...å en slank hon dit.
Å en slank hon ner i diket!
Först slank jag iväg till förskolan och lämnade barnen, de hoppade och sprang dit. Så bra kan dagen ju aldrig fortsätta, tänker pessimisten.
Sen slank jag iväg mot jobbet. Trapporna vid pendeln gav mig hjärtklappning och svindel. Jag satt och kallsvettades i väntan på tåget och tänkte att jag nog fick ringa praktiken och sjuka mig trots allt, och funderade på hur jag skulle ta mig hem igen, halvvägs som jag var. Men det värsta gav sig och när jag väl nådde skrivbordet så var jag nästan okej.
Lite möten slank jag emellan på förmiddagen, med Alvedon fixar sig det mesta ju. Handledaren frågade bekymrat hur det gick, om jag inte kände mig krasslig, där mellan hostattackerna, men vi enades i en sådan där "Äh, man har väl/har haft småbarn!"
"Vi kommer köra in i kaklet, såna som du och jag." sa hon, "Men vi är ett tåligt släkte."
"Ja, herrejisses, om man en gång har tagit hand om två blöjbarn samtidigt som man är kräksjuk så är väl lite feber inget!" sa jag och så skrattade vi.
Skratta bäst som skrattar sist tänkte min lekamen när den slank iväg på ett möte på fantastiska Barnahus på eftermiddagen. Jag är tacksam för att få se så många viktiga verksamheter från insidan, och möta människorna som orkar jobba i dem. Men kroppen uppskattade inte promenaden när Alvedonet gett sig av. På mötet satt jag och djupandades och gjorde allt för att fokusera. Efter mötet försökte jag ta mig hem. Väl hemma satte jag mig ner och kände mig lite förvånad över att vara så tagen av en förkylning. Jag slank rakt ner i diket.
Nu stänger jag ner datorn, skiter i uppgifterna till plugget och ska somna tidigt. För i handledningen på praktiken kom vi fram till att den viktigaste lärdomen jag kunde skaffa mig inombords genom de här veckorna, var att lära mig att prioritera och att ta vara på mig själv.
Dessutom är det ju Mello-veckor nu och:
Imorgon är en annan dag, då ska jag få lite Bra vibrationer, eller så kanske jag bara Ljuger så bra.
Kommentarer