Magi!

Vi delade upp oss idag.
Pyret gick till dansskolan och på ett kalas, med sin far och jag skulle kompensera för bristen av dansskola och kalas, med Polarn.

Det är svårt det där. Pyret måste få känna sig lite större, få komma iväg på saker som är bara hennes och blir bjuden på de lite större barnens kalas, som inte Polarn får gå på. Fast självklart blir Polarn ledsen, hon vill också gå på dansskola, hon förstår ju inte varför hon inte får gå på kalas hos kompisen hon också leker med i skolan, när Pyret får gå.

De är olika individer, de behöver få ha separata upplevelser, de är på olika platser i livet. Samtidigt så är de så nära, så lika och delar så stor del av sina liv.

Polarn deklarerade att hon önskade att få gå på restaurang idag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle uppfylla det, och kände helt ärligt att jag inte riktigt orkade äta på "restaurang" med henne idag. Så jag föreslog lite listigt att vi kunde väl börja med att åka tåg. Den går alltid hem. Då började Pyret ana oråd och frågade vad vi skulle göra, utan henne.
"Vet inte." sa jag, "Hitta på något skojigt medan du är på kalas och har kul."
"Ni får inte hitta på något för kul utan mig!" blev svaret då.
"Fast du ska ju faktiskt gå på dansskola och kalas, medan Polarn inte får gå på varken det ena eller andra, så då måste väl hon få ha en rolig dag hon med?" menade jag. Det köpte hon.

På tåget frågade jag om Polarn möjligtvis ville gå på bio, hennes nya favoritsysselsättning.
"JA!!!" var det tydliga svaret. Så vi gick och såg Bamse. Igen.
Under hela tågresan berättade hon allt som hände i filmen, ifall jag glömt den antar jag, det hade verkligen inte hon, hon hade stenkoll. Något annat hon hade stenkoll på var att man ska ha en "pall" (en sån där sits för barnen) och popcorn, det mumsade hon så det sprutade ur öronen, så länge det inte sjöngs i filmen. För under sångerna satt hon istället och dansade i stolen och sjöng med för glatta livet. Hon hade nämligen också stenkoll på sångerna, fast hon bara hört dem en gång, för flera veckor sedan.
Sen åkte vi hem och åt lunch, för det ville hon inte längre äta på restaurang;
"Jag vill äta det hemma, tror jag. Jag vill gärna ha yoghurt och smörgås, får jag det?" Artig som få den där, och hon blir liksom nöjd av ett intryck. Går vi på bio/museum/lekpark/handlar så är hon klar sen, hon är nöjd och vill hem. Pyret vill ju alltid ha mer, hon är sällan riktigt nöjd.
Så lika, så olika.

Jag känner mig alltid nöjd när jag har fått vara ensam med ett av barnen så här. Det blir så himla fin kontakt, jag känner att jag når dem så väldigt mycket mer, jag känner mig så ruskigt kompetent som mamma. Det känns så fint att få ge all uppmärksamhet till dem, att de får känna sig helt och hållet i fokus, utan att behöva konkurrera med syrran.

Nackdelen med dagen är att jag ska försöka somna med tuggummi-sången från filmen totalt fastkletad på repeat i hjärnan.
"Magi! Magi! Det är bra att ha!"
Fan också.