Fortsätt till huvudinnehåll

Barn säger.

Ibland kommer det saker ur munnen på de små arvsmassorna som känns lite... ...överraskande.

Som när Polarn hade ett sår på ena fingret, eller sår och sår, en liten, mikroskopisk sårskorpa hon fått syn på. Hon vill ju alltid hålla hand och nu hojtar hon plötsligt till:
"Mamma! Jag måste byta hand, jag har så jävla ont!"
"Vad sa du?!" hojtade Pyret innan jag hann
"Såna ord får man inte säga!"
Jag fick hålla med, samtidigt som jag försökte kväva ett hysteriskt fnissande.

Med småbarn kommer förkylningarna. Vi är inne på den femhundrasjuttioelfte sedan mannaminne. De avlöser ju liksom varandra så att det är ett slags konstant tillstånd, bara i olika grader.
Polarn är ett under av att producera snor och när herr B.o.B. skulle snyta henne häromdagen så hon:
"Jag vill inte vara förkyld mera."
Varpå herr B.o.B. svarade:
"Det vill inte jag heller!"
Det möttes dock inte med den empati som kanske eftersöktes eftersom Polarns svar blev:
"Meh, du kan inte vara förkyld pappa, du är ju vuxen!"
Som förälder är man ju alltid superhjälte.

Pyret ville ha med mig i sin och Polarns lek. När jag frågade vad vi skulle leka blev svaret föga förvånande mamma, pappa, barn, jag skulle vara mamma.
"Oj! Men, vad gör en mamma då? För jag vet inte."
svarade jag lite "roligt".
"Du lagar mat, mamma. Det gör du, du lagar mat."
Känns ju lite tragiskt. Att det är vad de ser att jag gör, men också att det är vad de redan anser att mammor gör.
Jag har lite att jobba på där.

Barn har inga filter, sägs det. Det märks.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän