Tröttheten.
Både den fysiska och den psykiska.
Kanske lite av den där på livet också.
Jag tror att jag liksom måste lära mig älska den, köra någon mindfulness blaha på den, våga omfamna den och göra den min, eller något annat vist man kan köpa skrivet på en vit tavla och hänga upp på väggen.
Speciellt nu, Polarn har kört blöjfritt på natten i en vecka -peppar-peppar. Första natten hände en olycka men inte sedan dess, fast hon har istället lagt till sig med en liten ny egenhet. Tidigare när hon vaknade på natten så kom hon bara "insmygande" (*springande/stampande) och "klättrade" (*hoppade som en parkour stjärna) upp till mig i sängen. Nu stannar hon kvar i sin säng och ropar på mig.
Visserligen ger det möjlighet att:
A. Ta upp henne på en liten natt-kissning.
B. Få henne att somna om i sin säng.
Fast sen kommer hon till vår säng utan att ropa framåt morgonkvisten ändå, så egentligen innebär det bara att jag:
A. Måste vakna och ha lite panik över om hon ropar för att hon har råkat kissa i sängen.
B. Vara vaken med henne en kvart mitt i natten, som blir till att vara vaken en timme för min del eftersom jag inte är utrustad med den där somna-om-genen.
Så tröttheten.
Den stora.
Som bara rullar in.
Kommentarer