attvarabob

" Mamma, kan du någon kod? " frågade Pyret, så där helt plötsligt utan att man fattar var det kom ifrån, som det brukar vara med barns frågor. " Jag kan rövarspråket ." sa jag. Vips så blev läggningen till ett inferno av skrattsalvor. " Hur säger man mamma?! " " Mom a mom mom a " *asgarv* " Säg pappa! " " Pop a pop pop a " *asgarv*  Självklart nöjde de sig aldrig riktigt, utan ville höra allt fler exempel. Läggningen tog möjligtvis något längre tid efter den lektionen i ett av barndomens fröjder, men det var det värt.

Min ena handledare behövde göra någon liten operation idag, den andra behövde jobba hemifrån med sportlovslediga barn. Jag skulle jobba hemifrån med uppgifter. Då tar Pyret tillfället i akt och spenderar hela natten med att vrida, vända, gråta, prata och yra. Japp: Feber. Under natten var hon uppe i 38. Bara, får man väl säga när hon var fullkomligt skållhet och feberyrade hela natten lång. På morgonen var Polarn varm och låg på den veka gränsen 37. Jag hann få in 2 timmar skrivande mellan 6.30 och 8.30 och något slags skrivande mellan 13.30 och 14.15. Lite läsning på Google här och distraherat funderande där, under några av dagens få minuters tystnad, får väl räknas in i  dagens "arbete". I övrigt var det i all sin glans den vanliga beskrivningen av " Vobbande " (vab+jobb): konstant utfodring, hjälp på toalettbesök, avvärjning att världskrig, pärlplatte- och hästritande assistans, och isättning av dvd, alternativt bytande av Viaplay serie. För se, under dage

Jag kan väl inte påstå att någon av mina arvsmassor är av den stillsamma och tystlåtna typen. Samtidigt så är det just för tillfället så att vi ha en klar vinnare, om det skulle anordnas en tävling, gällande mest pratsam. Polarn. Idag, igår och säkert imorgon; Polarn. Hon är väl också en ganska bra reklampelare för uttrycket " sprudlande ". Nog för att hon kan bli rosenrasande och alldeles förtvivlad från noll till hundra, helt enligt manualen för treåringar, oftast över något högst oklart, också helt enligt manualen. Fast allt som allt så är hon oftast sprudlande . Just oerhört pratsam kombinerat med sprudlande kan bli lite... ...ansträngande. Jag vill verkligen inte säga det på något taskigt sätt, mer som ett konstaterande att det tär lite på energin att spendera en hel dag tillsammans. Så här. Hon vaknar. Från att hon säger sitt första " Mamma?! " till att hon säger " God natt " så pratar hon. Det är som att hon börjar berätta en berättelse och se

Jag läste någonstans en läkare som svarade på en fråga om pms, där hen hävdade att pms blir lindrigare med åren och ofta lindrigare efter att man har fött barn. Känns ju tryggt att veta. Undrar om den där lindrigare tiden kommer lagom månaderna innan det helt upphör på grund av jättegammal i sammanhanget, eller om jag måste försöka få till en arvsmassa till innan barnafödandet minskar problemet. Ibland är det humöret som blir lidande, ibland märks inte så mycket skillnad, den här gången är det den fysiska varianten. Värk av sorten att man blir övertygad om att det är omöjligt att komma ur den utan men för livet. Att något som ska vara en funktion som visar att kroppen fungerar normalt ska kännas som att något är väldigt trasigt och fel, är ju helt klart en miss i konstruktionen. Lägg på en trötthet av den sorten som kommer i början på graviditeter, den sorten där hjärnan och kroppen blir mosiga och dysfunktionella. Så lite huvudvärk, också av ett hormonellt slag, som gör just mig l

Dagens arbetsplats.

Barnböcker i all ära, men ibland vill jag läsa något annat. Ibland vill jag läsa något annat än studentlitteratur också. Eller information om våld i nära relationer och budgetrapporter. Som Sapiens , av Yuval Noah Harari . Nu är det min tur att ha en godnattsaga att se fram emot.

Vad jag tänkt på idag: Jag måste lära mig hantera Excel bättre. Jag måste lära mig hantera Powerpoint bättre. Jag måste komma igång med träningen bättre. Jag måste äta mindre godis. Jag måste lära mig stressa ner/av. Jag behöver sova mer och bättre. Slutsatser jag dragit idag: Jag behöver fler timmar per dygn.

Dagens godnattsaga var boken " Öppna INTE den här boken! " av Andy Lee Finurlig, rolig och grymt tecknad, jag gillade att läsa den och ungarna gillade att lyssna. Med hot, smicker, lögner och gråt försöker  filuren få oss att inte vända blad, vilket självklart gör det desto roligare att vända till nästa sida. Pyret förstod direkt lärdomen av sagan när filuren på näst sista sida bönar och ber om att man inte ska vända till sista sidan, för då blir han förvandlad till en groda. Och mycket riktigt, när man vänder till sista sidan är han en groda. Pyret ville direkt vända tillbaka till sidan innan, läsa om texten och bestämma sig för att stänga boken, så att filuren inte blev förvandlad. Se där, roligare sätt att lära sig konsekvenstänkande får man väl leta efter.

Näpp. Ingen feber, varken för mig eller Polarn. Jag har dock fortfarande ont i tån och är trött som en sengångare efter en lång natt. Tur att arvsmassorna är pigga och glada när man ska lämna på morgonen då.

Min hosta har kommit tillbaka, och snoret hakade på. Så nu har jag varit förkyld i några dagar, bara lite förkyld i några dagar, förkyld i några dagar, bara lite förkyld i några dagar och nu börjar jag bli förkyld , igen. Kom och tänka på att jag blir sämre på helgen varje gång, märkligt. Vilket fall, Polarn är ju mitt största fan så hon verkar ha hoppat på tåget hon med, nu matchar vi med att balansera precis på gränsen till feber, så där så man är på övre gränsen för ens normala temp. Antingen är lite god sömn allt som behövs för att vi ska studsa tillbaka på banan, eller så dundrar vi loss på riktigt imorgon. Men det har ju varit helg. Jag är en taktiker och håller förväntningarna på en realistisk nivå, jag önskade mig lite mer sömn än till vardags och goda saker att äta. Jag fick vakna av mig själv mellan 7 och 8 båda dagarna. Jag fick äta god mat, tårta, godis, chips och jordnötsringar (de finns fortfarande att få tag i, köp innan de tar slut!!) Woop Woop. Weekend in da ho

Det händer att B.o.B. går ut på stan i kläder med såväl färg som mönster. Det trodde ni inte va? Fast ska man fira att lilla pappsen fyller 70 så kan det väl vara värt att ta i lite.

People, det är fredag! Inte bara det, jag har fått uppleva en toppnotering i en av de fantastiska sakerna med kontorsjobb. Alla de där mötena man springer på, de bjuder ju på fika (!!) och just idag serverades en helt fantastisk cream cheese smörgås under rasten. Grejtans. Ljust bröd, mörkt bröd, ost, creame cheese, muffins, bullar, kakor, de har hittat på massor under mötena hittills och alla varianter är välkomna.

Hörrni! Imorgon är det fredag!! Inte nog med att det är kärringvarning på mig i allmänhet, nu börjar det bli kärringvarning på detaljnivå: Jag ser fram emot fredagsmys, som i och för sig är en illusion eftersom alla är aströtta och "myset" mest blir någon slag zombie-försöker-smälla-i-sig-chips-innan-hon-somnar för alla kvinnliga medlemmar av familjen. Jag ser fram emot Melodifestivalen. Jag har inga ord. Inga ursäkter. Ingen förklaring. Jag bara tycker att det är mysigt. Oh lord. Jag har någon fantasi om sovmorgnar. Men ni hör ju, hela min tillvaro är ju byggd på ett luftslott. Jag ser fram emot att ha helgfika; kaffe, saft och bullar, helst på något skönt fik. Rafflande helgplaner alltså. Kombinerat med att försöka trycka in lite pluggande här och där blir det ju värsta party-weekend, värdig den medelålders människa jag faktiskt är.

Förkyld. Sömnbrist. Stressad. Fss. Ungefär som ljudet av en pyspunka. Fast förkylningen kanske -peppar-peppar-jag-borde-väl-inget-säga- blir ganska lindrig ändå. För nu till kvällen börjar jag känna mig bättre, utan påfyllning av Alvedon. Om den bara ska jävlas ett par dagar så överlever jag nog. Sömnbristen är i och för sig ett konstant problem. Hon på jobbet -utan barn- som påpekade hur trött hon var, hur hon aldrig riktigt kände sig utvilad, även fast hon fick sina 7-8 timmar per natt, hon hade ju någon som VERKLIGEN förstod känslan bredvid sig. Samtidigt så flög en massa gif:ar på temat " När någon utan barn säger till dig att de är trötta " genom huvudet och jag började nästan asgarva. Jag lyckades hålla mig, det hade kunnat bli pinsamt annars, börja skratta åt någon som säger att hon är trött är väl ingen bra taktik till god arbetsrelation. Dessutom var orsaken till nattens sömnbrist åtminstone lite intressant: Någon överförfriskad person utan nycklar bestämde

