attvarabob

Jag tror jag sällan sett fram emot att vara ledig så mycket som nu. Hostan rev i mig hela natten, jag låg helt vaken mellan 1 och 3. Det är sån där tung hosta som gör att ögonen är rödsprängda på morgonen och huvudet känns som en tryckkokare. Men klockan 8 drog vi igång Skype och började redigera. Veckan innan jul låg vi 4000 ord över gränsen. Vi började den här veckan med 2000 ord för mycket. Idag har vi 3 ord tillgodo . Klockan 11.30 dunkade vi varandras ryggar, gav oss en high five och önskade varann ett Gott nytt år. Vi skickade en sista version till handledaren och vek ihop Mac:en. Nu har vi ledigt fram till på tisdag. Då ska vi leta stavfel, kolla källhänvisningarna i löpande text, leta efter syftningsfel, rätta till rubriker, allmänt frisera texten och möjligen åtgärda något handledaren fått syn på. Sen är det inlämning på onsdag. Helt sjukt. Det har ju visserligen varit väldigt praktiskt att ha en sysselsättning som ger möjlighet att jobba från sjuksängen, men vad slut ja

Jag har suttit still idag med. Från klockan 8 till klockan 20. Eller jag kokade kaffe och gick till toaletten en gång och gick runt i lägenheten i typ 20 minuter och åt min lunch. Men i övrigt var baken placerad på en stol. Ingen fara dock, jag får mitt träningspass ändå för hostan håller mig i trim. Såväl på natten som dagen hostar jag nämligen så att jag får träningsvärk i magen. Imorgon skriver vi lite till, sen tar vi helg innan vårt en och en halv dags långa upplopp till inlämning.

Eller nä, vi jobbade på mellan 8 och 17 idag. Tack vare modern teknik kunde min mördarhosta få vara hemma och riva loss lite av mina lungor medan vi ännu en gång tog oss igenom vår uppsats. Vi tog 10 minuter kaffepaus och 30 minuter lunch. Däremellan klistrade vi in stycken i ett Google docs, och formulerade om meningar via Skype. Jag ser med spänning fram emot att inte sitta still så jäkla mycket som vi gjort den här perioden. Ännu mer ser jag fram emot att inte sitta still så mycket som jag gjort den senaste veckan. Träsmaken är total, musklerna börjar förtvina, ryggen är som en ostbåge, axlarna börjar mötas på mitten i tangentbordsbredd och eftersom jag sover inklämd mellan två krambjörnar börjar ryggskottskänningarna dyka upp.  Men vår handledare är positiv, så vi är positiva. Vi är på upploppet nu. Artontusen ord.

Det var planerat att vi skulle sitta och skriva idag. Så blev det inte. Jag lyckades istället ta mig till bilen. Åka i bilen. Gå ur bilen och till ett bord i en galleria. Äta knappt ingenting. Följa med en arvsmassa till toaletten. Gå tillbaka till bilen. Sen behövde jag lägga mig på soffan och vila. Behöver jag nämna att arvsmassorna klättrar lite på väggarna? Att det var nästan hela anledningen till att jag följde med? En annan anledning är att jag inte vill sitta och ligga still för mycket så jag åker på lunginflammation. Det räcker bra så här med hosta-tills-det-känns-som-att-all-luft-är-slut. Någon gång när jag blir vuxen, ska jag ha en, eller kanske flera, såna där sjukdagar som man hade förr i tiden. En där man kan ligga hela dagen under ett täcke och äta glass, kolla på film och sova om vartannat. Utan att behöva svara på 20 frågor, följa med någon på toaletten, dela filt/täcke med två rastlösa varelser utan päls (varelser med päls är välkomna), hämta vatten, hämta smörgås

Jösses. Jag försökte sitta still, ta det lugnt, låta mig serveras och vara sjuk. Fast det är klart, lite spring mellan plock, förberedelser, bakning och hjälp med julklappar blev det. Hostan nådde nya nivåer och jag fick betala under natten. Jag bäddade ner mig under duntäcke och tjock filt, med långärmad pyjamas och ullstrumpor för att råda bot på frossan. Halsen kändes som bearbetad av sandpapper, hostan kändes som att den skulle ta kål på mig; antingen att jag skulle kvävas, lungorna spricka eller att jag skulle få en hjärnblödning. Självklart vaknade jag sen mitt i natten och höll på att rinna bort av svett och jag hade så ont i kroppen att jag ynkligt låg och bölade. Då var febern uppe i 39 grader. Fast arvsmassorn hade det bra. De fick en rejäl påfyllning av pysselsaker, de fick bli regnbågs-enhörningar, de fick pyjamasar de önskat sig, de fick varsitt spel, Polarn fick en vävstol hon skickligt manövrerade och Pyret fick en Barbiehäst med Barbie som knatade runt hela hemmet. D

Julmaten är inhandlad, granen är klädd, klapparna är inslagna så snart jag tar mig ur soffan. Sedan i morse har jag dragits med värk i bröstkorgen, ont i kroppen och en mysig trötthet. Nu har jag laddat med Alvedon för att orka ordna julklappar och tomtespår, men först; från soffan, under täcket, önskar jag en God Jul.

Den här natten mådde arvsmassorna rätt bra. I alla fall de timmar som de sov på mig, det vill säga större delen av natten. Medan jag låg och feberfrossade eller svettades. När jag ändå låg där vaken kunde jag konstatera att en större säng inte skulle lösa mitt sömnproblem, eftersom oavsett utrymme i sängen så sover arvsmassorna inom ramen för den kudde jag ligger på. Det är som något fysik-projekt jag inte lyckas lösa. Jag flyttar arvsmassa nummer ett till kudden bredvid, arvsmassa nummer ett flyttar tillbaka. Jag flyttar arvsmassa nummer två till kudden bredvid, arvsmassa nummer två flyttar tillbaka. Det närmaste en förklaring jag kan komma är att det handlar om någon slags magnetisk dragning, alternativt att jag är en slags Bermudatriangel. Med ungefär någon timmes ordentlig sömn i kroppen lämnade jag mina magneter hos mina päron för att åka iväg och skriva vår diskussion innan vi tog jullov. Jag höll på att tuppa av på pendeltåget och av promenaden till plugget. Jag kan inte med s

Min tur att vabba. Min tur att vara sjuk. Vi höll oss ganska flytande ändå, måste jag säga, med lite hjälp av Alvedon, kaffe och Svt-play. Arvsmassorna är ju i stort sett återställda. Polarn har blivit av med febern och det halsonda, nu är hon mest ledsen på natten då hon kommer till mig och hulkar fram att: " Det är faktiskt väldigt svårt att sova med hosta ." Jag håller med. Hosta är alltid värre på natten. Pyret blev ju aldrig lika krasslig, så hon är pigg som en lärka och bara lite snorig. Så Alvedonet var till mig. Febern låg på 38.4, med tillhörande värk i kroppen, och en hosta som tilltar. Men arvsmassorna roades under dagen, med hjälp av att leka fågel, fisk eller mittemellan, vilket de precis lärt sig. Båda var imponerande fiffiga med sina gömställen, men Polarn var snäppet skickligare, vi fick till och med ge upp ena gången. Bäst var dock när vi skulle leka föreställning. Jag låg i Polarns säng medan de turades om att uppträda för mig. Annars belägrade vi sof

Gå upp. Åka tåg. Sitta och skriva. Gå ner och upp för trapporna. Sitta och skriva. Gå ner och fixa lunch. Sitta och skriva. Gå upp och ner för trapporna. Köpa kaffe. Sitta och skriva. Åka tåg. Natta barn. Natta mig själv. Upptäcka att hostan och värken i kroppen resulterade i den feber som kändes av under dagen. Förutom den sista avvikelsen just idag, så är det dagarna. De är inte jätteinspirerande men vi har rätt kul. Mitt i frustrationen och tröttheten. Nördigt kul, men ändå kul. Vi skämtar om ordval, språkbruk och formuleringar, så det är en jättenördig bubbla vi lever i. Imorgon ska jag vabba och ge mig själv en dag att vara sjuk. En dag. Samtidigt som jag ska vabba barn som är på bättringsvägen. Det är ju som en alldeles underbar tidig julklapp.

Å vi skriver och skriver. " Hur har ni med utrymme då? " frågade handledaren. " Det är lugnt, sist vi räknade hade vi typ 10.000 ord " (vi kan ha 18.000) log vi. Vi har skrivit lite till sedan dess. Idag gjorde vi en räkning på grovmaterialet och fick fram en summa på ca 20.000 ord. Då har vi inte skrivit den avslutande sammanfattningen än.  Så nu får vi ta fram motorsågen och försöka kapa en sådär 4000 ord. Bara för att vi ska skaffa oss lite mer att göra. Ni som fattar, ni fattar. Om man inte fattar, så är detta en text om det typiska med att skriva akademiska texter. Typ. Detärinteöverförrändetäröver.

Bästa Hej hej vardag skriver som vanligt så som det känns.  Varför frågar man inte på det sättet?  Varför ska man få "hjälp" med projekt man har delat ansvar för? Då handlar det ju egentligen inte om att hjälpa utan om att en part tar eller inte tar sin del av projektet. Eller är det så att om en person "självmant" tagit ansvar för det gemensamma så är det för alltid dennes ansvar tills hen taggar in någon annan? Första funderingarna läser du  HÄR Lite mer funderingar läser du  HÄR Det är så himla skönt när någon annan kan sätta ord på saker, men också ge en känslan av att "Puh, det är inte bara jag". 

Sömnen denna natt höll sig till noll komma noll noll en procent av tiden. Resterande tid ägnades åt att kvida av mensvärk eller trösta en nästintill otröstlig Polarn som led av halsont och hosta. Eftersom jag har fått ligga på "fel" sida och trösta barn flera nätter, och hamnat bakom med träningen efter bihåleproblem och plugg, har jag också fått tillbaka värken i höften. Med råge. Lilla Polarn. Feber, hosta, halsont och lite antydan till ögoninflammation. Eftersom halsen gör ont äter hon ruskigt dåligt och är därför dessutom lagom trött och hängig. Men j ag tror att hon kommer krya på sig fort, hon är gjord av flinta den arvsmassan. Själv försökte jag i denna sömnbrist och oro för min dna-kopia ta mig igenom en dag med skrivning. Vi började klockan 7.00. Det gick. Kanske inte väldigt bra. Jag kanske inte helt minns vad vi fick gjort. Men vi fick saker gjorda. Till kvällen har jag haft ont i kroppen, mensvärk (standard nu för tiden), ont i halsen och maratonnysning. Det

Polarn kämpar på. Hon har ordentlig feber, hostar, har så ont i halsen att hon knappt äter, hon går omkring med rosiga kinder och glansiga ögon och bryter ihop vid minsta motgång. Pyret har lite feber och är snorig, men pigg som en lärka. Dock påpekar hon ofta att hon också är sjuk, säkert för att Polarn inte får vara sjukare än henne och för att säkerställa att hon också får vara hemma från förskolan. För att roa dessa två damer gav vi oss på lite julbakning idag. Jag tycker att lussebullar är bland de tråkigaste bakverk man kan hitta på, så istället bakade vi vanliga bullar, med saffran. Precis som min mormor gjorde. Det tog ju typ hela dagen. Först behövde vi gå ner till affären och fylla på bakskafferiet. Sen göra degen. Den skulle jäsa i 40 minuter. Sen delades degen i två och arvsmassorna fick varsin att kavla ut, ha på fyllning, rulla, skära och lägga i formar. Det tog sin lilla tid. Sen jäsa i 40 minuter till. Sen pensla och ha på pärlsocker och skjuts in i ugnen. Tre

...trallade jag för mig själv under natten medan jag höll på att trilla ur sängen. Sen gav jag upp och sov resterande timmar av natten i gästsängen. För att arvsmassorna för det första tydligen äger min sida av sängen, och för det andra har vuxit eller brer ut sig mer, så att jag inte har något val. Måste för övrigt investera i bättre täcke och kudde till den där sängen om jag ska överleva, och bättre madrass egentligen. När jag väl vaknade kom Polarn och kröp ner hos mig och jajamensan, det var en liten dam med rosslig hosta och feber. Pyret hade feber i kombination med snor istället. Vete tusan om inte Polarn är på väg att få ögoninfektion också. Yey. Med sorg innebär det att vi fick boka av ett kalas arvsmassorna skulle gått på imorgon. Den sorgen blev till ren ångest när jag fick veta att den sköna ungen bara skulle ha Pyret, Polarn och en unge till på sitt kalas. Därför tyckte föräldern att det var bäst att ställa in hela kalset. Jag hoppas att jag lyckades övertyga henne om at

När jag vaknade imorse kändes det som sista skälvande minuterna på crosstrainern i tyngsta intervallet. Ett djupt andetag och bara orka lite till. Vilket är lika mycket ljug nu som vid intervallträning eftersom det efter paus kommer en till topp. För att orka igenom dagen använde vi oss av vår största motivation; mat. Vi inleder med kaffe, tar oss vidare till en fruktpaus, strävar mot lunch, och kämpar till eftermiddagskaffet. Idag kunde vi dessutom ha lite motivation kvar på sluttampen eftersom vi avrundade med att äta hamburgermiddag på Levinskys. Och en efterrätt som hette "Death by chocolate", så klart. Nu vilar vi. På torsdag ska vi bara klara med ett första utkast på slutversionen som ska skickas till handledaren, som sen ska rättas utefter kommenterna från och med den 26 till och med den 28. Den här helgen skulle vara bra om den blev lite vilsam.

