Förkyld.
Sömnbrist.
Stressad.
Fss.
Ungefär som ljudet av en pyspunka.
Fast förkylningen kanske -peppar-peppar-jag-borde-väl-inget-säga- blir ganska lindrig ändå. För nu till kvällen börjar jag känna mig bättre, utan påfyllning av Alvedon. Om den bara ska jävlas ett par dagar så överlever jag nog.
Sömnbristen är i och för sig ett konstant problem. Hon på jobbet -utan barn- som påpekade hur trött hon var, hur hon aldrig riktigt kände sig utvilad, även fast hon fick sina 7-8 timmar per natt, hon hade ju någon som VERKLIGEN förstod känslan bredvid sig. Samtidigt så flög en massa gif:ar på temat "När någon utan barn säger till dig att de är trötta" genom huvudet och jag började nästan asgarva. Jag lyckades hålla mig, det hade kunnat bli pinsamt annars, börja skratta åt någon som säger att hon är trött är väl ingen bra taktik till god arbetsrelation.
Dessutom var orsaken till nattens sömnbrist åtminstone lite intressant: Någon överförfriskad person utan nycklar bestämde sig nämligen för att ta sig in i porten utan sagda nycklar. För även om en del grannar stod på sina balkonger och försökte föra en rationell diskussion med individen kring försöken att öppna porten med fötterna, så hade individen ingen annan som öppnade själva porten. Nu var ju liksom det den här personens huvudproblem och bäste man reder sig själv och sparkar in glaset. Jag förlorade lite sömn på dramat, som nu när jag tänker på det nog mest är i kategori "drama" och "intressant" för en 40+ sömndepraverad småbarns mamma... #Ihavenolife
Stressad. Så mycket att göra och så lite tid. Så är det ju alltid. Utskällningarna från Pyret om att vi ännu inte tvättat hennes favvo-klänning är konstanta. Hennes ilska har för övrigt uppnått tonårs status: När hon blir arg går hon in på sitt rum, stänger dörren, vägrar komma ut, börjar gråta och öppnar till sist dörren enbart för att ilsket säga "Förlåt!!" och stänga den igen. Först efter hela den proceduren får man trösta och förklara. Precis som jag inte hinner tvätta, så hinner jag inte umgås så värst mycket heller, jag är orimligt osocial, men samtidigt ytterst konsekvent, för jag umgås inte med någon. Inte med någon form av kvalitet i alla fall.
Maken ordnade rosor, sushi till middag och kläder i present på den här hjärtliga dagen. Jag åt, halvsov genom ett avsnitt av Narcos och säger tack och godnatt innan klockan 22.
Trött.
Stressad.
Tråkig.
Men Happy Valentines hörrni!
Kommentarer