attvarabob

Jag är less på att aldrig få till träningen, att inte känna mig redo att kliva upp sådär klockan 4 på morgonen, eller att orka med något när jag stapplar ut ur barnens mörka sovrum efter nattningen. Samtidigt är jag så jäkla trött på att vara så här jäkla trött och kände att jag behövde en rivstart. Låter barnen en inte träna utan dem så får man väl träna med dem. En ny cykel och en ärvd cykel med nya tillbehör packades in i bilen tillsammans med en picknick och löparskorna snördes på. Vi började med att sätta oss och äta lite mitt i solen. Sen tog vi oss an skogsvägarna. Jag parade ihop mig med Pyret och fördelningen blev att jag sprang när hon cyklade på, jag böjde mig ner och hjälpte till att knuffa cykeln när det var uppförsbacke eller höll emot för att dämpa farten i utförsbacke. Det hela utfördes i intervaller eftersom Polarn inte var riktigt lika snabb så vi stannade och inväntade henne och herr B.o.B. emellanåt. Kondition, ben, armar, bröst, axlar och mage fick sig en g

Jag har shoppat idag. Ett par pumps från Vagabond. En blus från J Lindeberg. En kjol i ull från Karl Lagerfeld. En kavaj från Ströms. Jag kände att det var dags att unna mig lite exklusiv kvalitet. Det var tur att det var lönehelg, skorna gick på 20 riksdaler och kläderna sisådär 40-45 spänn ihop. Svårt att säga exakt eftersom de säljs på kilopris och jag sänkte märkesgraden lite och köpte en kjol från enkla H&M också. Totalen för alla kläder blev i alla fall 53 kronor. För att hålla mig jordnära köpte jag ett par vanliga slip ons från x-it, fast silvriga for the bling, för 20 lappen också.  Ett par slip ons till Pyret och två par tygsneakers, ett par var till arvsmassorna, ramlade ner i korgen eftersom barnskorna kostade 10 kronor paret. Jag riktigt ruinerade mig. Har jag nämnt att jag gillar secondhand.

Så är man hemma igen. Jag fick sova. En hel natt utan att bli störd. Jag vaknade klockan 5.10 men utvilad, så jag gjorde några yoga övningar och tog en promenad innan jag åt en frukostbuffé. Jag lyssnade på ännu fler inspirerande talare och åt ännu mer god mat innan jag satte mig på bussen hem. Sen tog jag emot fina ord, löften om framtida hjälp och tog flera avsked. Hemma är man full av inspirerande, intressanta och roliga händelser jag aldrig upplevt tidigare. Jag är full av vemod efter att ha varit med om inspirerande, intressanta och roliga händelser i flera veckor som nu är över. Men ingen vill höra, ingen vill veta och ingen har märkt. Lyckan över upplevelser och vemodet över avslutet går obemärkt förbi medan arvsmassorna protesterar och hemmet belamras. Vardagen rullar på och är helt ointresserad av vad jag bär på. Jag försöker komma ihåg att det jag upplevt, det som gjort mig bättre är till för mig. Även när ingen hör eller ser och jag blir utan chansen att få berätta.

Så var det dags att släppa ut lilla mor på grönbete. Tidigt på morgonen samlades praktikplatsen och annat folk för en roadtrip ut till en konferensanläggning.  I morgonsolen satt vi i en en buss i äkta charterstil och kunde låtsas att vi var på väg genom en annan huvudstad än vår egen. Kursanläggningen låg högt upp på en kulle och glittrade i solen. Vi kunde njuta av utsikten och solen under alla de fikapauser som var inlagda titt som tätt. Det är mer regelbundet intag av onyttigheter och föda än jag har fått i mig på flera år. Inte behövde vi dela rum heller, så jag ska lyckas lista ut hur jag ska välja vilken säng jag troligen inte kommer lyckas få någon sömn i på grund av ovana att sova själv och ostört. Hur gör man? Ingen som snarkar, sparkar, frågar, ropar, spinner och jag behöver inte gå upp klockan 5. Det känns omöjligt.   Vi fick inspirerande föreläsningar om bland annat hur vi dagens samhälle ska vara så himla kompetenta, resursstarka och egen lyckas smed genom det

