Nu när jag i feber dimman har hängt allena med Polarn har jag också haft en chans att lära känna henne lite mer. Med båda under samma arbetspass är det lite svårt nämligen, taskigt men sant.
Att vara nummer två i syskonskaran är väl lite taskigt på fler sätt.
Allt Polarn gör har ju Pyret redan gjort, men Pyret gjorde det för första gången, det smäller liksom lite högre. Så Polarn har börjat rulla från sida till sida? Coolt. Men när Pyret gjorde det var det SUPERCOOLT. Dessutom håller ju pyret fortfarande på att göra saker för första gången och är därför snäppet mer underhållande. Gu va tjabbigt.
Polarn får ju dessutom leva i Pyrets ärvda kläder, leka med Pyrets gamla bebissaker, sova i Pyrets lakan, sitta i Pyrets babysitter, bäras runt i Pyrets Babybjörn. Hon får inte ens vara Åh vad söt hon är i den där! för det blir Åh, kommer du ihåg vad söt Pyret var i den där!?
Jag är själv nummer två men var så smart redan då att jag kom ut som tjej, efter en kille. Då har man ju något nytt att komma med.
I alla fall. Nu har jag hängt med Polarn och hon är inte som sin syster, på vissa sätt är de lika varandra men Polarn har en helt annan personlighet. Hon blir inte ilsk hon blir ledsen. Hon blir inte frustrerad hon blir trött. Hon är inte så envis hon är lite lugnare. Hon är inte så klängig hon är mer rädd för att vara ensam. Hon kräks nästan aldrig men dreglar kopiöst. Hon gillar inte nappen, babysittern eller Babybjörn riktigt lika skarpt som Pyret. Hon är matglad. Hon är lite lättskrämd.
Men. Hon gillar att bli kittlad under hakan, hon skrattar åt att leka jordbävning/shake it/woosh upp i luften, hon vill helst stå upp i knät, hon tycker om att glo på starka mönster, hon sover lugnast om hon blir lindad, hon är pratglad, hon tycker om att bli badad och hon gillar skötbordet. Precis som sin syster.
Så det ligger väl till så här, för att sammanfatta, det första barnet får lida för att det är med det barnet man gör alla misstag. Det andra barnet får lida för att det barnet har mindre wow-faktor. Skönt att veta att båda får lida och kommer ärras psykologiskt för resten av livet , man vill ju hålla det lite jämlikt mellan syskonen så där.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer