attvarabob

Jag åkte till jobbet trots att jag var ledig för att vara med på avtackning av vår fantastiska chef.  I två timmar hölls det tal, lästes egenskrivna dikter och sjöngs hyllningslåtar. Personal som sedan länge slutat, personal som var lediga, personal från andra enheter alla slöt upp för att visa sin uppskattning. Missnöjet och ilskan mot beslutet att detta blev ett casulties of war i omorganisationen bubblade upp till ytan ibland, men mest var det en känsla av så mycket beundran och tacksamhet.  Näsdukarna var i högsta hugg för inte ett öga var torrt och efteråt kände vi oss helt dränerande. En talare sa: Var inte en eldsjäl, var en pyroman, se till att starta bränder! Det tar jag med mig. 

Förkortningar är ju effektivt så idag hittar jag på VIO ; Very Important Organisation . Lite svengelska ökar känslan av viktighet tänker jag. Jag och kollegan var iväg på BRIS nätverksträff idag. Därav VIO . Det finns alltid något viktigt att ta med sig från deras träffar och så var fallet även denna gång, även om det riktade sig lite mer åt skolans arbete. Ämnet för dagen var: Den oroväckande ökningen av barn som ringer för att prata om ätstörningar. Proffsiga docenten David Clinton föreläste om att upptäcka, bemöta och behandla. Signe Bennich gav ett jättefint inifrån perspektiv. Organisationer som Frisk och Fri , Tjejzonen och Mind berättade om deras arbete för att stötta, utbilda och informera. Så bra att känna till hur alla jobbar och vilka projekt som är igång så vi kan hänvisa människor rätt i vårt widescreen-arbete.

Kollegan hade tagit med sig " Stora sockboken " av Jorid Linvik idag. Tanken var att jag skulle kunna låna den ifall jag hittade något mönster jag tyckte om. Men eftersom jag ville göra varannan socka i den så beställde jag ett eget exemplar istället. Det kallas att vara lösningsfokuserad och att investera i sin framtid.  Jag och kollegan satt där på lunchen och pratade om boken och hade självklart med oss egna projekt. Hon höll på med en mössa, jag med sockor. Jag har lärt mig att jag behöver ha något projekt som är transportvänligt, då är sockor så lagom i storlek och kräver inte enormt mycket fokus. Sockor till bebis visade sig dock kräva viss fingerfärdighet och tålamod så det får jag ägna mig åt hemma i lugn och ro.  När vi satt där och stickade kom en läkarkollega förbi, han hade tidigare sagt att han tycker om handarbete och skulle vilja lära sig sticka. Nu tog han tillfället i akt och fick först en liten lektion av kollegan i att sticka på run...

Dags att kliva in i ordinarie arbetstid, det vill säga heltid. Kollegor frågade om det kändes okej, om jag var redo eller om det kändes tufft och jag svarade att det kändes alldeles rätt. Men. Jag har för lite att göra.  Det är så klart bra så här i början, jag fattar det, men jag vet få saker som får mig att må dåligt på jobbet som att ha för lite att göra. Jag blir rastlös och drabbas som av en klåda under huden av all väntan. Dessutom blir jag så väldigt mycket tröttare av långsamma dagar med mycket väntan.  Jag ska inte jinxsa något men jag hoppas att det är lite mer på agendan snart. Kollegan som hade mitt arbetsrum lämnade denna efter sig och sa att jag skulle ta hand om den. Det gör jag, men det tar inte heller så mycket tid. 

" Man ska ta varje tillfälle för att fira! " sa vår fina chef och bjöd på tårta, för att det gått ett år sedan omorganisationen.  Om två veckor omorganiseras vi igen och förlorar vår fina chef. Tårtan var god men hade en bitter bismak. 

Jag var på utbildning idag och påmindes om det utmärkta material som Akademiskt primärvårdscentrum tagit fram om att föra samtal om våld. Jag har använt det många gånger och tycker att det har varit ett hjälpsamt underlag i samtal där ord kanske inte når fram hela vägen. Framförallt dessa två cirklar: Kanske borde jag hjälpa till att förmedla detta material till produktionen och medverkande i Gift vid första ögonkastet XL ? Så behöver de inte krångla in sig i olika försvar kring det som händer i programmen utan kan säga rakt ut att det är exempel på våld.  Idag träffade jag en psykolog som berättade att hen aldrig ställt frågan till en patient om den utsatts för våld och därför kämpade lite med hur man skulle formulera sådana frågor. Det är skrämmande nog inte första gången jag träffar vårdpersonal som säger så, trots att det ingår i vårdens uppdrag. Därför tänker jag att experterna i programmet kanske inte heller är så kunniga att de vågar ta ställning, oc...

Arbete hemifrån idag. Jag tycker att det är en enorm lyx att kunna börja dagen med att följa med Arvsmassorna till skolan utan att förlora arbetstid. Att starta en tvättmaskin mellan telefonsamtalen och därför slippa göra sådant på helgen. Att gå ner och handla på lunchrasten. Att påbörja middagen så smått under dagen. Samtidigt arbetar jag ju dubbelt hela dagen, det blir ingen fikarast där jag kopplar bort arbetet helt, ingen oplanerad paus när en kollega råkar gå förbi och är pratsugen. Det blir jobb eller hushållsarbete från tidig morgon till kväll.  Inget gott utan att det för något ont med sig, kanske man skulle kunna säga.  Nåväl, det lämnar tid på kvällen så att jag har tid att börja sticka på nästa socka.

Första arbetsdagen med vanliga arbetsuppgifter, på halvtid visserligen så fortfarande mjukstart. Jag kom ihåg hur jag gör mitt jobb, det känns ganska bra. Samtidigt har smärtan i käken ändrats och intensifierats så stundtals kändes det svårt att klara av jobbet, det kändes mindre bra. Fast det löser sig säkert, på något sätt.

Det var dags att börja jobba igen. Fortfarande trött, fortfarande med ett liv som innehåller lite mycket, fortfarande med värk men det kändes rätt. Att vara sjukskriven har gett en del återhämtning men det botar ju inget, eller förändrar livet och jag behöver den stimulansen och den återhämtning arbetet också ger. Jag kan säga att jag imorse var väldigt nöjd med mitt beslut att under skjukskrivningen gå upp samma tid på morgonen, ta två promenader per dag och undvika att bara sitta framför tv:n. Jag hade aldrig orkat med den uppförsbacken det hade inneburit att återgå i den vanliga rutinen annars.  Det var fint att återse kollegor, lite genant att få välkomnanden och kramar och roligt att börja ta tag i uppgifter. Det var mindre kul att få jobbiga besked om hur vi kommer drabbas av omorganisationen och förtroendet för Regionen och dess ledare har sjunkit från lågt till nästan obefintligt. Det kommer bli en tung arbetshöst.  

Ibland händer det märkliga saker som är svåra att förutse. Som att bli tillfrågad av en journalist att i sin yrkesroll vara med i ett reportage i P3. Detta för att en person tipsat om att jag gav goda råd och var klok och kunnig i området de ville göra ett reportage om. Jag har inte bestämt mig än om jag ska medverka eller inte. Det är stora ord att leva upp till och jag vet inte om en sån person går runt med sin Mors-dag present på väskan: Jag kan heller inte svara på om vilket slags reportage en medelålders person med en sådan på väskan medverkar i.

Jag har gått många kurser och utbildningar om våld i nära relation och där ingår så klart hedersrelaterat våld. Men påfyllning är alltid bra och även efter att ha arbetat flera år med något så kan det finnas nya tänkvärda vinklar. Så idag var jag och kollegan på utbildning med duktiga Origo. Vi fick lära oss om deras samtalsmetod Origomodellen. Proffsigt, smart och charmigt upplägg med bra gruppdiskussioner och intressanta exempel.  Fast oavsett hur bra utbildningar är så är det utmattade att sitta en hel dag, särskilt efter lunch så har jag vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag tog mig igenom 3,5 år heltidsstudier på Universitetet. Nu fick jag ta till klassiska kladda-i-anteckningarna för att hålla mig vaken. På rasten kunde jag hålla mig alert genom att betrakta konsten i konferenslokalerna: Det kanske bara var mina tankar som gick åt ett särskilt håll. Eller nej förresten, min kollega tänkte...

Jag skulle in till staden så jag iklädde mig min finaste vuxensparkdräkt: Påklädd men i en förklädd mysdress som var sval och mjuk som en pyjamas, perfekt för en planeringsdag.  Det man mest ser fram emot på planeringsdagar: Maten.  Det blev ett: Nja på den. Helt okej, men varken mer eller mindre.  Fikat däremot var riktigt bra, fast det bara var några olika typer av sockerkakor. Hann inte ens fota dem för de slank ner med en himla fart.  Det man minst tycker om på planeringsdagar: lekar.  Vad är det med att vuxna ska leka lekar tillsammans i sådana här sammanhang? Nu skulle vi gå runt med lappar på ryggen och ge och få ledtrådar om vem vi var; jag var Justin Bieber och det hade jag svårt att komma fram till. I övrigt följde dagen de klassiska mönstren för planeringsdagar. Som att alla märkte att det som diskuterats på föregående planeringsdag knappt nämnts sedan dess och det mesta var detsamma. Så allt som diskuterats och föreslagit ida...

Utbildning är alltid bra, för oavsett hur mycket man kan så kan man alltid lära sig något nytt. Idag var jag därför här: Lustikulla konferens. Jag och kollegorna fick en heldag med proffsiga föreläsare från Origo . Vi hade anmält oss till en grundutbildning i hedersrelaterat våld och förtryck;  De säger att jag är en skam för familjen . Det är skönt att få bekräftat att man tänker rätt och hanterar ämnet på ett korrekt sätt men också värdefullt att få djupdyka i frågan. Det blir alltid nya infallsvinklar då. Det ska bli spännande att om några veckor gå en utbildning i deras samtalsmetod. En bonus var att få komma iväg en solig dag och kunna köpa lunch som vi åt utomhus, det ger också lite extra energi.

Vi får genom jobbet så himla mycket information från alla håll och kanter. En sak vi testade var denna: Pengalabbet. Ett kort spel där man slumpas till olika yrken, inkomster och utgifter. Förvånansvärt roligt och pedagogiskt.  Tänker tipsa alla unga människor på väg ut i vuxenlivet om det

Att spendera en timme på webinarium från Socialstyrelsen kanske inte är det mest spännande som dyker upp på jobbet. Ändå ingår det i uppdraget att ha koll på förändringar hos myndigheter och i lagar och då är webinarium ett sätt att ha koll.  Just idag var det ett webinarium som inte kunde ge svar på många frågor för att mycket inte är klart än. Då känns det fint att ha som uppdrag att förmedla till medarbetare hur en kommande förändring hos socialtjänsten kan påverka vårt arbete.  Jag är ironisk.

Under pandemin pratade min tidigare chef om vikten av att ha en bra arbetsmiljö även om man arbetade hemifrån. Chefen ansvarade över att säkerställa att man inte fick arbetsskador och det gällde minsann även vid distansarbete. Det gick ut information om att vi kunde beställa kontorsstolar, extra dockningsstationer och skärmar, allt för att skapa goda förutsättningar.  Jag är inte säker på om han hade godkänt denna arbetsställning: Den innebär att jag sitter vriden ett halvt varv med överkroppen och skriver på laptopen som är placerad på soffans armstöd. Mina arbetskamrater utgör möjligen lite av ett arbetsmiljöproblem här men är lika delar hälsofrämjande. Lite av plus minus noll kan man säga. 

Eftersom jag började dagen med att gå till tandhygienisten och bli skrapad, blästrad och 1800 kronor fattigare så arbetade hag resten av dagen hemifrån. Den ena arbetskamraten visade upp denna imponerande sovställningen: Den andra utgjorde ett hinder i arbetet: Ändå skönt att få sällskap på hemmakontoret.

Mitt i alla ändringar och nyheter så kom det nu också en ny kollega. Vi som varit en duo i 8 år ska bli en trio.  Jag har svårt att tro att någon skulle kunna fejka en sådan ödmjuk, klok och trivsam personlighet, så försiktigt vågar jag tro på att det här kan bli ett litet ljus i omorganiseringarnas mörker.  Fast det får ändå gärna vara den sista ändringen på ett tag. Nu skulle det vara trevligt att slippa analysera, påminna och klura för ett tag och bara landa. 

' Åh, du har en Diane Keaton aura idag! " sa en kollega. "Tackar, tackar!" sa jag. (Vi tänker bort fläckarna på spegeln från steamern.) Kanske var den den auran som gled iväg genom universum och gjorde att en före detta kollega, numer medicine doktor och forskare, hörde av sig och undrade om jag ville vara med i hennes kommande forskningsprojekt. Eftersom jag jobbar en del med det hon forskar på. Chefen sa " Självklart, kör! " så då sa jag " Ja, gärna! "  Sen blev jag erbjuden att jobba inom vårt senaste verksamhetsområde eftersom att det fokuserar på ett område jag arbetat med. Alltid lite bökigt med nystartade grejer, men också väldigt spännande att vara med från start. Det känns som perfekt tajming med lite andra projekt och lite nya perspektiv, jag behöver det tillskottet på energi. Få lite av en nerv i arbetet. Precis som det kändes som läge för något nytt i klädväg. Ska komma ihåg att köpa fler västar.

Jag fick sällskap. Tydligen var jag en bra plats för att tvätta sig på. Av ren vördnad fick jag naturligtvis vänta med att äta lunch till dess att unge herrn bestämde sig för att röra sig vidare mot andra viktiga saker. Jag hann nästan inte äta.