Alla dessa möten, alla dessa intryck, allt detta att läsa, allt detta att förstå, alla dessa att vara social med.
Lägg till den där sömnbristen av sparkar och knuffar halva natten. För näpp, den goda starten med att barnen sov i egna sängar fortsatte inte och nu är jag för trött för att ta tag i det. Att förlora mer sömn går inte just nu, inte ens för några dagar, så istället hoppas jag att det löser sig självt, jag menar Polarn har sovit i egen säng hela natten två gånger den här veckan, Pyret en gång. Man lever på hoppet.
Klockan 5 går jag upp. För att hinna duscha, klä mig, blåsa håret, svepa en kaffe, borsta tänderna, väcka två barn, säga nej, klä dem, säga nej, fixa hår, säga nej, godmorgonkissa, säga nej, borsta tänderna, säga nej, packa väskor, säga nej, klä på ytterkläder, säga nej, klä på mig själv och sen promenera till förskolan och sen vara på jobbet klockan 8.00.
Men varje morgon när klockan ringer vill jag gråta en skvätt. Jag är trött nu.
Att då sitta ett par timmar på kvällen och leta information, skriva, fundera och fixa, när allt jag vill är att vila, stänga av, få rast och ro är plågsamt.
Nu ska jag göra det barnen gjorde vid läggdags; bara lägga huvudet på kudden, börja andas djupt och somna på några få andetag.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer