attvarabob

En kollega berättade att hon tog med sig de smörgåsar som blev över, efter patienter som uteblivit eller inte velat ha, och gav dem till någon av de människor som sitter ute i kylan och har det svårt. För man kanske inte kan lösa hela världens problem men i alla fall göra något för någon. En annan berättade att hennes make hade hört henne beklaga sig över att den plånbok av återvunnet material som hon köpt i Indien, hade gått sönder. Hon ville verkligen inte slösa genom att köpa en ny, dyr, massproducerad sak, när den förra hade känts så bra i själen att köpa och ha. Så maken köpte en gammal plånbok för inga pengar alls på secondhand, sprättade bort tyget och ägnade flera kvällar, efter att hon lagt sig, åt att varsamt och mödosamt klistra fast ett fint tyg han visste att hon tyckte om. Sen fick hon den renoverade plånboken i julklapp. Behöver jag ens säga hur stolt hon berättade detta, eller hur uppmärksammad hon känt sig. Några fina gester, med små medel, som betyder så mycket för

Polarn har återgått till sån där: Om inte mamma nattar mig så sitter jag och gråter mig själv in i hysteri - fas. Nu har ju Polarn en syster som också vill bli nattad av sin mor emellanåt och en far som är fullt kapabel att utföra den begärda handlingen. Men nä. Pappa ska gå, gå ut, gå bort, inte pappa, bara mamma, även fast mamma sitter en meter bort så är det inte tillräckligt. Häromkvällen var hon så där, hon grät tills hon var så totalt upp i limning att herr B.o.B. fick lämna rummet. Då föreslår jag att Pyret kan få natta Polarn (för jag vill inte att hon ska få för sig att om hon gapar tillräckligt så överger jag Pyret till hennes fördel) och båda säger ja. Polarn lägger sig bredvid sin syster, som säger åt henne att hon får låna vilken kompis-gose hon vill, för att sedan peka på en efter annan tills Polarn fastnar för katten. Pyret fortsätter med att bädda ner Polarn, berömma vad fint hon klappar katten och tala om att Polarn får komma till henne när som helst på natten, om

" Har du jullov nu? " Svar Nej. N.E.J. nääääjjjj. Ni förstår: " På högskolan så har man inte lov! " Eller, elever har inte det. På frågan till läraren, i den här kursen där de som faktiskt gör uppgifterna jobbar mer än 40 timmar per vecka, " Kan vi nå dig och fråga om grupp- eller individuella uppgifter, i mellandagarna? " blev svaret: " Nä, jag tänkte ta lite ledigt nu, jag har jobbat så mycket ." Jag har däremot jullovslediga barn. Samtidigt som jag ska gör grupp- och individuella uppgifter. Samtidigt som jag vill hjälpa till lite på jobbet där de har det tufft. Det är väl inte konstigt att kroppen protesterar, för den känns hela tiden som att den bara skriker efter att få stanna upp ett slag och bara vila lite. Eller att hjärnan är mosig och som att jag hör ett evigt brusande som stör fokuset, så där som när man lutar sig för länge framåt och allt blod rusar till skallen. Om vi inte kan få jullov, kan jag inte i alla fall få en liten

Igår var vi, för första gången, på: Bio! Tillsammans med kändisar och vanliga dödliga såg vi Bamse och häxans dotter. Vi har förberett, övat och förklarat; man ska sitta still en hel film, man ska vara tyst eller viska, det är många andra människor i samma rum och man får popcorn. Det gick verkligen över förväntan.  Polarn såg lite dåligt så jag satte henne i mitt knä och den mest rastlösa ungen i världshistorien satt fullkomligt trollbunden och åt massiva mängder popcorn, rakt igenom. Pyret satt still och tyst filmen igenom men började gråta så snart salongen tändes. Efter lite detektivarbete verkar det vara så att vår älskade, känsliga unge var så full av känslor över detta lilla äventyr, som hon sett fram så mycket emot, att hon bröt ihop lite när det var över.  Fast båda var väldigt nöjda, Polarn sa att det var det roligaste hon gjort någonsin och Pyret vill gärna gå på bio igen. Så nu har vi hittat ett nytt, svindyrt, nöje för familjen. 

Idag är dagen man ska vara mest tacksam. Vi har klappar under granen, mat på borden och familj som samlas. Det finns barn som inte får se hur magiska tomtespår leder genom lägenheten och fram till julklapparna, som våra barn gjorde imorse. Det rings mer än vanligt till BRIS idag för att det finns barn som tycker att julen är så mycket värre än vardagen. Det finns människor som sover på gatan utan sällskap eller minsta lilla julskinka i magen. Det finns familjer som inte behöver stressa med julmat, säga till barnen ettusentvåhundraarton gånger att julklapparna ska öppnas snaaaaart och att det räcker med choklad från de stora askarna från Lindt och Anton Berg, för de familjerna har inte råd. Det finns de som inte har något att vara tacksamma för idag. Ändå känner jag mig alltid tom när julafton lider mot sitt slut. All stress, allt slit, allt engagemang för att julen handlar om att ge. Jag sa just det till barnen idag; julen handlar om att se till att andra får det de önskar och vill

Idag är jag tacksam för att ha valet att koppla bort och koppla ner. Sociala medier har blivit förvisade till mobilens meny längst bort, utom synhåll. Ringsignalen är helt avstängd, inte ens vibration är på. Aviseringarna är avstängda. Bara lampan som blinkar vid sms och samtal syns. Jag tänker kolla av en gång per dag och det väntar något meddelande, annars mobilen förpassas till en avskild plats. Det är vad jag behöver just nu.

Idag var jag tacksam för fina vänner. Bara det, och det är mer än nog.

Idag var jag tacksam över att ha sista seminariet i skolan, fram tills vi drar igång igen den andra januari. Nu ska jag visserligen jobba lite i mellandagarna, träffas för ett grupparbete en av mellandagarna och sitta med flera uppgifter fram till där i januari, samtidigt som barnen inte kommer vara i förskolan. Det blir ju en utmaning. Fast jag får alltså jobba hemifrån rätt mycket ett tag framöver, det blir ju ändå lite mindre stress och lite mer vila än att dra iväg någonstans. Jag tänker mest att kroppen alldeles uppenbart behöver vila lite, den tog liksom lite slut idag. Så nu ska jag bulla upp mig med böcker, dator och massor med godis i soffan under alla röda dagar, och ta hand om barnen de dagar herr B.o.B. jobbar. Jag är tacksam för att ha kontoret här hemma ett litet tag framöver.

Idag var jag tacksam för Ipren. Alltså läkarvetenskapen, tänk alla som förkastar den, misstror den eller till och med undviker den. Bihålorna fortsätter trycka, bulta och värka med en lätt oaptitlig blodsmak som ligger och lurar så snart jag böjer mig framåt. Ryggen är på väg att ge upp igen, nu med ytterligare en punkt uppe vid skulderbladen som känns oroväckande. Höften värker konstant. Dessutom har struphuvudet börjat värka och det gör ont vid det när jag sväljer. Jag har känt mig riktigt tacksam för att läkarvetenskapen gett mig möjligheten att få hjälp på traven med lättare smärtlindring.

Jag har varit otroligt tacksam för autopiloten idag. Ni vet, den där som bara kör på när man egentligen är för trött för att fungera normalt. Den som kliver på tåget, går åt rätt håll, sveper en eller annan kaffe, svarar på frågor, gör uppgiften med bara lite förvirring, lyssnar på ett ungefär och sen lyckas ta sig hem igen.  Nu börjar jag lite panikartat leta efter lösningar på vårt sovarrangemang. Jag måste få ordentligt med sömn någon gång, det här bli-sparkad-på-hela-natten-ligga-och-balansera-på-kanten-och-vara-vaken-från-4-på-morgonen giget vi kör börjar ta ut sin rätt. Ska vi ge upp och ta ner en spjälsäng och ställa bredvid sängen för att öka utrymmet? Eller ska vi föröka orka med att bära tillbaka två barn hundra gånger var, tills de ligger kvar i sina egna sängar? Eller ska vi köpa en dagbädd och ställa in i "kontoret" som en av oss kan smyga iväg till? Eller ska vi bara invänta den totala kollapsen? Just nu känns alternativet med att ställa en säng bredvid v

Idag var jag tacksam för all kärlek jag får. Visst, på nätterna kan kärleken från arvsmassorna kännas lite krävande, när sängen blir för trång, armar och ben omsluter en som en hårdhänt bläckfisk och jag bara vill kunna röra på mig och sova. När ska man få sova? Jag går och lägger mig vid 21.30-22.30, tydligen allt för tidigt enligt vissa, men å andra sidan så blir jag väckt av en tassande liten dam vid 4, nu för tiden. Hon vill sova med mig. Tätt intill, i en säng som redan innehåller 3 personer, varav en också är en sån där bläckfisk. Så jag ligger där och antigen håller i minsta damen, så hon inte trillar ur, eller så ligger jag själv på kanten och balanserar. Oavsett vilket så får jag inte sova mer. Klockan 4. F.y.r.a. Jag som tyckte det var hemskt att bli väckt klockan fem varenda morgon sedan några år, vem kunde ana att det faktiskt skulle bli värre. Men så har hon blivit väldigt kärvänlig också. Det är ständiga; " Jag älskar dig mamma, massor med gånger. " &qu

Idag var jag tacksam för tålamod. Och god planering. Vi har haft som tradition att klä granen kvällen innan julafton, för att det är vi båda uppvuxna med. Men så kommer man till det där när barnen är tillräckligt stora för att säkert bli lite ledsna över att inte få vara med att klä granen, men också lite för små för att orka vara vakna särskilt länge. Lägger man då till att dagen innan julafton ser ut att bli en full-fart-dag så kändes det lagom att fixa granen nu. Det gjorde vi. Vi var också dumma nog att säga till barnen att vi skulle göra det idag. Så vi fick höra i åtta timmar: " När ska vi klä granen? ". De var väldigt entusiastiska när det var dags, så det blev några djupa andetag för att ta sig igenom aktiviteten. Jag kan väl erkänna att jag också behöver ett gott tålamod för att stå ut med krocken mellan min "less is more" attityd till granar, och all annan dekoration, och barnens "more is better" inställning. De vann. Vår gran innehåller a

Idag var jag tacksam för sötsaker. Kakor, bullar och godis, vad som helst egentligen. Jag är helt övertygad om att Stockholms universitet är sponsrat av Marabou, Cloetta och alla andra företag som tjänar pengar på hur effektivt sötsaker är att döva stress med. Som belöning, avkoppling, uppiggande, tröstande och bara för att vara väldigt, väldigt gott. Jag använde det till allt det där idag. Sen plockade jag ihop allt om Utredningsmetodik och tog fredag. Då fick jag veta att Henrik Fexeus senaste föreställning "Box" finns på hans Youtube sida. Den jag missade att gå och se, för att livet har varit i botten förut också, men nu kommer morgondagen kunna avslutas med en liten guldkant. Jag är tacksam för onyttiga möjligheter att hålla blodsockret uppe, när motivationen och orken är i botten.

Idag kände jag mig tacksam över att få ett förtroende från någon som jag inte ens känner särskilt väl. Det känns fint att bli betrodd med tankar och känslor kring något svårt som man själv har erfarenhet av. Jag blir alltid häpen och ödmjuk inför att få vara den någon vänder sig till för att få prata om fina eller svåra saker i deras liv. Det gör mig tacksam att få någons tillit på det sättet.

Idag var jag tacksam för lite solsken. Det var snorhalt och jag var livrädd för att halka till vid vartenda steg, för då kommer ju ryggskottet komma tillbaka som... ...ett skott (paus för skratt, för de som gillar Göteborgs humor). Men solen sken, det var så otroligt uppiggande! Jag blev till och med alldeles varm och svettig på promenaderna till och från plugget, fast jag inte hade bylsat på mig onödigt mycket kläder. Lite ljus, värme och D-vitamin och jag blir nöjd och tacksam. Vem kunde tro det, jag är nog en rätt enkel människa.

Idag var jag tacksam för att få sova. Jag vaknade bara till av hostan en gång på hela natten. När plugghetsen är som värst och jag ska sitta mellan sju på morgonen och nio på kvällen, med paus för barn och middag, så behöver jag friskna till. Nu väntar jag på att min vänstra ansiktshalva ska sluta kännas som att den är på väg att sprängas, så ska jag nog fixa den här kursen också. Lite sömn gör mig tacksam alltså, fast det är så få timmar jag får.

Idag är jag tacksam för Nazonex. För er som inte känner till den, så är det nässpray för bihåleinflammation. Jag har min tredje sedan september. Andra natten med hosta och därför minimalt med sömn, en hosta som för övrigt börjar göra ont i alla muskler runt bröstkorgen. Nu kan jag lägga till lätt feber och en tryckande värk, från vänstra ögongloben, ner till överkäken. Fast tidigare har Nazonex lindrat bihålebrsvären ganska fort, så kanske kan jag orka jobba på med skoluppgifterna såväl dag som kväll, snart. Helst från imorgon. Annars kommer jag inte hinna. Jag är tacksam för att få lite medicinsk lindring just nu. 

Idag kände jag mig tacksam över barnen. Det var en fullspäckad dag, med först Pyrets kalas med 6 kompisar från förskolan och sen middag och kalas för familjen. Pyret och Polarn visade under dagen hur lyhörda, förståndiga och omtänksamma de kan vara mot såväl varandra, som andra. Pyret lyssnade noggrant på att hälsa välkommen, tacka, se till att alla kompisar var med på vad som skulle hända, att dela med sig och att säga hejdå. Polarn var otroligt bra på att stå ett steg tillbaka och låta Pyret ha sin dag. Trots massiva mängder uppmärksamhet och socker så höll de sig också ganska coola, tyckte vi, och de andra barnens föräldrar. Kommentarer som " Mitt barn blev helt galen på sitt kalas, hen var inte så här lugn. " och " Det här var ju ett riktigt lugnt kalas! " fälldes förvånat. Okej, sen var ju barnens rum en ren krigshärd efter bara två timmar, men det får man kanske vänta sig med totalt 8 barn mellan 2.5 och 5 års ålder i ett och samma rum. Det var i alla fall

Idag är jag tacksam över att bo så nära allt. Dagen innan 4-års kalas, efter två veckors VAB, så är det en del att få i ordning. Då är det ohyggligt praktiskt att kunna nå allt man behöver inom 100 meter eller så. Kläder, mat, dekorationer, lunch och presentpapper. När man dessutom har glömt något så är det en lätt sak att bara springa ut igen. Och igen, eftersom hjärnan är totalt mosig. Närhetsprincipen är jag tacksam för, även i den här typen av sammanhang.

Idag var jag tacksam för att jag har fina vänner. Att få slå sig ner och prata om allt mellan himmel och jord, är ovärderligt, speciellt när det sker över en god bit mat. Det betyder så mycket att få berätta hur livet känns, så där ärligt och utan att göra sig till, och att få höra om någon annans liv, som sedan gör att man känner sig mindre ensam. Jag fick en paus från att slita med andra veckan med Polarns nattliga hosta, och hon håller ju alltid på ett par månader eller så (6 månader som längst) innan hon blir helt fri. Jag själv hostar nu, sådan där irriterande torrhosta som gjorde att jag inte kunde somna om efter att jag vaknat klockan 4, trots att jag försökte i över en timme. Dessutom gick vi igenom nya kursen idag, och hade föreläsning, bara ett par timmar efter att vi lämnat in tentan på förra kursen. Den här kursen är massiv och tempot är löjligt, så jag behövde verkligen en stund att andas, komma bort och bara njuta, för att nu blir det inte en ledig stund förrän 12 jan

Idag har jag fått leta högt och lågt efter något att vara tacksam över. Jag har hostat mig genom natten. Polarn behövde fortfarande vara hemma från förskolan. Även om hon hostar mindre och är pigg och rastlös, så blir hon trött så hon nästan somnar och vill bli buren av att gå och handla, dessutom börjar hon hosta sig fördärvad av att springa 20 meter. Idag var det dags att skriva klart tentan. Att kombinera det där är omöjligt. Jag har försökt analysera ungdomars sociala kapital, anknytningsteorin, samhällsvård och våld mot barn, till ljudet av skrik-sång, barnfilm, " Mamma?! " och ettusenfemhundra avbrott för snacks, toalettbesök och hämtning av förlorade föremål. Jag kände mig som den oviktigaste och mest behövda personen någonsin.  Så kom jag på det; idag var jag tacksam över att dagen tar slut, imorgon får jag en ny chans till en bra dag och att jag verkar få en intressant praktikplats till våren. Alltid finns det någon ljusglimt i tillvaron.