...å en slank hon dit. Å en slank hon ner i diket! Först slank jag iväg till förskolan och lämnade barnen, de hoppade och sprang dit. Så bra kan dagen ju aldrig fortsätta, tänker pessimisten. Sen slank jag iväg mot jobbet. Trapporna vid pendeln gav mig hjärtklappning och svindel. Jag satt och kallsvettades i väntan på tåget och tänkte att jag nog fick ringa praktiken och sjuka mig trots allt, och funderade på hur jag skulle ta mig hem igen, halvvägs som jag var. Men det värsta gav sig och när jag väl nådde skrivbordet så var jag nästan okej. Lite möten slank jag emellan på förmiddagen, med Alvedon fixar sig det mesta ju. Handledaren frågade bekymrat hur det gick, om jag inte kände mig krasslig, där mellan hostattackerna, men vi enades i en sådan där "Äh, man har väl/har haft småbarn!" " Vi kommer köra in i kaklet, såna som du och jag ." sa hon, " Men vi är ett tåligt släkte ." " Ja, herrejisses , om man en gång har tagit hand om två blöjbarn sa

Stora damen vågar gå in på danslektionen själv nu. Hon tvekar, hon säger att jag ska följa med men hon går in själv, efter lite pepp.  Det gör ont. Hur mycket pepp ska man ge, när är det att pusha för långt, när är det att överge henne när hon känner att hon behöver mig, när är det att stärka henne i det jag vet att hon klarar av, när kommer hon känna sig sviken, när testar hon bara om vi tror på henne så mycket som hon vill tro på sig själv. Nu har jag ju lite tid att fundera på sånt när jag sitter där ute i korridoren och väntar. Sanningen är att jag inte vet, gör jag rätt eller fel. Jag vill ju att hon ska våga, att hon ska tro på sig själv och att hon ska se att hon kan. Samtidigt så har jag mentala bilder av att hon sitter i ett hörn inne i salen och vägrar delta och bara känner sig övergiven och sviken av de hon ska kunna lita mest på. När hon kom ut var hon lite nere och på frågan om det gått bra, skakade hon bara på huvudet och ville inte prata om lektionen. Innan jag haft en c

Jag vet att man nästan inte får erkänna sånt här. Man ska ju acceptera att livet med småbarn tar tid i anspråk, att det gör tillvaron stökig och att det inte går att ha snyggt och prydligt hemma. Fast jag älskar ett rent, städat, i ordningplockat hem. Om det är stökigt, dammigt och ostädat så mår jag kanske inte " dåligt " men i alla fall sämre. Det är inte alls så att jag tar tid från att vara med barnen till att städa istället, jag är kreativ och utnyttjar alla tillfällen. Som klassikern att städa ur handfatet medan man borstar tänderna. Den kan man överföra till alla möjliga andra situationer. Fixa barnens garderober medan de klär på sig och man måste stå en millimeter bort samtidigt som de " Kan själv! ". Göra rent kakel medan man duschar. Göra rent köket medan man lagar mat. Plocka med sig löst tjafs och återföra dem till sin rätta plats, när man går till andra rum i hemmet. Eller så tar man bara in ungarna i städningen, det gäller väl att passa på medan

Alla dessa möten, alla dessa intryck, allt detta att läsa, allt detta att förstå, alla dessa att vara social med. Lägg till den där sömnbristen av sparkar och knuffar halva natten. För näpp, den goda starten med att barnen sov i egna sängar fortsatte inte och nu är jag för trött för att ta tag i det. Att förlora mer sömn går inte just nu, inte ens för några dagar, så istället hoppas jag att det löser sig självt, jag menar Polarn har sovit i egen säng hela natten två gånger den här veckan, Pyret en gång. Man lever på hoppet. Klockan 5 går jag upp. För att hinna duscha, klä mig, blåsa håret, svepa en kaffe, borsta tänderna, väcka två barn, säga nej, klä dem, säga nej, fixa hår, säga nej, godmorgonkissa, säga nej, borsta tänderna, säga nej, packa väskor, säga nej, klä på ytterkläder, säga nej, klä på mig själv och sen promenera till förskolan och sen vara på jobbet klockan 8.00. Men varje morgon när klockan ringer vill jag gråta en skvätt. Jag är trött nu.  Att då sitta ett par timmar

Just som människor som allra mest påstår sig ha "sanningen", formulerar sina "fakta", "säger som det är" och visar "verkligheten". Just som det alla mest behövs någon med riktig fakta, någon som kan säga hur det egentligen är. Genom att vrida all information till sin rätta plats och därmed kunna presentera en verkligen som är så mycket närmare sanningen, än de som bara vill skrämmas och nå ut med sin ilska. Just som vi behöver någon som har en personlighet, intelligens och förmåga att nå ut med fantastisk kunskap. Just då förlorar världen Hans Rosling. Han var fantastisk när jag först såg honom när en lärare visade ett klipp från ett av hans TED talks 2010. Han var fantastisk i den här skeva flyktingdebatten. Och han var fantastisk däremellan. Världen behöver fler fina, galna professorer.

