attvarabob

Våra arvsmassor har alltid haft en kreativ ådra. De producerar en löjlig mängd konstverk, i all möjlig form, varje vecka i förskolan men vill ändå "pyssla" hemma varje ledig stund. Ett besök på Rusta fick dem båda att öppna upp rådjursblicken och sucka längtansfullt över stora pyssellådor, fulla med piprensare, klistermärken, flirtkulor och annat gött. Med det absurda priser 199 pix per låda fick de önska sig sådana till jul. Toarullar, ekollon, äggkartonger, vattenfärg, klister och glitter funkar säkert ett tag till. Nu har de ju dessutom kommit så långt att de vill börja brodera! En liten bit väv som Pyret påbörjade i förskolan någon gång i våras mindes hon plötsligt och grävde fram ur gömmorna. Polarn fick broderikort som de fått av sin mormor för länge sedan. Nu var de redo. De satt i över en timme och pillade med sina broderier, gjorde fel, drog nålen av tråden och började om. Det blev något av en total vurpa i skallen att sitta där och höra dem fråga hur de skulle göra

En timmes strosande, tittande och funderande till ljudet av behaglig musik. Ingen tidspress, inga måsten, bara med en middag i trevligt sällskap som väntade. Borde räknas som terapi, eller hur? 2 par byxor (från Vila och H&M), en blus (från Selected femme), en stickad tröja (från Gina Tricot) och en klänning (från Noa Noa), till priset av: Ungefär vad en sittning hos en terapeut skulle kosta.  Och jag som har tänkt att jag behöver skaffa mig en hobby. Jag kanske redan har en? 

Polarn har blivit så stor att hon hämtar pallen, öppnar garderoben, väljer ut sina kläder, tar av sig pyjamas, klär på sig och lägger undan smutstvätten. Helt. Själv. Pyret tillhör gruppen med de äldsta barnen i förskolan. Den gruppen som får gå på egna utflykter och aktiviteter för att förberedas inför 6-års verksamheten, så här deras sista år på förskolan. Hemma har hon börjat vilja hjälpa till att rensa kattlådan, hon plockar undan efter sig och äter maten med god aptit. Helt galet ju. Själv åldras jag tydligen inte som en konsekvens av deras framfart, eftersom Pyret sa idag: " Mamma, hur gammal är du ? 21 va? " Jag som inte längre ens kan hävda att jag i alla fall känner mig som det, för visst är det fult att ljuga.

Varför skriver du inte längre? För att jag är helt tom. Jag har inte fått ur mig något, ingenting alls. Om jag ska ta av masken och vara helt ärlig så har det väl blivit dags att konstatera att den där väggen inte längre bara är nära, utan att jag sitter rätt så ordentligt i den. Sen kan man säkert dividera fram och tillbaka om hur mycket som är utmattning, hur mycket som är övergångsålder och hur mycket som är medelålderskris. Fast det gör egentligen ingen skillnad, kontentan är att jag mår skit. Jag vaknar varje morgon med en känsla av "Jag orkar inte" , den följer med mig i varje moment dagen innehåller. Den ligger som en tung, blöt filt över allt. Från att jag kliver upp innan de andra, fixar kaffet, gör mig i ordning, hjälper till att få iväg barnen, tar mig genom skolarbetet, går och hämtar barnen, fixar mellanmål, lagar maten, plockar undan, ordnar inför läggdags, läser godnattsaga, nattar och sen håller mig vaken en timme innan jag går och lägger mig. Varje varda