Idag har jag känt mig tacksam över att ibland bli påmind om att det jag tycker är problem, inte är problem alls. Ibland tycker jag att det är jobbigt att kroppen strular med värkande höft, migrän, kass rygg, ständiga förkylningar, cystor och annat tjafs. Så blir jag påmind om att det inte alls är dålig hälsa, det är hälsa jag kan leva med. Det finns de som inte ens får överleva sin dåliga hälsa. När jag känner mig less på plugget och tänker att det är omöjligt att kombinera med småbarn så blir jag påmind om att för andra är en högskoleplats högsta drömmen. För andra så är min ålder och småbarn ett hinder för att jaga sin dröm. Jag får jaga min dröm. När familjelivet tär och småbarnsåren sliter. När jag helt tappar lusten för att jag alltid sköter hämtningen och middag, aka The big drama hour . När får svårt att hålla ihop mig  efter alla kliv tillbaka jag måste ta. Då blir jag påmind om att jag är stark,  jag har det gott med många goda människor som vill väl. Mitt familjeliv ä

Idag är jag tacksam för Secondhand. Miljövänligt, plånboksvänligt och pengarna jag spenderar går till välgörenhet. Kan det bli bättre? Dagens fynd är en minibuss till Barbie som går att tuta med och en Barbiehäst som går. De blir ett bra tillbehör till det Barbiehus med dockor och möbler som arbetskamraten gjort till sina döttrar och vi nu tagit över. Bilen och hästen kostade 40 kronor styck... På riktigt. En snabb sökning visade att det skulle kostat liiiite mer att köpa det nytt.  Jag är också tacksam för att jag gillar secondhand och inte tycker att det är något sjavigt.  Nu kommer inte bara ungarna fortsätta ha skitkul med sitt nya hus, komplett med pool, alla dockor, bilar hästar och stallet vi ställt upp bredvid, jag känner att jag kommer gå igång på att inreda och renovera det där huset, i brist på idéer om att göra om här hemma. Imorgon ska jag gå och lämna lite leksaker barnen växt ur, så att kedjan av ge och ta, för att stötta plånböcker och välgörenhet, fortsätte

Idag är jag tacksam över att ha bra klasskamrater. Att ytterligare ett betyg har trillat in när livet ser ut som det gör, vilket inte är en så värst vacker syn, är till stor del tack vare dem. Visst, jag är disciplinerad, idag klev jag upp vid hostattacken klockan fem, väckte mig själv med en dusch och satte mig och skrev klockan 6. För nu väntar några dagar VAB samtidigt som herr B.o.B. ska vara borta måndag, tisdag och onsdag kväll och 8 sidor tenta ska vara klar på torsdag. Den styrkan ska jag väl ge mig själv cred för. Men utan att få lufta tankar och rota runt i deras hjärnor, hade det inte gått så här bra. Så människor som stöttar i en galen, udda, oförståelig tillvaro som student, på det sätt som bara de i samma sits kan, det är jag tacksam för.

I linje med att sprida lite kärlek så ska jag därför göra just det här, i december, varje dag. Det ska bara handla om vad jag är tacksam för, vad jag inte tar för givet för att jag vet att inte alla har det som jag. Nu ligger jag ju lite efter så vi får börja med lucka 1-4. 1. Jag var tacksam för att jag har föräldrar och svärföräldrar som har möjlighet att hjälpa till och stötta i föräldraskapet. Att vi kan få hjälp att få barnvakt när samhället inte alls är så anpassat efter vab som det ska vara. Jag lider med de ensamstående som inte har den möjligheten, och får lov att ta sms-lån för att klara av hyran när vabuari visar sig från sin sämsta sida. Att jag kan få middag serverad hos mina föräldrar en gång i veckan när orken, som så ofta under de sömnlösa småbarnsåren, tryter, vilken lyx. 2. Jag var tacksam för att Pyret börjar bli så stor att hon kan visa en underskön omhändertagande sida gentemot sin syster. Jag var också tacksam för att barnen hittills bara fått alldeles van

Det är krig överallt. Barn dör ute på medelhavet. Mobbing och rasism brer ut sig. Jag läser om de där barnen som far illa på riktigt. Jag har spenderat två år åt att läsa om samhällets misär. Jag har arbetat med de som inte orkar i 6 år. Sjukdom och död har aldrig varit så nära inpå som nu. Samtidigt så är det så mycket ilska, pekfingrar och generella antaganden. Jag finner de som grupperar människor i den där mystiska "alla" gruppen, " alla är si, alla gör så ". Var finns de där försöken att förstå? Var finns försöken att se bortom vad man själv kan, vill och har möjlighet till? Jag önskar mig mer av det där som vår lärare tjatat om i två år. " Hur vet du det? " Hur vet man att alla invandrare är si eller så? Hur vet man att bilden på Facebook är sann? Hur vet man vad alla andra föräldrar har för förutsättningar? Hur vet man att det man läser är fakta? Fler borde en gång i månaden få höra " Har du frågat dig själv innan du påstår något

Nu börjar det bryta ut, en hosta av det där slaget att man tror att man kommer dö. Nu blir det ingen sömn och ingen ork ett tag. Å andra sidan så går ju febern ner, då slipper man ju i alla fall att huden känns som skrubbsår, huvudet som packat i bomull, ögonen torra och svidande och musklerna som träningsvärk delux. Fast inte för alla. Polarn var pigg imorse, hade bara 37.6 och åt till och med lite frukost. Vi kände hopp. Sen framåt lunch blev hon hängig, ville inte äta en enda bit utan bad att få gå och sova. Det gjorde hon, hon sov och sov. Pyret lyckades inte ens locka henne ur sängen med lördagsgodis. När vi tog tempen vid middagstid så var hon uppe på 40.3 igen. Efter en sväng Alvedon piggade hon på sig lite och åt i alla fall en smörgås innan hon ville hoppa runt och leka. Men hon har också en rejäl mördarhosta. Herr B.o.B. har dragits med vaddethärnuär i någon vecka, men har inte fått feber och sitter uppe till midnatt istället för att sova, så honom räknar jag som en mancold

Polarn har feber. Jag har feber. Pyret har inte feber. Polarn vill bara sitta i knät och gosa, men trots 40 grader inte ta medicin och bara äta glass. Jag vill bara sova, eller komma igång med tentan, och tar all febernedsättande jag får på grund av nästan 40 grader och vill bara äta glass. Pyret vill gå på äventyr, gå och handla, göra halsband, göra pärlplattor, rita, leka med hästar, läsa böcker, äta clementin, smörgås, vindruvor, lunch, glass, bulle, pizza och dricka saft. Idag är en sådan dag där alla får som de vill. Utom jag.

Lilla kaminen låg och gosade och hostade hos oss i stort sett hela natten. Det gjorde självklart stora lillan också. Alltså, inte så mycket sömn. Däremot, en härlig heldag i plugget. Först en ytterst deprimerande dokumentär om en tonårstjej i trasslig livssituation, med efterföljande diskussion. Nyttigt, även om jag inte vill se eller veta. Sen en fantastisk föreläsning av en kurator på BRIS om samtal med barn. Det var upplyftande att få känna sig lite inspirerad och informerad, att få med sig lite matnyttig information. Kan behövas inför att sätta sig med tentan. Fast, imorgon ska jag vabba igen. Så jag kommer ju aldrig igång med den där tentan. *Suck, ve, förtvivlan och en gnutta stress* Nu är därför båda helgdagarna vikta åt tentaskrivning. Samtidigt som jag och Pyret börjar känna oss sjuka. *Livin' the life, lovin' the drem*

Jodå, Polarn var som en kamin idag, 39.9 låg tempen på. Hon var på ganska gott humör, men seg. Jag var på ganska gott humör, men stressad. Det känns inte bra någonstans att sitta med en arvsmassa som mest vill kramas, rita, titta på film i knät, läsa bok, pärla och dricka mjölk, och hela tiden känna att skolan inte tillåter en att ta sig tid för sånt här. Jag försöker se det som att jag kan ta igen de timmarna på kvällarna, men lagom när middagen är serverad så vet jag att det är ren och skär lögn. Jag har sovit bredvid den där kaminen inatt, därför har jag knappt sovit, därför slutar jag fungera någonstans vid fyra, fem på eftermiddagen. Hjärnan är mos och käkarna går ur led av allt gäspande. Så det får väl bli att helgplugga igen. För när hon sitter där, med rosiga kinder och glansiga ögon och säger att hon vill sitta i soffan och titta på film " med dig mamma, jag älskar dig, å jag mår blä " då kan universitetet dra åt skogen. Vi gosade ihop oss, kollade på Trassel

Klockan mitt i natten: " Mamma, jag har en snorkråka i ögat ." *snyft* Sen vaknade Polarn med sitt högra öga rött och kletigt. Vi torkade av det och panikplanerade dagen, eftersom herr B.o.B. har varit hemma för att vabba mig och därför ligger efter på jobbet, och jag hade två obligatoriska seminarium. Jag har ju en sån där rolig sysselsättning som innebär att är man borta två eller fler gånger på specifika dagar, då får man typ sparken. Eller, man riskerar att få gå om kursen, vilket inte är optimalt eftersom man då måste hoppa över en hel termin. Jag missade en sådan dag på grund av ryggen. Så. Jag kutade iväg med Pyret till förskolan och åkte till min skiter-i-arbetslivs-lagar-sysselsättning, efter den hämtade jag Polarn på herr B.o.B.s jobb och åkte hem. Hon hade inget mer klet i ögat på hela långa dagen, så jag började känna hopp. Dumma jag. Här introducerar vi spänningsmomentet: Igår släpptes vår hemtenta, den som ska vara färdigskriven nästa fredag. Den kommer

När jag ska leva mitt nästa liv ska det vara som man. Inte bara för att jag vill slippa bli underminerad, ifrågasatt, ha sämre lön och ändå jobba fler obetalda timmar. Utan också för att jag vill slippa ansvaret för allt fix. Eller "fixet" är ju det obetalda arbetet, men ändå. Jag är inte så värst road av att helt utan omröstning vara ansvarig för att ordna inbjudningar till kalas, checka av allt som behövs till kalas, beställa julklappar, ordna julkort, ordna alla adventsprylar, plocka iordning, hålla reda på datum, vara förste fläckborttagare och sköta alla sociala kontakter. Jag säger inte att det alltid är kvinnan som har hand om det där, men jag säger att jag nog tillhör majoritetsgruppen. Så varför gör jag det då? Att göra: Lägg in påminnelse i kalender, november 2017, att lämna över ansvar för avkommans kalas, och för julen, inklusive dekorationer och sociala interaktioner relaterade till den. Nästa år vill jag vara assistent som säger ja eller nej till förslag,

Vad är skillnaden mellan högskola och komvux undrar ni? Ingen. Ingen alls, svarar jag. Vi läser en av de viktigaste kurserna just nu, om barn och ungdomar, alltså om de i samhället som är som mest sårbara och utsatta när skyddsnätet inte fungerar som det ska. Då ska de dit och ge oss en slags hittepå uppgift. Vi ska intervjua ett barn. Det ska följa konstens alla regler i formalia; det ska finnas skriftligt samtycke av föräldrar, det ska finnas muntligt samtycke av barnet, det ska transkriberas och anonymiseras. Men samtidigt så ska intervjun handla om något vardagligt, den ska bara vara 20 minuter lång och vi har inte på långa  vägar getts goda möjligheter att förbereda oss, eller läsa in oss, på saken. Jag genomförde min intervju idag. Det är väl kul att snacka med en skön unge, men samtidigt så får jag ju lirka ur mina egna barn information av mer allvarlig karaktär lite då och då, så det kändes ju lite som en utbildningsmässigt märklig uppgift. Speciellt när vem som helst för

Idag har jag inte skrikit en enda gång. Jag har till och med klarat mig själv medan herr B.o.B. återgick till att arbeta på kontoret. Visserligen går jag som en hundraåring och allt tar fasligt lång tid, men det går framåt, rejält till och med. Nu ska jag bara komma förbi den där totala skräcken varje gång jag ska resa på mig, sätta mig ner eller böja mig lite, för att jag aldrig vill ha så där ont igen. Då ska man komma ihåg att jag inte är direkt ovan vid smärta. Jag har fött två barn, gjort två bukoperationer, haft gallsten, tatuerat mig sju gånger, haft cystor på äggstockarna i tjugo år och har migrän, men det här tog fasiken priset. Så snart jag har läkt ihop är det dags att se till att styrketräna och stretcha mer. Men först ska jag sova, hela kroppen är totalt slut.

Så ryggen kändes bättre igår under dagen, jag stapplade till och med iväg till förskolan tillsammans med herr B.o.B. Sen small det till igen på kvällen. Natten var ett rent helvete. Imorse kunde jag inte röra mig alls utan att skrika så jag trodde grannarna skulle ringa polisen. Herr B.o.B. tog barnen till förskolan och gick hem och ringde ambulans. Det var liksom uppenbart att jag behövde schysst smärtlindring, men även fast jag bor två minuter från vårdcentralen så är den rätt otillgänglig när det tar en halvtimme av skrik och gråt för att ta sig till toaletten. De kom rätt snart, konstaterade ryggskott, vilket det inte är så mycket att göra åt på akuten, därför fick jag en spruta i rumpan och rådet att försöka röra mig så mycket som möjligt de 10-12 timmar den verkar, och hålla nivån av Alvedon och Ipren konstant. Jävla ryggskotts skit. Bara att röra sig när det gör ont och vänta. Så uppmaningen från S-health känns ju både passande och som ett jävla hån. Den räknar ju inte a

Jag satt och läste en bok med intervjuer med 25 barn om deras upplevelse av våld i hemmet hela förmiddagen. Ingen trevlig läsning. Jag fattar inte hur jag ska orka den här kursen. När jag behövde en paus gick jag och köpte ris och dekorerade på uteplatsen. När jag satt och läste lite forskning på eftermiddagen och blev trött på eländet så kunde jag ju knappast kolla Facebook, där är det ju också bara elände och folk som är otrevliga mot varandra. Eller, inte bara så klart, men det känns så när man är överröst med misär. Istället så tog jag fram papper och penna och ritade en teckning jag lovat Pyret. Det skulle vara en häst, en katt, ett stall, ett hus, gräs, sol, blommor och fjärilar.  Jag har inte ritat på hundra år, eller i alla fall inte sedan jag var tonåring, kanske borde öva upp mig igen? För att skapa lite variation i vardagen så tog jag min vanliga ryggvärk och gjorde om den till ett rejält ryggskott på eftermiddagen. Det small till när jag skulle resa på mig efter a

Hur man vilar upp sig på bästa sätt kan säkert se olika ut beroende på person. Jag blir som mest utvilad om jag får rensa undan i den eviga att-göra-listan, och idag var tanken att få saker gjorda. Vi startade med att jag fick sovmorgon, nästan till klockan 9. Vilket borde fått mig att tänka två tankar: Nu kommer vi aldrig iväg eftersom projektet få-barnen-ur-pyjamas-i-kläder-fixa-hår-och-borsta-tänder är försenat med typ 2 timmar. Och Vad är det som är på gång om min kropp låter mig sova så länge. Men jag tänkte inte, så vi gav oss iväg för att handla saker vi behövde, och äta lunch, innan vi tog tag i allt. I bilen kom huvudvärken och där fick sovmorgonen sin förklaring. Så jag började med en rusning in på apoteket för att köpa den där starkare migränmedicinen som kostar 40 spänn per tablett. Den hjälpte att ta udden av den, men resten av dagen var en dov trumma i skallen min härliga följeslagare. När vi väl kom hem hade klockan tickat iväg och jag hann inte alls med så värst

Jag läser i "Klinisk barnpsykologi" av Broberg: Det låter ju som en självklarhet, barn är olika från födseln. Sen lägger man till att alla föräldrar är olika. Och att alla föräldrar har olika nätverk. Och att alla familjer ser olika ut. Och att alla familjer drabbas av olika omständigheter under resans gång. Då borde väl alla, oavsett matematisk begåvning, förstå att ekvationen blir att det är fullkomligt omöjligt att sätta sig in i hur andra familjer har det, för att det finns allt för många variabler att ta hänsyn till. Därmed borde väl också alla kunna förstå att alla pekpinnar och dömande av andras föräldraskap är onödigt.  Var snäll mot de föräldrar du når ut till, även de med barn som går långa dagar på förskolan, är på förskolan när föräldrar är föräldralediga med syskon, eller som använder sina telefoner. Du kan aldrig räkna ut vad deras ekvation består av, inte ens för att du själv har barn.

Det kommer bli en ruskigt tung månad, känner jag. Den här kursens fokus är ju inte bara på barn och unga, utan kanske med mest fokus på de barn och unga som socialtjänsten kommer i kontakt med. Till idag skulle vi läsa den senaste rapporten från organisationen Maskrosbarn; " Jag är bara en påse pengar. " Det gjorde jag. Med en ständig klump i halsen och ont i hjärtat. Idag kom de till socialhögskolan och höll en fantastisk föreläsning. Herrejäklar vilken skillnad på de som åker runt och föreläser och många av skolans trötta forskare. De borde åka runt och föreläsa om hur man skapar en bra föreläsning, likaväl som att berätta om sitt arbete. Men barnen. De som de berättar om. De som själva får berätta. Alltså, att de barn som redan är så utsatta ska hamna så i skymundan, känna sig satta på undantag, inte få vara en del av något. Det var en dyster läsning om ungdomar som berättar om sina erfarenheter från familjehemsplaceringar, och föreläsningen lyfte också fram ungdomars b

Idag började jag dagen med att rusa iväg till jobbet. Hur mycket rusande man gör när man börjar klockan 7 och "sovit" bredvid arvsmassor, kan jag inte riktigt redogöra för. Jag gillar ju egentligen att börja 7, det är inget problem, det är att sova bredvid arvsmassor som ställer till det. I någon slags lojalitet med hur livet verkar vara just nu, så blev det en rusar-dag på jobbet också. Patienter som inte kom, många som kom samtidigt, många samtal samtidigt som många patienter, många frågetecken som skulle klaras ut samtidigt. Detta eviga golvnötandet, fram och tillbaka, i timmar, utan att sätta sig ner. Jag gillar ju det med egentligen, hellre mycket att göra - än lite, men jag måste fasiken börja använda stödstrumpor. Tanten har anlänt på riktigt, för benen blir märkbart stumma och svullna. Men de fick ju vila lite sen, när jag rusade hem och satte mig ner och tog tag i den lille litteraturlistan. Jag ligger redan back på läsning, men så som det är på jobbet just nu så

Jag skyndade mig att läsa så mycket jag kunde innan jag kastade mig iväg för en inte så spännande föreläsning. Sen rusade jag till makens jobb, för att vi skulle skynda oss till pendeltåget i Karlberg, som vi missade. Därför fick vi verkligen rusa till förskolan när vi kom fram, för att jag skulle springa iväg, med minsta möjliga marginal, till 4-års kontroll med Pyret. Herr B.o.B. och Polarn vilade ut hemma medan Pyret visade att hon både såg och hörde felfritt, liksom att hon följde instruktioner som en A-student, när hon nu ville det, vill säga. Efter godkänt stämpel i rumpan på första avkomman, skyndade vi oss hem för att möta upp resterande familjemedlemmar och lämna av arvsmassorna hos mormor och morfar. De fick vara barnvakter medan vi sprang tillbaka till förskolan och hade utvecklingssamtal. Två godkänt stämplar där med, barnen var bra kompisar, älskade att pyssla och hade utvecklats finfint sedan förra samtalet. Så då tog vi raska kliv hemåt, för att snabbt köpa lite ma

Idag hade vi introduktion för nya kursen. Vi fick veta att på en vecka ska vi: Läsa: 1 bok på 600 sidor om klinisk barnpsykologi. 1 bok på 300 sidor om barn och nätverk. 1 kap om barnavårdens organisation. 3 kap i en bok om att fostra familjen. 1 kap om social barnavård. 1 rapport på 92 sidor av maskrosbarn. Vi ska också: Göra ett grupparbete. Och. Åka in till skolan för sammanlagt 12 timmars föreläsningar/seminarier. Vi har samma kursansvariga lärare som i en tidigare fullkomligt absurt överbelastad kurs sa att det minsann var en utbildning på 40 timmar per vecka, även om hon visste att ingen elev någonsin la de 40 timmarna som krävdes, och då blev det så klart tufft att klara av arbetsbördan.  Tack. Så himla förstående och inte alls dömande. Om hon klarar att läsa kurslitteratur i den mängden, på de 24 timmar som blir kvar när man tar bort tid för föreläsningar, seminarier och grupparbete, så är hon en superhjälte. Kurslitteratur är inte som att läsa en roman, det krä

Som om det inte är nog med att slåss med tenta demoner, man ska försöka handskas med fullkomligt (o)rimliga utbrott från avkommor. Exempel från dagen: Pyret vill ha hjälp av sin far för att färglägga en häst som hennes mor har ritat. Far frågar tre gånger om det är så som han tänker rita, som hon menar att han ska rita. Damen i fråga tittar på tv samtidigt men svarar ja, alla gånger. Pappa färglägger. Pyret skriker: " Nej! Inte så! " Och får ett " drama ". Hon söker tröst och backning hos sin mor när far inte riktigt går med på utskällningen, men uppskattar bara måttligt att mor istället backar far. Jag försöker förklara att hon inte kan skälla ut oss när vi gör som hon ber, när vi dessutom frågar flera gånger innan vi gör något, eftersom vi vet att hon blir jättearg om vi gör fel. Jag påpekar att det kan ju vara så att vi inte vågar hjälpa henne med sådana saker snart, om vi ska bli utskällda och kallade för dumma, trots att vi noga frågat henne om vi gör rätt

Världen är verkligen vänd upp och ner. Imorse, i rusningstrafiken, står jag och väntar på min klasskompis på en pendeltågsstation. Jag ser en kvinna komma gående, på väg att gå ner för trappen. Hon stoppar upp resterande resenärer som försöker hinna ner till tåget eftersom hon går och stickar samtidigt. Visserligen är det kallt, men att man känner att man bara måste sticka på sin halsduk samtidigt som man tar sig fram i kollektivtrafiken under rusningstid, vad händer där? På skolan får man plötsligt se lektorn som skriver böcker om mode och klädernas betydelse, komma i omoderna, illasittande jeans och täckjacka, istället för sedvanlig uppseendeväckande kostym. Det minst propra jag sett honom i tidigare är svarta byxor och svart polotröja. Han måste gett upp helt. Trafikverket slår ifrån sig om bristen på plogning och skottning med hänvisning till hur mycket trottoarer och vägar som ska fixas, och hur mycket hinder det finns för framkomligheten. Idag är det fredag. Flera trottoare

Det kan väl vara så att hela Stockholm fick panik för att det kom snö, på vintern. Det kan väl vara att det faktiskt kom asmycket snö, så att man själv började få lite panik. Det kan väl vara så att man skulle ta två arvsmassor till och från förskolan i det nämnda vädret. Det kan väl vara så att man ska vänja sig vid att böka på motstridig arvsmassa ett ton vinterkläder samtidigt som systern redan är påklädd och börjar protestera för att det är varmt. Det kan väl vara så att det är tenta imorgon på en kurs med tidernas sämsta upplägg. Det kan väl vara så att nattsömnen alltjämt störs någon gång per timme, sedan mitten på 2012. Det kan väl vara känslan av att man alltid får stå tillbaka kan bli lite övermäktig. Det kan väl vara så att livets orättvisor kan kännas lite oroväckande och påtagligt sorgliga ibland. Det kan väl vara så att det ibland känns som att saker sägs utan att menas eller genomföras fullt ut, lite för många gånger. Det kan väl vara så att det kan kännas som at

