Jag känner mig lite off. Liksom lite avstängd. Som att jag inte riktigt orkar engagera mig, bry mig, bli upprörd, bli arg, bli ledsen, bli förväntansfull eller bli glad. Humöret är konstigt jämt, fast på en lite för låg nivå, men utan att vara deppigt.
Allt sker med ett lager av: Det är som det är och blir som det blir. Allt bara konstateras och hanteras.
Märklig känsla.
Fast jag hörde att många av kollegorna hade samma lite diffust avstängda känsla efter i fredags, så jag antar att det bara är någon mekanism och reaktion för att hantera en så märklig upplevelse.
Men just nu är jag bara en vandrande trött hög av "Så är det väl då och då får det väl vara så."
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer