Det är december.

And so it begins.
Eller inte.
Den där månaden när alla måsten ska till, för kvinnor i alla fall.
Adventspynt, julbak, julklappar som ska planeras, göras och inhandlas, handla julmat och ordna julkort. Därtill ska ett 5 års kalas bjudas in till, svaras på meddelanden om, planeras och handlas till.
Just det. Vi ska hinna skriva klart en C-uppsats också.

Så många kvinnor svettas bara vid tanken på att månaden närmar sig, även de som inte har barn som fyller år. 
De svettas över rollen som projektansvarig som håller reda på all planering och med yttersta precision delegerar en hel drös uppgifter till andra personer i hushållet. Svetten rinner framförallt över, hur planerar man så att allt hinner vara klart?

Jag tänker att jag hoppar av det där i år.
Jag tänker att det kan bara ett intressant socialt experiment att se om alla de saker som görs vareviga år, blir gjorda utan projektledning.
Jag tänker att jag gör de uppgifter som blir tilldelade mig, när de blir tilldelade mig, och släpper alla tankar om det i övrigt.
Jag ordnar ett kalas, jag har ordnad flera, liksom att jag varit p.l. för många jular, det räcker så.
För kom igen, hela jag krackelerar här, till och med fötterna.

Så här ser de ut när de regelbundet blir insmorda med extra fet och vårdande fotsalva 2 eller 3 gånger per dag.

De känns som en bra representation.