...vad andra pratar om när de benämner bebistiden som mysig.
Den här gången får jag redan allt oftare njuta av en bebis som sitter i mitt knä och ler brett, så där så solen börjar skina, änglar sjunger, harpor spelar och förälskelsen inte har någon ände. Jag kan inte slita mig från den skalliga, tandlösa lilla varelsens ansikte och sitter som hypnotiserad av hennes flin och joller.
Det är ju så obeskrivligt mycket härligare än att titta på den högröda bebis versionen av Edvard Munchs skriet.
Baksidan av myntet är att polarn har blivit super-duper-mega-mammig och vill bo i min famn. Fast får hon göra det så är hon nöjd och glad.
Kommentarer