Fortsätt till huvudinnehåll

Efter allt snor kommer solsken.

Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp igen och jag har varit på botten den senaste tiden, jag har mått skit, rent ut sagt.
Men så vänder det, jag spottar i näven (fy vad äckligt) och tar tag i svallande känslor.
Det är ju det där med att man inte ska oroa sig för saker man kan påverka, de ska man ta tag i och man ska inte oroa sig för saker man inte kan påverka för att det är slöseri med energi. Nu tar jag tag i det jag kan påverka och slutar ödsla energi på det som är bortom min kontroll.
Låter det flummigt?
Det känns flummigt.
Det känns lite Carpe Diem fast jag inte är det minsta lik Robin Williams.
Fast jag vill inte kontrollera så mycket, jag vill inte kämpa i motvind, jag vill inte ana det värsta, jag vill inte se problem, jag vill inte vara negativ, jag vill inte gnälla så jäkla mycket både hos andra och i mitt eget huvud, jag vill alltså inte vara så mycket B.o.B. längre.
Nu ska jag försöka släppa kontrollen, slappna av, våga tro, se lösningar, vara positiv och lite happy.
B.o.B. ska försöka bli Glad och Nöjd. Försöka. Göra mitt bästa.
Hur man är som person kan ju vara svårt att ändra på, men det är inte omöjligt, jag har ändrat mig lite då och då genom livet och det har haft samma procedur då som nu, jag gnäller, jag är less, jag trivs inte, jag mår dåligt sen tar jag tag i det. Jag gillar att ta tag i saker. Min filosofi är att man får gnälla hur mycket som helst över saker så länge man till slut tar tag i dem. 
Nu vill jag ta tag i B.o.B. för jag har fått nog, jag nådde botten, jag klev över gränsen. Som att man tittar sig i spegeln efter att ha fått nya glasögon och inser att den där bekväma favorit klänningen inte alls passar, den är egentligen rätt ful.
Jag vill vara nöjd, glad, bekväm, tålmodig, rolig, trygg och lugn. 
Det kommer gå, med lite övning. Lagom tills efter att vi alla har snorat klart kommer det komma solsken.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.