Arvsmassorna var små pepparkaksgummor i år. Igen.
Pyret har flitigt övat på ramsan om advent som de största barnen läser, jag kan inte fatta att det var hennes tur i år.
Mem det var nära att jag missade Luciafirandet i år. SL hade en mindre bra dag med tågstrul hela dagen lång, så jag gav mig av i lite god tid. Och visst, till sist gick det ett tåg, men det fastnade på grund av obehöriga på spåren. Alltid på sådana här dagar.
Fast fram kom jag, till en trång förskolehall där föräldrar skulle samsas med barn för årets Lucia drop-in. Barnens egenbakade lussebullar och pepparkakor serverades med kaffe och saft, jag petade plikttroget i mig en torr lussebulle.
När man hade fikat klart kunde man gå in i samlingsrummet och titta på en inspelning av barnen som gick i loop på ett lakan uppspänt på väggen.
Det är lika tragiskt som det låter. En film av usel kvalitet där man knappt ser barnen och ännu mindre hör dem, som några få tittar på men ännu fler går förbi titt som tätt. Inte ens barnen vill se den.
Jag tänker att det är tråkigt för alla de barn som övat så flitigt att det inte uppmärksammas särskilt mycket, att det blir något som bara pågår i bakgrunden, som en parantes.
Sen förstår jag hela den där argumentationen om att en del barn tycker att det är obehagligt med alla föräldrar som står och tittar och att förväntningarna kan bli för mycket. Så klart man vill skydda de små och aldrig utsätta dem för något ont.
Fast det gör man ju.
De barn som tycker att det är läskigt att hålla balansen på cykeln uppmuntras att öva på att cykla ändå.
De barn som tycker vatten är läskigt uppmuntras att öva på att simma.
De barn som tycker att grönsaker är läskigt uppmuntras att smaka och prova.
För att det tillhör barndomen att tycka saker är otäcka, läskiga och skrämmande. Men då finns trygga vuxna där som visar att det inte är farligt, som uppmuntrar och leder och hjälper barnet att komma över sina rädslor och istället uppleva triumfen när hen behärskar något som varit så otäckt.
Uppträda och prestera inför "publik" är läskigt, men i dagens samhälle också en nödvändig sak att behärska, säkert mer på gott än ont. Samhällen förändras ju, alltid. Inte trodde väl jag att jag skulle behöva kunna skriva med tummarna när jag gick i skolan, men idag "måste" alla kunna det.
Pyret är en av de som tycker, eller i alla fall har tyckt, att det är läskigt att uppträda inför andra. Jag vet inte hur hon ställer sig inför det just nu, för hon har utvecklats så mycket och nu har hon ju inte övat på det i förskolan. Att skjuta upp saken på det sätt förskolan gör tänker jag mest kommer leda till problem för henne om hon fortfarande tycker det är läskigt. För nästa Lucia går hon i skolan, och där kommer hon bara ha gått i några månader. Så då ska hon uppträda tillsammans med ganska nya kompisar, och inför föräldrar hon inte känner igen lika väl med en fröken hon nyligen lärt känna. Hade det inte varit bra om hon fått öva på att behärska att uppträda inför andra i tryggheten av förskolan, tillsammans med kompisar hon känner väl, inför föräldrar hon känner igen och tillsammans med många fröknar hon är trygg med.
Tänker jag.
Dessutom tänker jag att det hade varit otroligt fint att få vara där när hon äntligen skulle läsa den där ramsan hon övat på så länge och inte bara få se hur stolt hon varit, utan också kunnat visa hur stolt jag var.
Kommentarer