaka till Rom. Jag gillade verkligen den staden, det är en av de härligaste semestrar jag haft, och nej, det var inte bara för att frukostbuffén bestod till 90% av bakverk.  Maten, atmosfären, tempot, servicen, vädret, allt var helt underbart. Någon gång ska jag tillbaka.

Alla såg " The Kings speech " på tv4? Om inte så får man snällt ge sig ut omedelbart bums och införskaffa filmen på något sätt. Det är bara en tidsfråga innan jag är enväldig härskare och då blir det spöstraff för alla som missat den. Ja, jag är väldigt förtjust i denna pärla.

Sådär. Helt plötsligt satt det. Pyret kryper, på riktigt. Stoltheten hade inga gränser när vi bevittnade hur hon lite spretigt och sprattligt tog sig fram och tillbaka mellan oss. Vilken fantastisk känsla! Pyret själv var lika stolt över sina bravader och fnittrade och skrattade medan hon marscherade. Det känns verkligen som en otrolig ynnest att få bevittna hennes utveckling och framsteg. Livets mirakel sådär mitt i vardagen.

En synkontroll hos optikern visade vad jag misstänkte; jag närmar mig fladdermus status. Den karaktäristiska huvudvärken jag tampas med dag efter dag var orsakad av förvärrad astigmatism. Fast själva synen var bara lite försämrad, försökte optikern trösta mig med. Som om det spelar någon roll vad som leder mig in i dimman. Om ett par veckor ska jag vänja mig vid nya styrkan, som vid just astigmatism gör att hela världen gungar i några dagar. Sen kommer jag slippa huvudknacken för en tid. Den orsakad av dålig syn i alla fall.

Ernst gör en "Bestickkrona" En kristallkrona gjord på bestick i nysilver. På allvar. Om han börjar få slut på idéer så kan han väl ta ett sabbatsår eller nåt.

När man byter tränings övningar så plågar man andra muskler. Muskler som glömt hur de ska användas. Då får man träningsvärk. Aj.

Sista dagen som ensam föräldraledig. Nu väntar en veckas ledighet tillsammans, sen tar maken över rodret och jag går till jobbet. Jag firade med att fika halva dagen med kusin för att få en sista latte-morsa-känsla. Pyret firade genom att vara extra speedad så att jag inte ska ångra sommarjobbet det minsta lilla. Bra fördelning.

En present från Åh. Nu ska vi sjunga! Eftersom jag är så dålig på låtar så finns det en cd med så jag vet hur låtarna går. Pyret, som av någon outgrundlig anledning älskar sin mors sångröst, (hennes hörselkontroll var utan anmärkning) är eld och lågor.

Jag hör ofta de som säger att när barnet kom då fick livet sin mening, då blev personen hel. Så känner inte jag. Pyret är en önskan som blev uppfylld, en längtan som blev stillad, en extra krydda i tillvaron, en extra julklapp under granen, grädden på moset och det som får mitt hjärta att svämma över. Men mitt liv hade redan mening och jag var redan hel. Att säga att det är barn som är meningen med livet blir ju lite knasigt när det finns barnlösa, det är ju som att säga att deras liv saknar mening. Känns inte det lite taskigt? J ag blev sårad av att höra " Barn är ju meningen med livet " när jag inte orkade blotta min situation utan skyllde på ointresse när barnfrågan dök upp. I  riskzonen för att bli utan barn kanske det är lättare att komma på att det finns fler meningar i livet, jag var så illa tvungen att vidga min syn och se att jag också fyllde en funktion på den här planeten. Av olika anledningar har jag dessutom lagt ner en hel del arbete på mig själv som männi

Vi sov minsann till klockan 8 idag. K l o c k a n   å t t a .

Jag är grymt allergisk mot knarrande, gnisslande saker. Skor som knarrar kastas utan pardon. Möbler som knarrar skruvas och smörjs genast. Crosstrainern började gnissla efter idogt användande, så jag köpte en ny. Stadiga Emmaljunga vagnen knarrade och gnisslade efter mitt flitiga vinter-promenerande, jag förlät den eftersom jag älskade den och den dessutom var begagnad, men den kasserades. Nu, efter bara några veckors användande har Brio vagnen börjat knarra. Jag blir tokig.

Hon övar benhårt på att ta sig framåt den där lilla diktatorn. Det klockrena krypandet har hon inte uppnått men väl en teknik för att nå saker lite längre bort som ser spännande ut. Upp på alla fyra, ta några krypsteg, ner, flytta fram händerna, upp på alla fyra och upprepa. Ibland blir hon ivrig och försöker skippa mellanlandningen på mage så snart blir hon farlig på golvet på riktigt antar jag. När hon inte tar sig runt i sitt rike så övar hon på att ställa sig upp, vilket hon har gjort mot en barnstol och soffbordet några gånger, utöver att utnyttja gamla morsan som klätterställning (som innehar extra funktionen att kunna parera bristen på balans, det kan inte soffbordet). Så snart kan hon stå och skrika ut sina order till närmaste undersåte. Att vår chiliostbåge ska kunna förflytta sig och ställa sig upp, och därmed nå saker, gör mig stolt. Och nöjd med att snart lämna över tornadon till maken och gå till jobbet. Jag har tillräckligt med huvudvärk.

Idag blev jag för första gången nerbajsad. Det har hänt maken men inte mig. Förrän nu. Nu behöver jag inte vara avundsjuk och känna mig utanför längre, jag är officiellt döpt i föräldraklubben.

Så vet jag att du sitter där och tänker: Vem är det egentligen som sköter pyrets garderob. Stora frågor kräver svar. Undra no more, it's the neat freak.

När jag plockar i ordning tvätten får jag för mig att maken gillar rutiga skjortor. Vet inte varför.