Jag känner mig lite off. Liksom lite avstängd. Som att jag inte riktigt orkar engagera mig, bry mig, bli upprörd, bli arg, bli ledsen, bli förväntansfull eller bli glad. Humöret är konstigt jämt, fast på en lite för låg nivå, men utan att vara deppigt.
Allt sker med ett lager av: Det är som det är och blir som det blir. Allt bara konstateras och hanteras.
Märklig känsla.
Fast jag hörde att många av kollegorna hade samma lite diffust avstängda känsla efter i fredags, så jag antar att det bara är någon mekanism och reaktion för att hantera en så märklig upplevelse.
Men just nu är jag bara en vandrande trött hög av "Så är det väl då och då får det väl vara så."
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer