Fortsätt till huvudinnehåll

Sommaren är kort.

När jag skrev första augusti på patientbokningarna idag fick jag lite ågren.
Herrejistanes! Sommaren är snart slut.
Kollegan/vännen tyckte inte att jag skulle tänka så utan istället njuta av sommaren medan den var kvar.
Hon har rätt.
Men jag kan inte.
Jag vill inte att sommaren ska ta slut, jag vill ha mer, jag vill inte se den sakta försvinna och känna hur det blir gradvis lite kallare och mörkare.
För att råda bot på min Tomas-Ledin-Ångest känner jag att jag måste göra mer, det måste hända lite saker. Vad vet jag inte.
Men jag kan väl ana att min vanliga "vardagenärtristsåjagfårmyrkrypningarochhjärtklappning" är delvis kombinerad med T.L.Å.
När ska jag växa upp och nöja mig med vardagslivet i sin lätt gråa nyans?
Måste jag växa upp?

Kommentarer

Anonym sa…
Sommaren kommer nästa år också :) /vännen

Populära inlägg i den här bloggen

Fika hjälper

Det blev ingen "mormormiddag" idag, som det annars är varje tisdag, för lilla mamsen var krasslig igen. Arvsmassorna krävde att middagen var så lik mormormiddag som den kunde vara, jag kom inte undan med detta alltså: Så jag gjorde fläskfilégratäng med ris och fick ta mig ut för att köpa fika. Då stötte jag på denna lilla raring Jag älskar Nutella. Allt med Nutella är gott, så inte alls överraskande att Nutella biscuits också var gott. De matchar även det ökade sötsuget som jag förstår hör ihop med förklimakteriet, precis som allt annat.  Jag tror att jag räddade tisdagen, även om arvsmassorna saknade sin mormor, morfar och Bobbo. Fika räddar det mesta.