Å hon tänkte och tänkte och tänkte.

Kontorsdag på jobbet.
Lång dag på jobbet.
Lugn dag på jobbet.
Dagar med patienter går så mycket fortare och lättare än dagar framför en dator som inte alls visar det den ska, eller det man väntar på. Jag klickar och klickar, ringer och väntar och under tiden hinner tankarna mala.
Med pyret  finns det så mycket mer att tänka på, så många fler tankar som maler. Oron har, precis som alla säger, blivit en ständig följeslagare.
Hur ska livet bli? För henne? För mig? För oss?
Ovanpå det ska man börja nojja sig för skolan. Hur ska det gå? Hur ska jag orka?
Så otroligt onödigt egentligen för det mesta man oroar sig för ligger ju ändå utom ens kontroll.
Fast ändå logiskt, för det som är möjligt att kontrollera behöver man ju inte oroa sig för, det gör man ju något åt. I alla fall vi som är benägna att vilja lösa alla problem som dyker upp, snabbt och effektivt.
Livet är fyllt av problem att lösa, ett efter annat, som ett pussel man aldrig kan lägga klart för att bilden ständigt förändras och bitar ständigt byts ut. "Livspusslet."
Jag jobbar hårt på att inte oroa mig, ibland lyckas jag, ibland inte.