Ibland kommer det saker ur munnen på de små arvsmassorna som känns lite... ...överraskande.
Som när Polarn hade ett sår på ena fingret, eller sår och sår, en liten, mikroskopisk sårskorpa hon fått syn på. Hon vill ju alltid hålla hand och nu hojtar hon plötsligt till:
"Mamma! Jag måste byta hand, jag har så jävla ont!"
"Vad sa du?!" hojtade Pyret innan jag hann
"Såna ord får man inte säga!"
Jag fick hålla med, samtidigt som jag försökte kväva ett hysteriskt fnissande.
Med småbarn kommer förkylningarna. Vi är inne på den femhundrasjuttioelfte sedan mannaminne. De avlöser ju liksom varandra så att det är ett slags konstant tillstånd, bara i olika grader.
Polarn är ett under av att producera snor och när herr B.o.B. skulle snyta henne häromdagen så hon:
"Jag vill inte vara förkyld mera."
Varpå herr B.o.B. svarade:
"Det vill inte jag heller!"
Det möttes dock inte med den empati som kanske eftersöktes eftersom Polarns svar blev:
"Meh, du kan inte vara förkyld pappa, du är ju vuxen!"
Som förälder är man ju alltid superhjälte.
Pyret ville ha med mig i sin och Polarns lek. När jag frågade vad vi skulle leka blev svaret föga förvånande mamma, pappa, barn, jag skulle vara mamma.
"Oj! Men, vad gör en mamma då? För jag vet inte."
svarade jag lite "roligt".
"Du lagar mat, mamma. Det gör du, du lagar mat."
Känns ju lite tragiskt. Att det är vad de ser att jag gör, men också att det är vad de redan anser att mammor gör.
Jag har lite att jobba på där.
Barn har inga filter, sägs det. Det märks.
Kommentarer