Nu när jag i feber dimman har hängt allena med Polarn har jag också haft en chans att lära känna henne lite mer. Med båda under samma arbetspass är det lite svårt nämligen, taskigt men sant.
Att vara nummer två i syskonskaran är väl lite taskigt på fler sätt.
Allt Polarn gör har ju Pyret redan gjort, men Pyret gjorde det för första gången, det smäller liksom lite högre. Så Polarn har börjat rulla från sida till sida? Coolt. Men när Pyret gjorde det var det SUPERCOOLT. Dessutom håller ju pyret fortfarande på att göra saker för första gången och är därför snäppet mer underhållande. Gu va tjabbigt.
Polarn får ju dessutom leva i Pyrets ärvda kläder, leka med Pyrets gamla bebissaker, sova i Pyrets lakan, sitta i Pyrets babysitter, bäras runt i Pyrets Babybjörn. Hon får inte ens vara Åh vad söt hon är i den där! för det blir Åh, kommer du ihåg vad söt Pyret var i den där!?
Jag är själv nummer två men var så smart redan då att jag kom ut som tjej, efter en kille. Då har man ju något nytt att komma med.
I alla fall. Nu har jag hängt med Polarn och hon är inte som sin syster, på vissa sätt är de lika varandra men Polarn har en helt annan personlighet. Hon blir inte ilsk hon blir ledsen. Hon blir inte frustrerad hon blir trött. Hon är inte så envis hon är lite lugnare. Hon är inte så klängig hon är mer rädd för att vara ensam. Hon kräks nästan aldrig men dreglar kopiöst. Hon gillar inte nappen, babysittern eller Babybjörn riktigt lika skarpt som Pyret. Hon är matglad. Hon är lite lättskrämd.
Men. Hon gillar att bli kittlad under hakan, hon skrattar åt att leka jordbävning/shake it/woosh upp i luften, hon vill helst stå upp i knät, hon tycker om att glo på starka mönster, hon sover lugnast om hon blir lindad, hon är pratglad, hon tycker om att bli badad och hon gillar skötbordet. Precis som sin syster.
Så det ligger väl till så här, för att sammanfatta, det första barnet får lida för att det är med det barnet man gör alla misstag. Det andra barnet får lida för att det barnet har mindre wow-faktor. Skönt att veta att båda får lida och kommer ärras psykologiskt för resten av livet , man vill ju hålla det lite jämlikt mellan syskonen så där.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer