attvarabob

Nu när jag i feber dimman har hängt allena med Polarn har jag också haft en chans att lära känna henne lite mer. Med båda under samma arbetspass är det lite svårt nämligen, taskigt men sant. Att vara nummer två i syskonskaran är väl lite taskigt på fler sätt. Allt Polarn gör har ju Pyret redan gjort, men Pyret gjorde det för första gången , det smäller liksom lite högre. Så Polarn har börjat rulla från sida till sida? Coolt. Men när Pyret gjorde det var det SUPERCOOLT. Dessutom håller ju pyret fortfarande på att göra saker för första gången och är därför snäppet mer underhållande. Gu va tjabbigt. Polarn får ju dessutom leva i Pyrets ärvda kläder, leka med Pyrets gamla bebissaker, sova i Pyrets lakan, sitta i Pyrets babysitter, bäras runt i Pyrets Babybjörn. Hon får inte ens vara Åh vad söt hon är i den där! för det blir Åh, kommer du ihåg vad söt Pyret var i den där!? Jag är själv nummer två men var så smart redan då att jag kom ut som tjej, efter en kille. Då har man ju något n

Jag använder inte mjukiskläder. Alltså inte så där att jag byter om till myskläder när jag kommer hem och liksom slappar i. Jag har samma kläder på mig hela dagen, ända till läggdags. Enda undantaget är när jag är sjuk och ska föda barn, då vill jag inte ha något som sitter åt, skaver eller skär in det minsta lilla. Men så kanske ett fynd på rean (H&M) får ändra på det.  Fin-mjukisbralla: Annars kan jag ju i alla fall känna mig lite piffig när jag blir sjuk framöver.

På tv:n visades En underbar dag som eftermiddags film, den med Michelle Pfeiffer och George Clooney. Pyret ligger och myser med herr B.o.B. på golvet, pekar på skärmen när det är en scen med dom två och säger Mamma ! Extra julklapp mentalt registrerad. Näe säger herr B.o.B. En julklapp mentalt borttagen. Joooo då säger jag. Mamma säger hon igen. Två julklappar. Näe, det är inte mamma säger herr B.o.B. Ingen julklapp alls där då. Och pappa säger hon och pekar igen. Då är det tydligen rätt för då säger han plötsligt Jaaaa ! Jag som kände mig så fräsch, så har ungen uppenbarligen en synnedsättning. Men hon kan ändå få extra julklappar under granen för att hon gav några minuter boosting till lilla mamsen när jag har gått omkring några dagar och varit övertygad om att döden närmade sig, eller näst intill var välkommen bara jag slapp må så över- kokosnötter ( kokosnötter säger man istället för en svordom i Jake och piraterna på Disney Junior om ni nu slipper veta det).

Japp, febern börjar ge sig, med lite febernedsättande i kroppen är det nästan som normaltemp. Lite golfbolls varning på halsen fortfarande, lite yrslig och slö men på fötter i alla fall. Så, ingen heldag i sängen idag, istället hjälper jag till och tar tag i några av sakerna på att-göra-listan inför flytten. Ingen rast ingen ro. Eller, ingen rast men ro i själen av att få saker gjorda kanske. Att-göra-listor är ju så ofantligt skoj.  

Febern fortsätter att ligga mellan 38,4 och 38,9 vilket känns rätt långt från mina vanliga 36,2. Halsens lymfkörtlar är svullna till en golfbolls storlek. Varenda muskel, ligament och cell i kroppen har febervärk. Jag är kokhet samtidigt som jag fryser som om jag stod naken utomhus mitt i kalla vintern (eller stod naken utomhus i det här sommar vädret kanske). Jag producerar imponerande mängder snor som med allt snytande ger mig återkommande näsblod. Till det kommer självklart huvudvärk. Herr B.o.B. tar med sig Pyret på morgonen så får hon spendera dagen med att göra utflykter tillsammans med farmor. Det är säkert roligare än att sitta hemma med mig just nu. Själv ska jag ta hand om Polarn. När jag knappt kan ta hand om mig själv. Polarn som är bebisen som aldrig skiter eller sover. Eller, nu är jag orättvis, hon skiter ju en gång i veckan, vilket självklart inföll igår mitt i feber yran, och hon sover ju mellan 20/21 och 05/06 förutom en eller två amningar på en kvart, vilket är GUL

När febern kommer upp i 39 grader och det känns lite knepigt att vagga bebis som bara har sovit 2 x 30 minuter för att det är hennes brakibrallan-dag så möblerar man om lite, bäddar ner sig i soffan och knuffar barnvagn där istället. Man kan säga att jag jobbar på övertid med att förhålla mig positiv till livet.

Polarn har hittat sina fötter!!! Det känns som igår (troligtvis för att det nästan var det) när Pyret gjorde denna fenomenala upptäckt och jag minns (för så pass sträcker sig mitt krassa minne) vilket gigantiskt nöje det gav henne. Polarn har ännu bara börjat gnugga fossingarna mot varandra, klappa dom och i sitt frenetiska viftande råkat greppa dom, vilket genast ledde till fnitter. Tänk att fötter kan vara så roliga. Kanske vore det värt att prova att lägga sig på golvet och hålla i fötterna en stund, det kanske är en alldeles makalös hobby, om jag nu skulle nå dom vill säga. Förresten yoga är ju en enorm industri och det kanske är på grund av det? Det blir en påminnelse om barndomen att ligga som en kringla, stå på huvudet och greppa sina tår. Strunt samma. Polarn har i alla fall påbörjat denna härliga hobby och utvecklas därför, trots att Pyret snor så mycket uppmärksamhet. Good to know.

Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp igen och jag har varit på botten den senaste tiden, jag har mått skit, rent ut sagt. Men så vänder det, jag spottar i näven (fy vad äckligt) och tar tag i svallande känslor. Det är ju det där med att man inte ska oroa sig för saker man kan påverka, de ska man ta tag i och man ska inte oroa sig för saker man inte kan påverka för att det är slöseri med energi. Nu tar jag tag i det jag kan påverka och slutar ödsla energi på det som är bortom min kontroll. Låter det flummigt? Det känns flummigt. Det känns lite Carpe Diem fast jag inte är det minsta lik Robin Williams. Fast jag vill inte kontrollera så mycket, jag vill inte kämpa i motvind, jag vill inte ana det värsta, jag vill inte se problem, jag vill inte vara negativ, jag vill inte gnälla så jäkla mycket både hos andra och i mitt eget huvud, jag vill alltså inte vara så mycket B.o.B. längre. Nu ska jag försöka släppa kontrollen, slappna av, våga tro, se lösningar, vara posi

Årets bekväma-promenadskor-som-passar-mina-unkna-fossingar kommer från Merrell och Rieker. För att motarbeta den tantiga looken som dessa eviga fotproblem tvingar mig till så inhandlades en "skinnkjol" på H&M rea. Om jag vågar gå ut i den i min röv- och midjelösa kropp tre månader efter polarns entré vet jag inte, lika lite som jag vet om skorna kommer vara SKORNA. Tiden får utvisa.  Eller så kanske det är som barnmorskan på mödravården sa när jag svarade "Ja, fast det blev lite av en tantfrisyr" på hennes fråga om jag hade klippt mig. "Du kanske börjar bli tant då, nära 40 och allt".  Är det så? Ska det vara så? I så fall passar skorna i alla fall looken. Möjligtvis kjolen om den matchas med något leopardmönstrat.

Mina fötter. Herrejisses. Nu är det ju knappast det enda som inte blev optimalt vid tillverkningen av undertecknad, men just dom är en sällsynt dålig konstruktion. Alla skavsår, begynnande hälsporre och så de här mysiga "små" sprickorna som dyker upp vid minsta försummelse. När jag fick pedikyr vid min spa-behandling i vintras gav bruden mig galet mycket beröm för mina fötter. De var så mjuka, välskötta och fina. Det beror ju enbart på att om jag inte filar och smörjer var endaste dag så blir det så här: En av fyra Grand Canyon för tillfället.  Mysigt värre.

Tre sekunder efter att man har vaknat ska man läsa en bok. I boken finns en bild på en gummistövel. Då går man och hämtar sina gummistövlar, för de passar så fint till pyjamas. Efter frukosten ska man rita, iförd pyjamas och gummistövlar, självklart. Tänk att det ska vara så svårt att förstå.

En del skaffar två barn liiite för tätt, gör dom till såna som knappt sover och helst vill krypa in under huden på den ugn som bakat dom och sen, bara för att livet saknar spänning, så ser man till att bli förkyld. Det kan ju hända att det har varit lite torftigt med inlägg på den här webbadressen för att livet har känts lite... ...utmanande, är väl en snygg beskrivning. Nu, när jag vaknat med hjärnan full av snor, ett visst behov av Alvedon för att fungera och inser att lagom tills att min assistent går tillbaka till sitt andra jobb så kommer de små genpoolerna ha fyllt sin snorkvot, då känns det som att livet kanske, möjligtvis, kan hända, är lite för utmanade ibland. Bestiga Mount Everest? Piece of cake.

...lär jag inte vinna pris för i år heller, jag har faktiskt inte ens försökt vinna. Att jag är långt från prispallen baserar jag på följande: Pyret lär sig viktiga färdigheter inför framtiden: Som att köra dockvagnen fram och tillbaka över mattkanten, vilket hon gör vid min sida samtidigt som jag kör barnvagnen över mattkanten, och säga lite uppgivet " schhhhhhh polarn, schhhhhhh " under tiden. Som att hålla dockan, klappa den i ryggen och säga " rapa ". Som att hålla i dockan och gunga lite på plats och säga " såja , såja ". Mellan rapning, tröst och viss uppgivenhet leker vi pedagogiska lekar så som: bygga lego medan mamma håller syster, lägga pussel medan mamma håller syster, läsa böcker medan mamma håller syster eller rita medan mamma håller syster. Enorma mängder kex, äpple, russin, banan, mjölk och majskrokar har inte alls utdelats i mutnings syfte (ändå varken går hon upp i vikt eller växer) och att bli buren, kramad, bytt blöja och ätit har

Medan åskan mullrar och det känns lite mörkt, både ute och i sinne, så är det ju skönt att få något att glädjas åt. Det ser ut som att vi kommer ägna sommaren åt att packa. 10 kvadratmeter mer, bättre planering, två toaletter, riktigt kök, rejälare sovrum, större balkong, ingång från innergård, förråd utanför dörren och nyare lägenhet. Det kommer bli ett gigantiskt jobb när vi är så få som kan rodda flytten men det kommer nog bli bra i slutändan.

Jag vaknade klockan 6, ammade polarn, bytte blöja, tvättade och smörjde hennes eksem. Efter ett blöjbyte började projekt Få i pyret frukost.  Hon ville inte ha gröt hon ville ha yoghurt, så hon fick yoghurt som hon inte ville ha för hon ville ha russin, så hon fick russin som hon inte ville ha för hon ville ha kex, så hon fick kex som hon inte ville ha för hon ville ha andra sortens kex. Hon åt. Äntligen. Ett kex, sen var hon Im  (mätt). När jag tittade på klockan och den visade 8:06 hade pyret haft fyra totala sammanbrott. Över ett blöjbyte, över att jag stängde en garderobsdörr, över att jag klädde på henne och över att jag ammade. Blöjbytet var för övrigt en bajsblöja som pyret fick strikta order om att inte röra, hon sträckte sig därför ner och lyckades kasta den på golvet. Polarn ammades och fick ny blöja, jag gick på toaletten medan båda barnen skrek, innan vi kom ut på promenad klockan 10. Syftet var att pyret skulle få gå av sig men hon ville inte gå hon ville sitta i vagn

Fördelen med att få mammakompisar, förutom att man får någon vuxen att prata med, någon att jämföra bebisens märkliga nycker, idéer och utveckling med och någon att ta en promenad och fika med, är att man får tips om nya rundor att släpa runt barnvagnen på. Släpa runt på barnvagnen är ju typ det som håller mig från dårhuset, så det är rätt nödvändigt att ha lite variation medan jag nöter asfalt. Nu har jag haft turen att träffa två vettiga brudar med skön humor, ett jordnära mamma-stuk och promenad vänliga fötter, en för varje avkomma. Barnvagnen rullar på som aldrig förr.

Imorgon är det den där dagen. Den som jag inte gillar. Inte på grund av någon åldersnoja, skräck för att åren går eller rädsla för att bli gammal. Äldre blir man ju även de andra dagarna på året. Det är istället massor med andra hang-ups, nojor, besvikelser och tjafs som gör dagen pestig och ger sån där klump i magen. I år ska den dessutom kombineras med att bära runt på liten bebis samtidigt som stora bebisen ska skrika i vilda utbrott var femte minut, utbrott som skrämmer och gör lilla bebisen ledsen så att hon behöver uppmärksamhet, som gör stora bebisen sur och därför får nya utbrott. Wow. Så allt gratulerande, firande och presenter undanbedes. Snälla. Imorgon är det torsdag, bara.

...vad andra pratar om när de benämner bebistiden som mysig. Den här gången får jag redan allt oftare njuta av en bebis som sitter i mitt knä och ler brett, så där så solen börjar skina, änglar sjunger, harpor spelar och förälskelsen inte har någon ände. Jag kan inte slita mig från den skalliga, tandlösa lilla varelsens ansikte och sitter som hypnotiserad av hennes flin och joller. Det är ju så obeskrivligt mycket härligare än att titta på den högröda bebis versionen av Edvard Munchs skriet .  Baksidan av myntet är att polarn har blivit super-duper-mega-mammig och vill bo i min famn. Fast får hon göra det så är hon nöjd och glad.

När jag jobbade i blomsteraffär var en kollegas kompis/bekant på studiebesök, hon utbildade sig till ergonom och skulle följa vårt arbete för en dag. Jag misstänker att hon fick rätt mycket att anteckna med alla lyft, allt släpande och halft idiotiska arbetsställningar. Ibland går det inte att arbeta ergonomiskt liksom. Men när brevbärare inte ska gå i trappor längre för att spara på knäna, sopåkare ska inte dra runt kärl hur som helst för att spara på ryggen, kontorsarbetare ska ha handledsstöd och rätt utformade tangentbord/stolar/skrivbord för att spara på axlar, nacke, rygg, handleder, armbågar och allt däremellan, så glöms en yrkesgrupp bort. Föräldralediga. Det är inte mycket av det här yrket som är ergonomiskt korrekt. Att lyfta avkomma i olika storlek i och ur spjälsäng. Att bära sprattlande avkomma i olika storlek, ibland båda samtidigt. Att klä på sprattlade avkomma i olika storlek. Att sova med karatesparkande avkomma bredvid sig. Att sova med sköldpadda-på-rygg avkom

Till pyret frossade jag loss i klänningar. På secondhand så klart. 5 stycken för 150 pix, den femte syns inte på bild eftersom den redan satt på pyret. Den var Brumelina från Bamse på fickan så nu kommer hon vägra överge den. Någonsin. Jag hade lätt kunnat köpa fler, men ett visst mått av självbehärskning besitter jag. Nu ska vi bara hoppas att det blir väder för klänning under sommaren också. 

Jag har fått en finne. Eller det är ju inget nytt eller ovanligt, men den här sitter precis där bh-bandet möter bakstycket på bh:n och är därför en aning obekväm. Fast just när jag tänker gnälla över det så minns jag den besökaren som maken hade för ett tag sen, en rackare mitt på ryggen. Den var så illa att han inte kunde luta sig tillbaka eller sova på rygg. Sen fick jag i present att tömma den. Flera gånger . Han vet vad jag gillar. Till de kräsmagade; förlåt. Till de som är som jag; nu blir ni avis va?

Efter allt skrik så har polarn taggat ner sig den senaste tiden. Nu ropar jag ju Hej innan jag är över den berömda ån och allt det där, så det kommer säkert straffa sig på något vis. Men förutsatt att hon får vara nära så har hon inte mer än ett par skrikattacker per dag, annars är hon glad. Fatta. Det är ju helt makalöst. Idag kom dessutom första skrattet. Att se morsan dansa loss för att roa storasyster var vad som krävdes för att locka fram det där härlig ljudet som hör till det tandlösa flinet. Då är ju alla skrik i världen som bortblåsta. Magiskt.

Jag satt med VH1 på som någon slags ersättning för radio och fick mig ett härligt nostalgiskt skratt. Varsågoda: 80-tals klassiker komplett med tidsenliga hysteriska kläder, trånande blickar, tjej som snurrar runt mot vägg, fejk-spelar instrument, skrevar och har någon slags nästan-hockey-frilla. Det är så dåligt att det måste ses.

Jag sa igår kväll: " Jag slår vad om att hon skiter klockan fyra i natt igen då." Apropå att lilla damen hållit sig i en vecka igen. Jag fick fel. Hon sket klockan halv tre. Vad fasiken. Om hon tar en hel vecka på sig kan hon väl vänta några timmar till och lasta av när vårdnadshavaren är typ vaken. Tycker jag. Eftersom jag förlorade mitt eget vad belönades jag med en "ledig"  dag. Pyret har varit hos sin farmor och härjat så att jag får lite avlastning. Ha. Ha ha. Ha ha ha. Minus en handgranat i kompaniet betyder bara att jag "måste" passa på att fixa allt det där som jag inte riktigt får till när jag ska försöka hantera båda granaterna samtidigt. Så idag har jag: Tagit sovmorgon. Ändå till klockan åtta. Dammsugit. Dammat två ton pollen. Torkat golv. Plockat tvåhundrafemtioelva prylar tillbaka på sin rättmätiga plats. Handlat. Tagit promenad. Bytt batterier i pyrets leksak. Skickat in viktiga papper. Lagat en kofta. Klippt kattens kl

Den där första bebistiden med pyret ägnades åt fasligt mycket promenerande. Inte mycket har förändrats.  Förutom att det inte är flera meter snö och att de första kilometerna går i snigelfart för att pyret ska gå själv och då plocka varenda blomma, peta på alla pinnar, plocka kottar, peka på vovvar, pippi, tåg, bussar och bilar. Att ta en daglig promenad är den enda chansen att få båda att somna samtidigt och därmed få vila öronen en stund. Men med dubbelvagn och varenda uppförsbacke någonsin så blir det inte mycket vila armar tyvärr. Vi stötte på ett mysterium under dagens promenad också. Gångvägen var så här bred; alltså gigantisk. Pyret gick precis bredvid vagnen och höll mig i handen. Mot oss kom en liten förskolegrupp bestående av fem barn som gick, en som satt i medföljande dubbelvagn och två fröknar. Att små barn släppta på grönbete inte flyttar sig känns logiskt, men att två vuxna kvinnor med en dubbelvagn fortsätter att gå mitt i gångvägen så att pyret och jag till slut

Jag såg på Djursjukhuset igår där de undersökte en gravid elefant. Elefanter är ju gravida i nästan två år. Känner igen det där. Det verkar dock som att det var en mindre bra idé att leka elefant, för kroppen är fasiken inte mycket att ha nu längre. Även när polarn sover bra är jag så trött att jag är gråtfärdig (innan ni undrar, ja, mina järnvärden var okelidoki på 147). Jag är yr till och från under dagarna. Jag mår illa vid varje amning. Jag får huvudvärk som ibland går över till migrän. Jag har problem med ryggen. Jag är inte överens med magen. Jag har hår och hud som är torrt som fnöske. Jag blir flåsig vid minsta tempoökning eller uppförsbacke. Jag har svårt med det kognitiva. Och då är graviditet ingen sjukdom utan ett fullt naturligt tillstånd. Det börjar bli lite tröttsamt att inte känna sig riktigt pigg eller kry, jag saknar att ha ork istället för ont. Så jag struntar i om det är naturligt att vara sliten efter en graviditet och att det tar tid att återhämta

Det är en helt vansinnig pollen-bonanza i år. Jag blir så trött och lite gråtfärdig. Alltså inte för att jag känner av någon allergi eller så utan för att allt är täckt av ett gult lager av skiten. Som om jag inte städade mycket och ofta redan.