Det kom lite snö under natten. Ingenting alls att jämföra med vad som kom under dagen som följde, men tillräckligt för att det skulle vara stört omöjligt att köra barnvagnen till förskolan. Hade jag vetat att kommunen var totalt oförberedda på att snö sedan i söndags och en prognos om duktigt med snö till idag skulle innebära ett behov av att få ut plogar, då hade jag nog lämnat vagnen hemma. Det kändes liksom som onödigt arbete att trycka en vagn framför sig en decimeter i taget, medan barnen, oavsett vilja och ork, gick bredvid. För med barn i vagnen rullade det inte alls och vi behövde ju komma fram. Det gjorde vi. Kom fram alltså. Efter FYRTIOFEM minuter. Kom igen. Just som jag gick från förskolan och kände mig bitter, så kom jag bakom en gammal dam. Då kände jag att jag inte hade ett smack att klaga på.  På kvällen hörde jag någon ansvarig för plogandet som sa något om att jo, visst visste de att det skulle komma snö, men hur mycket exakt var ju svårt att säga och därmed plane

Vi kunde hämta ut förra tentan idag. Jag hade missat 4 poäng av 30 och fick därför ett B i betyg. Det är ju toppen. Riktigt bra. Något att glädjas åt. Man borde fira lite. Men nä. Istället förbannar jag allt i allmänhet och den stundande tentan i synnerhet. Det är ju surt att inte kunna känna sig lite nöjd, utan istället gå omkring och svettas över att tentaplugga till en tenta med omöjligt upplägg. Livet som student i ett nötskal.

Imorse var jag så jävla less. Less på att sova kasst, less på att plugga, less på vädret. Jag var i ett sådant där klassiskt tillstånd att jag började deala med mig själv. Det funkar ju aldrig. Om jag gör något med familjen på förmiddagen, så kan jag sitta och plugga på eftermiddagen och kvällen. Istället för att plugga på dagen och hänga med familjen på kvällen. Så roligt vad irrationell man kan vara ibland. Nu sitter jag här och läser aptråkiga och onödigt komplicerade saker, i väntan att få en middags paus, sen är tanken att jag ska plugga på medan herr B.o.B. badar och nattar arvsmassorna. ..... ..... Polarn har redan börjat öppna dörren för att fråga om jag skrivit färdigt, be att jag följer henne på toaletten och fråga vem som ska natta idag. Planer är ju så jäkla mycket på Sickan i Jönssonligan nivå ibland. Omtenta here I come. 

Polarn väckte mig klockan 6. Säga vad man vill, men det är ju inte klockan 5. Dessutom lyckades jag ligga kvar i mer än 20 minuter genom att låta henne armbåga mig i magen, killa mig på näsan, krypa över mig och tillbaka, och fråga hundra saker, så skönt att få vila en stund extra. Sen är hon ju så smart den där, hon viskar: " Mamma, ja höver tissa ! " Ojsan hejsan! Då är det bäst att vi hoppar ur sängen och beger oss mot badrummet. Men se, hon hade ju redan kissat i nattblöjan; " Mamma, de kom inget. *fniss* " Såååå charmigt att hon fattar att eftersom vi övar oss inför att sluta med blöjan på natten också, så låter vi ju henne inte kissa i blöjan om hon är vaken. Så säger hon att hon behöver kissa så får hon upp mamma ur sängen. Kan man annat än beundra en så smart unge. Hahahahaha. Efter en gudomlig frukost tillsammans, där jag åt yoghurt och müsli, medan sötnöten ville ha gröt och knäckesmörgås, vaknade storasyster. För att hedra helgen så bråkade de bara n

Det finns två sorters människor. De med ordningssinne. De utan. Herr B.o.B. skulle laga mat häromdagen och behövde då använda matskedsmåttet  i kryddmåtts-knippet. Han tar av det måttet från knippet och lägger det i diskmaskinen när han är klar. I morse såg jag att han hade tömt diskmaskinen och hakat fast måttet på knippet igen. Han. Har. Satt. Matskedsmåttet. På. Fel. Plats. Det satt inte mellan halvdeciliter och teskedsmåttet, det satt mellan decilitermåttet och kryddmåttet. Nu finns det några som kommer tycka att det väl inte är någonting alls, och hur pedantisk kan man bli. Sen finns det andra som kommer förstå precis hur den allmänna ordningen störs, eftersom måttet exempelvis inte går att fälla ihop om måtten sitter i fel ordning. Ni kommer ju också förstå vad jag har att leva med här hemma.

Jobbet är ju i ett lite utsatt läge, på grund av allt. Så idag fick jag studsa iväg dit och jobba mellan 7.00 och 9.30 (med betalt för ett helt pass) för att sen blåsa iväg i snön till plugget. Först hade vi ett seminarium och sen en föreläsning som drog ut på tiden. När klockan slog 17.00 kastade jag mig iväg till maken för att hämta överaktiva barn hos deras farmor och farfar, för de är hemma från förskolan med feber som enda symptom. Efter utfodring, tandborstning och pyjamas är barnen i säng klockan 20.00. Nu borde jag läsa till plugget men satsar på att somna tidigt istället, det är ju ändå omöjligt att läsa med en hjärna full med mos. Det märks ju att man inte är 20 längre, när man kastas mellan ställen och uppgifter på det här sättet, jag pallar ju ingenting. Likaså märks det att man inte sovit ordentligt sen sådär 2012. Vi måste få ungarna att sova i sina egna sängar. Måste. Snart. Ska bara orka ta tag i det.