Idag höll Pluggis och jag en jämn nivå eftersom vi led av samma grad av sömnbrist. På något sätt lyckades vi trots det inte bara prestera en hel arbetsdag utan få mer gjort än vad vi planerat för. Imorgon ska vi ha långdag, sen tar vi helg och vilar upp oss inför racet nästa vecka. Sen ska vi ju ha hela tre lediga juldagar i det lyxiga studentlivet.

Arvsmassorna var små pepparkaksgummor i år. Igen. Pyret har flitigt övat på ramsan om advent som de största barnen läser, jag kan inte fatta att det var hennes tur i år. Mem det var nära att jag missade Luciafirandet i år. SL hade en mindre bra dag med tågstrul hela dagen lång, så jag gav mig av i lite god tid. Och visst, till sist gick det ett tåg, men det fastnade på grund av obehöriga på spåren. Alltid på sådana här dagar. Fast fram kom jag, till en trång förskolehall där föräldrar skulle samsas med barn för årets Lucia drop-in. Barnens egenbakade lussebullar och pepparkakor serverades med kaffe och saft, jag petade plikttroget i mig en torr lussebulle. När man hade fikat klart kunde man gå in i samlingsrummet och titta på en inspelning av barnen som gick i loop på ett lakan uppspänt på väggen.   Det är lika tragiskt som det låter. En film av usel kvalitet där man knappt ser barnen och ännu mindre hör dem, som några få tittar på men ännu fler går förbi titt som tätt. Inte ens b

Visst, kalaset var i söndags men hon har ändå hävdat bestämt att hon blir ju inte fem förrän idag. Men nu så. Det märks att hon känner sig så stor och stolt. Jag känner mig också rätt stolt. För fem år sedan låg jag där på BB, helt omskakad efter den coolaste förlossningen någonsin, samtidigt som jag var lite chockad över att hon skrek så dant och var så himla svår att amma. Det var ju för att nästan inget med henne skulle bli lätt. Hon har kämpat, jag har kämpat, ibland kämpar vi fortfarande, men det känns som att vi har nått en rätt härlig plats tillsammans. Som Knivlisa skrev om hur man kan vara så otroligt arg och frustrerad på eller över sitt barn och samtidigt vilja pussa på hen för att man älskar så makalöst mycket. Hur båda känslorna på något magiskt sätt kan existera exakt samtidigt när det gäller ens barn. Eller något sånt. Det tyckte jag beskrev föräldraskapet så himla fint. Fem år som mamma. Hon har blivit fem år. Just idag kändes det faktiskt rätt omtumlande. Vi fira

Jag klev upp på perrongen till pendeln imorse och undrade vad det var som var annorlunda med skyltarna. Det var inte att det stod att det var oregelbunden trafik och något om elfel, för det var ju väntat, det hade ju kommit snö för guds skull. Sen kom jag på det! Tågnummren var ändrade! Just det, SL hade ju skrivit något om att från den 10 december skulle det bli så mycket bättre. Typ.  Anpassningen gällde tydligen inte vid snö, för då fungerade pendeltågstrafiken precis som den alltid gör, eller inte gör. Men till plugget kom jag innan klockan 8.00. Där satt vi sedan och påbörjade vår analys.  Vi kämpade oss igenom: sömnbrist (i alla fall jag, som vanligt),  att borden var knäppt möblerade så en tjej vid ett annat bord kom sjukt nära och började upprepat dra fingrarna genom sitt hårsvall och släppa hårstrån omkring sig,  att få hjärnsläpp och ägna timmar åt en formulering,  att vara hungriga och  den träsmak som uppstår när man sitter på kassa stolar fram till klockan slår 19.0

Efter en natt av lika mycket sällskap som vanligt, gav jag upp och gick till gästsängen. Dagen krävde en någorlunda sömn. Bada arvsmassor, städning, kalaspåsar, ballonger och dukning, inledde dagen. Dessutom kattsäkrade vi lägenheten, dels utifrån att en av kompisarna nyligen blivit kattallergisk men ville testa att gå på kalas med hjälp av medicin, dels fick katterna vara i ett stängt rum för att räddas från kaoset.  Klockan 12 kom 7 kalassugna barn och 3 medföljande föräldrar. Det skulle varit 9 barn men ett syskonpar blev magsjuka. Jag skäms inte för att säga att det underlättade lite. Klockan 14 dundrade de iväg. Klockan 15.30 kom mor- och farföräldrar och Bobbo för att äta mat och tårta. En övertaggad Pyret hade minst sagt svårt att komma till ro när det var dags att avsluta dagen. Inte helt oväntat gjorde en dag fylld av uppmärksamhet och uppvaktning, att hon med tandgnisslan och gråt protesterade mot att dagen var över. Klockan var väl efter 20 innan hon somnade. Jag gissar

ALLT är värt ett försök just nu. För att försöka få barnen att sova i sin egen säng, åtminstone en av dem. Och eftersom Pyret yttrade att hon inte ville sova i sin säng för att den var hård och varm, så börjar vi där. Deras sängar flyttades en bit från fönstret för att ha möjlighet att ha det öppet under natten, nya madrasser inhandlades till deras sängar och de fick andra täcken. Sen peppade vi och hypade det så klart, medan vi fixade och donade inför morgondagen. De såg faktiskt fram emot att gå och lägga sig i sina "nya" sängar när det var läggdags. Nu håller jag tummarna. Mer än en halv huvudkuddes bredd att sova på vore inte så dumt. En del önskar sig att bli uppvaktade med champagnefrukost, eller ivägforslade på en weekend, jag tror inte på sådana myter längre. Men att få sova på 90 cm bredd och kanske till och med till längre än klockan 6, det är en fantasivärld att längta efter. 

Pyret laddar inför dagen då hon officiellt blir 5 hela år med att gå på 5-års kontroll på BVC. Trots att hon visste att hon skulle få en spruta så var hon ivrig att få komma iväg, bara hon och jag. Och plötsligt var hon så stor. Inte höll hon handen på vägen dit, hon höll upp dörrar och pratade på om sitt. Jag ville stanna tiden en aning. Bvc-sköterskan hon fick när Polarn föddes, efter de fem sköterskor hon hade under sitt första år, är fantastisk. Pyret kände sig uppenbarligen totalt bekväm och i fokus. Kollen av motoriken gick galant, synkontrollen var utan anmärkning och eftersom hon berättade om ditt och datt hela tiden så konstaterade sköterskan att det inte behövdes någon koll av hennes verbala förmåga. Istället sa hon att: " Ja, hon har ju alltid legat så mycket före. " Vikten låg precis på kurvan och på längden hade hon till och med spurtat en aning. Kanske blir hon en lång en, som sin mor, trots allt. Sköterskan berättade sedan om sprutan. Pyret var inte or

Jag är lite dag vill just nu, dagarna bara rasslar iväg och jag har väldigt lite koll på när är vad. Alla adventsljus och julgranar gör att jag kan gissa månad, men närmare än så kommer jag inte. Så om jag vaknar klockan 3 på natten och har mensvärk from hell, som inte låter mig somna om, tänker jag att det är dags inom närmaste veckan. Eftersom jag har värk i en vecka innan det är dags nu för tiden. En koll på appen som håller reda på mitt liv för att jag inte har det längre, visade dock: Så nu ska jag ha värk från ägglossning till mens, och från mens till ägglossning, eller? Jaja, lika bra att hålla ett stadigt tempo, så behöver man inte hålla reda på något alls.

Förskolan hade planeringsdag, så arvsmassorna var hemma och vi hade en egen planeringsdag. Vi inledde med att rensa tvätten. Pyret tar efter sin mor och valde därför att ägna en stund åt att sortera och vika om kläderna i sina lådor. #Klädplanering. Sen gav vi oss ut för att inhandla tillbehör till den blivande 5-åringens kalas. Hon valde ett ballerina-tema. #Kalasplanering. Efter lunch gav vi oss på att pyssla ihop lite juldekorationer och skapa årets pepparkakshus. Pyret dekorerade med inlevelse, planering och tålamod. Polarn dekorerade snabbt och effektivt. #Julplanering. Innan vi gick iväg till torsdagsmiddagen hos mamma, hade arvsmassorna en inventering av deras hästförråd. Pyret valde att sortera in sin halva av samlingen lite tjusigt. #Hästplanering. Jag hoppas förskolan hade en lika effektiv planeringsdag som vi hade.

Jodå, bara en C-uppsats, typ som en extra lång tenta, inte värre än så. Kanske med lite högre krav. Eller ganska mycket högre krav. Och ett visst intresse. Men annars är det som vilken tenta som helst.

Vi känner oss hyfsat bekväma med var vi är i uppsatsarbetet. Därmed inte sagt att vi inte har häcken full, men vi känner än så länge inte att vi drunknar eller helt famlar i blindo. Alltså, vi har definitivt mer än heltidsarbete framför oss om vi vill ha någon dag ledigt i jul, men vi har inte dygnet-runt-arbete. Idag blev det dock en långkörare. Jag hann med ett tidigt tåg och var i plugget 7.30, vi gick därifrån 19.30. Vi satt hela dagen och kodade våra domar, sida upp och sida ner, och nej, vi tog inte så mycket pauser som vi hade behövt. Nästa vecka siktar vi på två långkörar-pass. Det ska väl gå det med.

Jag försöker förstå vad som hänt, vad som händer. Så här: Inom loppet av ett par veckor har det hänt tre gånger att män i pensionsåldern har... ...flörtat med mig. Och hur vet jag det? Ja, hur vet man om man blir flörtad med? Det är ju den där "magkänslan", något man bara uppfattar och känner av, men som inte är så himla lätt att sätta fingret på. Något i kroppsspråket, i sättet att prata och som ligger i luften. Just i de här tre fallen har det också varit män som jag mött tidigare, flera gånger, och som då mest lite artigt hälsat eller samtalat, på ett så där avmätt sätt som äldre män ofta förhåller sig till sin omvärld. Nu har de istället plötsligt sökt efter kontakt, ivrigt samtalat om ditt och datt, samtidigt som de med en glad uppsyn hållt ögonkontakten. ..... Nu är det inte så att jag upplever att jag blir flörtad med titt som tätt, jag brukar inte märka av sådant. Därför sticker de här tillfällena ut lite. Så vad beror det på? Vad har hänt? Vad skickar jag plö

And so it begins. Eller inte. Den där månaden när alla måsten ska till, för kvinnor i alla fall. Adventspynt, julbak, julklappar som ska planeras, göras och inhandlas, handla julmat och ordna julkort. Därtill ska ett 5 års kalas bjudas in till, svaras på meddelanden om, planeras och handlas till. Just det. Vi ska hinna skriva klart en C-uppsats också. Så många kvinnor svettas bara vid tanken på att månaden närmar sig, även de som inte har barn som fyller år.  De svettas över rollen som projektansvarig som håller reda på all planering och med yttersta precision delegerar en hel drös uppgifter till andra personer i hushållet. Svetten rinner framförallt över, hur planerar man så att allt hinner vara klart? Jag tänker att jag hoppar av det där i år. Jag tänker att det kan bara ett intressant socialt experiment att se om alla de saker som görs vareviga år, blir gjorda utan projektledning. Jag tänker att jag gör de uppgifter som blir tilldelade mig, när de blir tilldelade mig, och s

Förkylningen bröt ut och höll hov hela natten. Jag har nämligen fått den fina gåvan, efter min andra graviditet, att få bihåleinflammation så snart jag är täppt i mer än tio minuter. Och eftersom nästäppa tenderar att vara svårast att kontrollera när man ligger ner och dessutom sover, så räcker det med en halv natts "sömn" för att jag ska vakna med en känsla av att min näsa, panna och mina ögonhålor ska explodera. Barnen var dock snälla och kom inte förrän vid mellan klockan 2 och 3, för att sova på varsin arm. Sömnbrist, feber och ett jävligt tungt ämne, där var därför dagens premisser för skolarbetet. Dessutom var det fredag. Pluggis och jag hanterade det som proffs; vi jobbade på utan att ta så många pauser som planerat, som vi alltid gör, vilket gav gott resultat, vi hann med en del. Detta kombinerade vi med att få små fåniga meltdowns under dagen. Dels för att vi var ensamma i skolans pluggutrymme och därför kunde fnittra loss, dels för att humor är bästa vapnet mot t