Så var det dags att säga tack och bock till större delen av praktikplatsen. Handledaren hade sagt att hon anmält hos administratören och skickat ut mejl till avdelningen om avskedsfika. Redan då bävade jag. Så hörde jag hur de mumlade i korridoren när eftermiddagsfikat närmade sig och hur mina två handledare tasslade och sprang mellan rummen. När jag sist av alla drog mig ut till fikarummet var ett långbord uppdukat med tårtor, alla satt och log, det blev blombukett och tal. Jag pallar inte sånt där. Det är hundra gånger lättare att ställa sig upp och hålla i en presentation än att sitta där och bara ta emot. Jag vill bara krypa under bordet. Som tur var hamnade jag bredvid en tjej som fattade, vi pratade resten av fikat om hur socialt handikappade vi var i diverse situationer. Jag hade köpt små presenter till handledarna, de smög jag ner på deras skrivbord när de var på lunch. För även fast jag ville visa min uppskattning och säga tack så tycker jag att det är vansinnigt obekvämt

Det går vattkoppor på förskolan. Pyret och Polarns bästis har fått det. Nu är det 10 till 20 dagars inkubationstid för att se om arvsmassorna fått det. Alltså det sägs ju (i alla fall på 1177 som är den källa jag förlitar mig på) att ju yngre barnen är när de får det, desto lindrigare är symptomen, så eftersom de säkert kommer få det förr eller senare så är det väl lika bra om de får det nu. Men det är ju inte som att jag ser fram emot den dagen, oavsett när den skulle komma. Deras bästis storasyster hade det verkligen inte roligt. Något nervig väntan är alltså inledd.

Det var dags för ett sista handledarsamtal för att utvärdera hela praktiken. Jag hade tydligen åldern till min fördel och visat att jag var mogen. Jag hade varit bra på att ta till mig verksamheten. Jag hade varit bra på att kritiskt reflektera över arbetet. Jag hade varit bra på att ta för mig i samtal och i den sociala biten. Jag hade visat att jag var bra på att formulera mig i skrift. Jag hade inspirerat mina handledare och varit ett bra bollplank. Jag hade visat entusiasm och nyfikenhet. Jag hade uppvisat ett lugn, tålamod och självsäkerhet. Intressant. Själv upplever jag det mest så här: Även om det här varit jäkligt intressant, roligt och lärorikt. Sista veckan är påbörjad.

...söndag! Efter en natt där Pyret låg och sparkade mig i revben, rygg eller ansikte halva natten och Polarn väckte mig 5.40 (dock efter att ha sovit i egen säng, hon har gjort det ofta sedan hon slutade med blöja), hade jag inga högre förväntningar på dagen. Jag har dessutom pms-tall Grande. Fast Pyret var på ett magnifikt humör hela dagen, så där exceptionellt att jag inte kunde sluta att ge henne komplimanger både under dagen och vid nattning. Vid nattningen sa jag: " Tack för en fin dag hjärtat, jag tycker att vi har haft det väldigt härligt tillsammans och att du har varit väldigt duktig idag ." Varpå hon frågade " Hur då? " Jag beskrev att hon varit smart och kommit med bra idéer, att hon var tålmodig och stark när hon cyklade, att hon var en väldigt bra syster, att hon inte blev arg när saker strulade utan fortsatte att prata istället, att hon var en riktigt bra hjälp när vi skruvade möbler, att hon varit rolig, sådana saker. När jag frågade om hon tyc

Vi har ju en rätt okej storlek på balkongen nu för tiden. Känns ju som att det är dumt att inte se till att använda den då. Fast jag kan ju inte påstå att den blev första prioritet att inreda den första sommaren, föräldraledig med två bebisar och allt. Eller bebisar och bebisar, en bebis och en knodd. Inte har den blivit prioriterad efter det heller, fast nu bara utan ursäkt antar jag. Men om vi nu ska börja använda den så behövdes det göras något, för det här är ju inte så värst inbjudande. Efter besök på IKEA, lite släpande och lite skrivande så blev det så här. En ny matta, ett par plädar och en ljusslinga till kvällen, sen är jag redo, våren kan komma.  I år ska jag hänga på balkongen, någon som vill göra mig sällskap?

Fredag kväll. Jag och min nya bästis kurar ihop oss tillsammans, för det är vår nya kvällsrutin. Jag är så himla nöjd med att ha katt igen, har jag sagt det. Jag är också himla nöjd med att somna innan klockan 21.00. Varför går jag inte och lägger mig så snart barnen har somnat. Egentligen. Vad är det jag sitter uppe för. Egentligen. Varför gör jag inget drastiskt åt den här tröttheten. Egentligen. Äh. Jag och misse ska sova nu. Tätt ihop. Med ljudet av hennes spinnande i mitt örat.

I natt blev jag väckt 5 gånger. Det blir inte mycket sömn på en natt då. Jag håller tummarna för en förbättring den här natten, kanske bara 3 eller 4 gånger skulle räcka. Jag håller som alltid mina förväntningar på en rimlig nivå för att kunna bli positivt överraskad.

Tröttheten. Både den fysiska och den psykiska. Kanske lite av den där på livet också. Jag tror att jag liksom måste lära mig älska den, köra någon mindfulness blaha på den, våga omfamna den och göra den min, eller något annat vist man kan köpa skrivet på en vit tavla och hänga upp på väggen. Speciellt nu, Polarn har kört blöjfritt på natten i en vecka -peppar-peppar. Första natten hände en olycka men inte sedan dess, fast hon har istället lagt till sig med en liten ny egenhet. Tidigare när hon vaknade på natten så kom hon bara "insmygande" (*springande/stampande) och "klättrade" (*hoppade som en parkour stjärna) upp till mig i sängen. Nu stannar hon kvar i sin säng och ropar på mig. Visserligen ger det möjlighet att: A. Ta upp henne på en liten natt-kissning. B. Få henne att somna om i sin säng. Fast sen kommer hon till vår säng utan att ropa framåt morgonkvisten ändå, så egentligen innebär det bara att jag: A. Måste vakna och ha lite panik över om hon ropa

Jag tar en liten chansning här, men jag tror att Pyret har ärvt mitt ordningssinne. Eller att hon ärvt min kärlek för ordning. " Mamma, jag har samlat alla, titta vad fint! " Underbart.

Ledigt i fem dagar. F.E.M. dagar. En dag av fixaallttråkigt och resten av helgen till ingamåstenalls, inte ens en inlämningsuppgift hängande över huvudet och spökar. Det måste vara något slags rekord. Trots den ständiga bristen på sovmorgon på grund av en alltid lika morgonpigg Polarn, som gärna börjar dagen mellan 5 och 6, så känns det som att jag har fått ladda batterierna. Barnen har fått sitt med besök hos mor- och farföräldrar, biobesök och bus, jag har fått mitt med besök på IKEA, besök av Ellegulle, lunchdate med mammakompisen, imorgon ska jag äta med J efter jobbet och jag har kommit på ett nytt fixa hemma projekt. Och jag har fått godis, massor med godis. Ny vecka? Bring it! Jag är redo. Nu ska jag googla balkongmöbler.

P&Ps bästis: " På lördag får jag påskägg! " Jag: " Vad roligt! Det kommer Pyret och Polarn också få ." Bästis: " Då ska man gå ut i trädgården och leta! " Jag: " Fast vi har ju ingen trädgård . " Bästis mamma: " Men ni har ju en fin innergård istället. " Och bara så där så har bästisen mamma förstört mitt försök att undvika hela äggjakt-grejen och istället planterat in en idé hos arvsmassorna. Om det är bästisen eller andra på förskolan som har snackat vitt och brett om påsktraditioner vi inte har, vet jag inte, men klart är att det har pratats. Plötsligt vet arvsmassorna att påskharen kommer med ägg, som den gömmer och man ska leta efter. Så idag var det bara att ge sig ut på gården och "gömma" två påskägg som arvsmassorna fick ge sig ut för att leta rätt på. Jag "gömde" dem mitt i en tanig liten buske och tänkte att jag inte får göra det för svårt, för då skulle vi aldrig komma in och letandet sk

Ibland kommer det saker ur munnen på de små arvsmassorna som känns lite... ...överraskande. Som när Polarn hade ett sår på ena fingret, eller sår och sår, en liten, mikroskopisk sårskorpa hon fått syn på. Hon vill ju alltid hålla hand och nu hojtar hon plötsligt till: " Mamma! Jag måste byta hand, jag har så jävla ont ! " " Vad sa du?! " hojtade Pyret innan jag hann " Såna ord får man inte säga! " Jag fick hålla med, samtidigt som jag försökte kväva ett hysteriskt fnissande. Med småbarn kommer förkylningarna. Vi är inne på den femhundrasjuttioelfte sedan mannaminne. De avlöser ju liksom varandra så att det är ett slags konstant tillstånd, bara i olika grader. Polarn är ett under av att producera snor och när herr B.o.B. skulle snyta henne häromdagen så hon: " Jag vill inte vara förkyld mera ." Varpå herr B.o.B. svarade: " Det vill inte jag heller ! " Det möttes dock inte med den empati som kanske eftersöktes eftersom Polar

Ut med det gamla och in med... ...något annat gammalt. Mitt inredningsprojekt att byta ut tråkiga Ikea Ribba-ramar till lite äldre tunna guldramar är genomförd. Jag hade den galna turen att gå på secondhand för några veckor sedan och hitta 6 stycken ramar; två av en sort i rätt storlek för 25 spänn styck och fyra av en annan sort i rätt storlek för 20 spänn styck. Idag har jag pillat ut små stift på baksidan av 6 ramar, för äldre ramar låser in sina bilder som det är Fort knox, gjort rent glasen och pillat tillbaka alla stift igen. Alltså jag tog ut bilderna ur Ribba-ramarna och satte in dem först, jag är inte helt snurrig. Än. Nu är det klart. Det tog sin tid, jag stötte på lite hinder på vägen och spillde blod av övningen, att få ihop och sätta upp 6 ramar är inte den lätta fritidssysselsättning man förväntar sig. Det blev inte millimeterjämna rader, eftersom gamla ramar hängs på ståltrådar som inte går att avgöra avståndet med lika bra som fasta krokar på baksidan. Men jag är n

Det är Påsk gott folk. En högtid då vi uppmärksammar och firar något som ligger mig varmt om hjärtat. Godis. Helgen går generellt ut på att äta så mycket man kan, liksom de flesta storhelger, men just den här sätter godiset i fokus på ett speciellt sätt. Vi åkte till Kandyz och köpte godis för 200 spänn. Nu ska jag bara fundera över hur jag ska kunna sätta i mig den större delen av det på den korta tid som finns tillgänglig mellan att barnen somnat och jag har somnat. Det kan bli svårt men jag gillar utmaningar.

Jag känner mig lite off. Liksom lite avstängd. Som att jag inte riktigt orkar engagera mig, bry mig, bli upprörd, bli arg, bli ledsen, bli förväntansfull eller bli glad. Humöret är konstigt jämt, fast på en lite för låg nivå, men utan att vara deppigt. Allt sker med ett lager av: Det är som det är och blir som det blir. Allt bara konstateras och hanteras. Märklig känsla. Fast jag hörde att många av kollegorna hade samma lite diffust avstängda känsla efter i fredags, så jag antar att det bara är någon mekanism och reaktion för att hantera en så märklig upplevelse. Men just nu är jag bara en vandrande trött hög av " Så är det väl då och då får det väl vara s å."

För två nätter sedan så hade Pyret kommit till vår säng, som hon alltid gör eftersom våra försök att få arvsmassorna att sova i egen säng inte lyckades. Vi försökte ju under jullovet med att pedagogiskt prata om att sova i egen säng och tålmodigt leda tillbaka de små liven varje gång de smög in. De hann dock inte etablera den rutinen innan vardagen kom igång och då var vi helt enkelt för jäkla trötta för att gå tillbaka till spädbarnslivet och vakna hundra gånger per natt. Men nu sa hon alldeles själv att det var för trångt och att hon ville tillbaka till sin säng. Igår vid nattningen sa hon att hon ville sova i sin säng om bara vi följde med henne tillbaka och väntade tills hon somnat om. Så nu har hon sovit i sin säng i två nätter. Wow. Nu håller jag tummarna för att det håller i sig. Dessutom har Polarn, efter ett litet bakslag, varit torr på natten alla nätter utom en de senaste 2 veckorna. Det är ju sånt som är så spännande med barn, att de så ofta utvecklas och löser saker på

- Överjävlig ägglossningsvärk idag. - Jobbade hemifrån med att skriva, skriva och skriva. - Åt godis istället för lunch. - Både lämnade och hämtade. - Bestämde mig för att sluta jaga och hetsa och sätta mig i passagerarsätet mer. - Lyssnade på Polarns hemsnickrade sånger om häxor, prinsessor och dinosaurier. - Velat sova sedan klockan 19.00. Imorgon är det tisdag.

Sparkcykel, knä- och armbågsskydd, hjälm och renborstade promenadvägar. Man måste ju passa på. Idag fick vi smaka på våren. Jag fotade bara den ena arvsmassan av två skäl: 1. Den ena vill inte längre vara med på kort, inte alls, överhuvudtaget. 2. De ser fasiken likadana ut med likadana cyklar, hjälmar, jackor och skydd, och snarlika skor och kläder.

Kontrasterna när man ena dagen går förbi döda människor på en gata, för att nästa dag sitta och äta lunch med barnen som roar varandra med att en sjunger Pippi Långstrump och den andre "spelar" musiken genom att göra bubblor i drickan. Den. Vi har planterat vårblommor och haft lekträff med mammakompisen. Vi har haft en vanlig lördag. Som man ska. Det som skiljer sig är att jag är extra trött för att jag har sovit dåligt och drömt konstiga drömmar hela natten. Det som skiljer sig är att hatet där ute växer. De av oss som inte vill hata, de av oss som är övertygade om att hat föder mer hat, möts av hån om att vara naiva och självgoda. När kan det vara fel att fokusera på det goda, att inte vilja tro att ilska, hat och det onda är det rätta. Vi säger ju egentligen samma saker: att hata och vilja skada är fel och att förlora någon nära så oväntat och meningslöst måste vara fruktansvärt och vi lider alla med dem. Nyheten om att en ensam elvaåring på väg hem från skolan var ett

Klockan 13-16 skulle jag med min praktikplats vara på Drottninggatan i en konferenslokal för att bedriva den workshop jag varit med i planeringen av. " Alltså gu vad mycket folk det är! " sa kollegan när vi gick dit. Vi satt 4 personer, av lite mer än 20, i ett rum för att analysera en text i en rapport när kollegan plötsligt tittar på ett meddelande i mobilen och säger " Någon har kört in en lastbil i Åhléns ! ". Jag fattar först inget, "J aha, vad otäckt " tänker jag bara, innan jag inser var vi befinner oss. Chefen samlar snabbt ihop oss och informerar om att något har hänt i byggnaden intill och att hon har tagit flera kontakter för att få besked om vad som händer och vad vi ska göra. I väntan på det börjar vi lyssna på Ekot. Vi gråter när vi hör rapporteringen men blir lättade över att höra att en kollega som gått därifrån bara minuter innan nyheten dimper ner, har undgått det hela. Snart får vi besked om att polisen säger att vi inte får lämna

Katter är katter som är katter. Jag satt och jobbade lite hemifrån idag, fast nu är det ju mer tillbaka till att försöka jobba, som att försöka jobba samtidigt som man är hemma med barn. En katt var konstant i knät eller stod och buffade mig på armen, de var dock hyggliga och turades om. Som att ett barn ständigt behöver något så snart man försöker skriva en endaste rad. Men det är ju en typisk katt/barn grej. Så har det ju varit med alla katter, så är det för alla andra crazycatladies jag känner också. Katter, precis som barn, känner lukten av brist på uppmärksamhet så snart du engagerar dig i något annat och ser därför till att få all din fokus. Det gäller även om de egentligen ligger och sover i solskenet. Nu ska jag vänja mig vid att åter ha det så här hemma. För kom inte och säg att man kan flytta på dem. Herregud, man flyttar inte på en katt som vill ha sällskap. Precis som det är till att vänja sig igen vid att sova i rätt märkliga ställningar för att en katt ockuperat

Vi 11 personer i praktik-gruppen har i två dagar lotsat runt 15-isch första terminare för att presentera våra praktikplatser. Jag minns från min första termin hur jäkla värdelösa jag tyckte att de dagarna var, vi lotsades dessutom runt till typ 3-4 ställen per dag. Konferensrum, Powerpoint, SL. Konferensrum, Powerpoint, SL. Konferensrum, Powerpoint, SL. And repeat. Dessutom presenterade flera personer samma typ av praktik, flera var inom äldreavdelningen på soc exempelvis. Det var ingen som ställde frågor, alla presentationer gick asfort, och eleverna som presenterade ägnade mest tid att leka erfarna studenter och försöka lära oss hur vi skulle plugga, som att vi fick höra flera gånger per dag att inte sikta på att få mer än E i betyg eftersom ingen arbetsplats skulle titta på betyget sen ändå. Nä. Men om man siktar på högre kanske man lär sig mer. Eller kanske har bättre marginaler mot en omtenta. Eller bara visar för sig själv att man har större ambitioner än att leva med måt

Det ordnar sig, det gör det alltid. Kursbeskrivningen för terminens sista kurs dök upp idag. Jag läste den. Sen blev jag skitstressad. Stressad över den gigantiska litterturlistan. Stressad över att inte fatta seminarieuppgifterna. Stressad över att inte fatta examinationsuppgiften. Kursen börjar den 5/5. Jag gör samma sak varje gång, läser kursbeskrivningen innan kursen ens börjat och blir stressad över att inte förstå det jag inte har lärt mig än. Sen blir jag stressad över att hinna göra uppgifter som jag inte ens behöver börja på förrän om en månad. Och avslutar med att jaga upp mig över att fixa all litteratur, som jag har en månad på mig att göra. Den här gången jagar jag dessutom upp mig över att jag kanske behöver vara borta från ett seminarium i slutet av praktiken och därför behöva göra en ersättningsuppgift när nästa kurs börjar. Fast det jag i så fall behöver vara borta på är helt klart värt att göra en ersättningsuppgift på grund av. När. Ska. Jag. Lära. Mig. Jag

Dagens katt: När Ragdollen (i brist på namn) dricker vatten ur sin skål så står hon och trampar med fötterna samtidigt. Så himla gulligt! Dagens glada överraskning: När jag gick för att hämta en kopp kaffe och en frukt i pentryt på jobbet, så stod det två gigantiska påskägg fyllda med gott (!) godis bredvid fruktkorgen. Jag valde godis. Dagens obehagliga överraskning: På bussen hem ser jag plötsligt hur en flicka på kanske 10 år tar sats och springer över vägen när hon ser en lucka på sin sida av vägen. Antingen ser hon inte bussen i andra filen, eller så är hon inte överens med varken mig eller busschauffören om att hon inte hinner över. Chauffören tvärnitar. De där sekunderna när jag försöker lista ut om dunsen jag hört var från kvinnan som ramlat, eller från ett barns kropp som träffat bussen var något av det vidrigaste jag varit med om. Flickan klarade sig. Kvinnan på bussen också. Men jag såg att busschauffören var rejält skakad, och själv tog det ett tag att skaka av mig de

Dagens sötaste bevis på att utvecklingen går framåt: Pyret har lärt sig att rita sköldpaddor. Det håller jag hårt fast vid medan båda arvsmassorna har en härlig period av "NEJ!", plötsliga anfall av dövhet, aldrig-nöjd-sjukan, och göra-tvärtom-syndrom. Jag andas. Massor. Det hjälper inte. Men att höra Pyret stolt fråga: "Vill du att jag ritar en sköldpadda? För jag kan det!" Och sen få se det där, det hjälper.

Ta fram utemöblerna, tänd grillen, byt till sommardäck på bilen. Nu. Är. Det. Vår!! Japp, spindlarna har dykt upp. Fan. Nåja, då var det väl ypperlig tajming av mig att ge mig ut och köpa två par gympadojor idag.