Det rör sig säkert om ett sånt där utvecklingssprång igen, med tanke på att den lilla diktatorn har börjat krypa och ställa sig och vingla i var och vartannat hörn. Spela roll varför, skrikbebis is back.
Eller i alla fall gnällfia.
Haha, fnissfniss, hehe, fnitterfnitter.
"Du pyret, vi ska byta blöja nu."
WooooaaaaaaaaAAA!
"Klar!!"
Fnitterfnitter, haha, hihi.
"Du pyret, vi ska klä på dig nu."
Wwwwwäääääääääähhhhhh! Sprattel, kung fu, karate kid.
"Färdig! Färdig! Vi är färdiga!!" Svett, flås, astmaattack och hjärtsnörp.
Haha, wiiieeee, tjofadderittan.
"Nej pyret, du får inte dra mig i håret/peta mig i ögat/slita i mina glasögon!"
Aaaaaaaaaaahhhhhhhh!! Jordens undergång!
Tralala, hehe, fnitterfnitter, flörtflört.
"Duuuuu pyyyyreeeet...?"
OoooooaaaaaaaaaaaEJ!!!
Med tanke på vår historia så antar jag att vi bara ska vara tacksamma för att vi har fått barn. Eller att hennes värsta skrikdagar är över.
Men.
Mycket vill ha mer.
Såna här dagar, när hon dessutom är sådär super-mammig igen och vi lättast slipper allt wooaaa, wäääähhh, aaaaahhh, EJ!, lille skutt-tårar, karate kid och svettattacker genom att jag tar henne, känner jag mig lite otacksam. För jag kan inte låta bli att undra varför vi fick jobba så hårt, så mycket hårdare än andra, och sen dessutom få en chili-ostbåge med PMS. Kunde vi inte få ett lugnt och harmoniskt barn?
Exempel: Ett försök att äta middag med svärföräldrarna (jag åt, eller kastade i mig, maten så fort jag kunde medan farmor höll pyret) slutade med skrik, gråt, gnäll från en övertrött bebis och en gråtfärdig mamma. Att hon sen inte sov mer än en stund vid 10 gjorde att hon var en pest och pina tills hon somnade vid 20:30.
Igen: Varför kunde vi inte få en lugn bebis? En sån man kan ta med sig ut.
Eller vem vet, kanske håller hon bara på och för det ännu lättare för mig att knata iväg till jobbet på måndag.
Kommentarer