Första dagen på jobbet efter dryga åtta månaders ledigt, varav sju spenderats med illbattingen.
Dagen bjöd på höjdpunkter som vanliga, oavbrutna samtal, varmt kaffe, en lunch i lugn och ro och möjligheten att tänka en tanke fullt ut. Men också djupa dalar som det inte alls oväntade strulet med inloggning (Landstinget; när du vill ägna arbetstiden åt annat) och att så mycket av det administrativa hade ändrats.
Att den mysiga uteplatsen inte längre är tillgänglig för lunchen kändes dessutom trist, men fiffiga kollegor har hittat en annan plats.
Jobbet var alltså precis som vanligt, men helt annorlunda.
Hem promenerade jag och mördarbacken låg kvar.
Fast jag gick den hela vägen upp utan paus, till skillnad från första gången jag gick den efter förlossningen.
Väl innanför dörren sken pyret upp som en sol och kröp i rask takt hela vägen ut i hallen för att möta upp mig. I famnen sniffade hon djupt i min kind, pussade min haka och såg mig djupt i ögonen. Vilken känsla!
Men snart kröp hon vidare och började klättra på vagnen istället, som om ingenting var annorlunda.
Jag är trött efter arbetsdagen, men inte värre än efter en dag med bruden. Inte var det några bekymmer att gå upp "tidigt" heller, fast det har jag aldrig haft. Att jobba har aldrig känts jobbigt för mig, oavsett arbetsbörda, jag gillar att jobba, men efter sju månader med pyret måste jag säga att det är en baggis att jobba. Lätt som en plätt. Det är också lätt som en plätt att vara den som tar hand om gnället när man inte har lyssnat på det till och från hela dagen.
Summa sumarum: Hela tillvaron ser annorlunda ut, men allt är ändå precis som det har varit och att arbeta inom psykiatrin är lättare än att ta hand om pyret.
Kommentarer