Jag kan väl inte påstå att någon av mina arvsmassor är av den stillsamma och tystlåtna typen. Samtidigt så är det just för tillfället så att vi ha en klar vinnare, om det skulle anordnas en tävling, gällande mest pratsam.
Polarn.
Idag, igår och säkert imorgon; Polarn.
Hon är väl också en ganska bra reklampelare för uttrycket "sprudlande". Nog för att hon kan bli rosenrasande och alldeles förtvivlad från noll till hundra, helt enligt manualen för treåringar, oftast över något högst oklart, också helt enligt manualen. Fast allt som allt så är hon oftast sprudlande.
Just oerhört pratsam kombinerat med sprudlande kan bli lite... ...ansträngande. Jag vill verkligen inte säga det på något taskigt sätt, mer som ett konstaterande att det tär lite på energin att spendera en hel dag tillsammans.
Så här.
Hon vaknar. Från att hon säger sitt första "Mamma?!" till att hon säger "God natt" så pratar hon. Det är som att hon börjar berätta en berättelse och sen tar den aldrig slut. Den avbryts emellanåt för att be om hjälp med något, förklara något annat, påpeka något annat eller fråga om något särskilt eller inte så särskilt, men den slutar inte helt.
Fantasin är det ju inget fel på, inte ordförrådet heller, men eftersom den där berättelsen liksom alltid är igång, eller då avbryts titt som tätt för att med ytterst tvära kast diskutera något annat, så är det inte så att jag riktigt hänger med. Det verkar som att den handlar mycket om häxor, som är både elaka och snälla, ibland om katter och hundar, ibland om monster, ibland om mat (??), men helt säkert vet jag inte.
Lika väl som hon blir lite stött om hon märker att man inte helt och hållet lyssnar, likaväl pratar hon på oavsett hängiven publik eller inte. Så om man exempelvis pratar med hennes syster för en stund så fortsätter hon med sitt berättande, då tappar man ju lätt storyn liksom.
Och likaväl som hon kollar om man lyssnar genom att fråga saker här och där, likaväl struntar hon i/märker hon inte svaren man ger.
Exempel från idag:
"Mamma, titta! De är kompisar!" (Visar en bild)
"Jajamensan, de är kompisar!"
"De är kompisar mamma!"
"Ja, de är kompisar, allihop."
"De är kompisar?"
"Ja, vännen, de är kompisar."
"Visst är de kompisar mamma?"
"Ja. De. Är. K.o.m.p.i s a.r." (tålamodet som bortblåst för att jag tycker att jag svarat, men jag andas djupt och svarar i.g.e.n.).
"Okej!". Följt av mer prat om någon häxa som trollar eller något.
Jag känner mig inte helt säker, men jag tror att jag har kommit fram till att:
A. Det är okej att känna att det är lite svårt att uppbåda ett konstant intresse för detta mellan klockan 6-7 på morgonen och 19 på kvällen.
B. Det är okej att bli lite trött av att ha någon prata en i örat mellan klockan 6-7 på morgonen och 19 på kvällen.
C. De som så lätt slänger ur sig att föräldrar inte älskar sina barn så fort de ser en förälder tittande i sin mobiltelefon medan barnet pratar, de har inte haft en Polarn som barn. Hur i helskotta ska jag kunna låta bli att bestämma träff med någon, kolla bio-tider, kolla sl.se eller svara på den vi ska möta, om jag inte får göra det medan hon pratar? Hon. Pratar. Alltid.
No kidding.
Så nu njuter mina tinnitus öron av tystnaden, efter en lång dag med många häxor och "Mamma? Vet du?..."
Samtidigt som det känns lite tomt, och tyst.
Kommentarer