Nu kan jag låtsas vara en sån där viktig människa, en sån som springer runt med två telefoner. Löjligt egentligen, kanske ett tiotal människor kommer ha någon anledning att ringa till den där telefonen de närmaste tre månaderna, till den där nya telefonen med nytt abonnemang beställt i mitt namn. Men det är ju samtidigt trevligt att de gör så mycket för att man ska känna sig som en i gänget. Under dagen kom en av gubbarna på kontoret in och frågade om jag hade tid en stund. Det är lite ommöblering i lokalerna och det hade gett honom anledning att titta i sin bokhylla. Han hade ju hört att jag jobbade inom psykiatrin och förstod efter vårt samtal att jag tyckte om att läsa, efter att jag fått en bok av honom som välkomstpresent. Nu fick jag alla böcker han hade som berörde psykiatrin, för att jag alltid skulle fortsätta lära mig. Då känner man sig också välkommen. Största hjärtinfarkten kom när en av kollegorna skulle presentera ett arbete jag kunde hjälpa henne med. Det gälld

Vi delade upp oss idag. Pyret gick till dansskolan och på ett kalas, med sin far och jag skulle kompensera för bristen av dansskola och kalas, med Polarn. Det är svårt det där. Pyret måste få känna sig lite större, få komma iväg på saker som är bara hennes och blir bjuden på de lite större barnens kalas, som inte Polarn får gå på. Fast självklart blir Polarn ledsen, hon vill också gå på dansskola, hon förstår ju inte varför hon inte får gå på kalas hos kompisen hon också leker med i skolan, när Pyret får gå. De är olika individer, de behöver få ha separata upplevelser, de är på olika platser i livet. Samtidigt så är de så nära, så lika och delar så stor del av sina liv. Polarn deklarerade att hon önskade att få gå på restaurang idag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle uppfylla det, och kände helt ärligt att jag inte riktigt orkade äta på "restaurang" med henne idag. Så jag föreslog lite listigt att vi kunde väl börja med att åka tåg. Den går alltid hem. Då började Pyr

Ni vet när man börjar slappna av. När man börjar känna att livet kan vara okej och hanterbart. Då kommer alltid smällen. Jag är golvad. Nu väntar mer än jag pallar, igen. Jag ger fan upp nu.

Det är ju helt galet vilken ynnest det är att vara på en stor arbetsplats med så mycket kompetens. Alla de här människorna som jobbat inom så många områden i mitt blivande yrke och vill dela med sig av sin kunskap. Visst kan jag känna mig lite stressad av att försöka lyssna, se och förstå allt det de vill berätta och visa, jag vill verkligen ta med mig så mycket jag bara hinner. Samtidigt som handledarna påminner mig om att inte forcera något eller känna någon press på att prestera, utan bara se det som en del av min utbildning. Då kan det vara nyttigt att titta på arvsmassorna. Allt de gör precis hela tiden är något de lär sig, eller övar på att bli bättre på. Jag vill verkligen att de gör det med glädje och upptäckarlust, inte med prestationskrav och ångest. Något jag borde försöka göra själv alltså.

Idag har jag spenderat dagen i en svinkall lokal på ett event. Av någon anledning tänkte inte de ytterst vana arrangörerna på att det måste vara värme i en lokal, om man ska sitta hela dagen och lyssna på föreläsningar. Halsduk hjälpte inte, kaffe hjälpte inte promenad till restaurang Eken för lunch hjälpte definitivt inte. Själva lunchen hjälpte dock att tina upp mig lite, sen hjälpte det att värmen vid scenen, där vi satt, kom igång av alla lampor, men alla stackars deltagare i mitten och bak i lokalen satt fortfarande med jackor på sig. Eftersom jag ska vara på samma ställe imorgon tänkte jag att det kunde vara bra att dra på sig den där varma koftan i äkta ull då. Den fina, från Newhouse. Men nej. Den hade blivit tvättad. Den är nu i Pyrets storlek. Jag hoppas den går att rädda. Nu hoppas jag också att jag håller värmen imorgon, men jag vet inte hur för vanligtvis väljer jag kläder dagen innan, dock fick jag avbryta det på grund av upprörda känslor.