Det ordnar sig, det gör det alltid.
Kursbeskrivningen för terminens sista kurs dök upp idag. Jag läste den. Sen blev jag skitstressad.
Stressad över den gigantiska litterturlistan.
Stressad över att inte fatta seminarieuppgifterna.
Stressad över att inte fatta examinationsuppgiften.
Kursen börjar den 5/5.
Jag gör samma sak varje gång, läser kursbeskrivningen innan kursen ens börjat och blir stressad över att inte förstå det jag inte har lärt mig än. Sen blir jag stressad över att hinna göra uppgifter som jag inte ens behöver börja på förrän om en månad. Och avslutar med att jaga upp mig över att fixa all litteratur, som jag har en månad på mig att göra.
Den här gången jagar jag dessutom upp mig över att jag kanske behöver vara borta från ett seminarium i slutet av praktiken och därför behöva göra en ersättningsuppgift när nästa kurs börjar. Fast det jag i så fall behöver vara borta på är helt klart värt att göra en ersättningsuppgift på grund av.
När. Ska. Jag. Lära. Mig.
Jag har pluggat sen 2010, att lära mig saker har därför varit mitt jobb i en faslig massa år, att lära mig är min expertis och största kompetens, kan man säga.
Det jag allra mest borde lärt mig är att det ordnar sig, jag löser det, det går. Det gör det ju till och med för de som inte ens gör det de ska.
I den sista inlämningsuppgiften för praktiken så ska man bland annat reflektera över vad man har lärt sig om sig själv. Eftersom min handledare är ett föredöme när det gäller att lösa saker och ta det som det kommer, så siktar jag på att skriva att det jag framförallt har lärt mig är att planering och framförhållning är toppenbra verktyg, men mest vet jag nu att det löser sig oftast ändå, även när man kör lite mer Carpe Diem.
Och idag får jag somna bredvid en kelig katt, då är det tusan brottsligt att känna sig stressad.
Kommentarer