Polarn har återgått till sån där:
Om inte mamma nattar mig så sitter jag och gråter mig själv in i hysteri - fas.
Nu har ju Polarn en syster som också vill bli nattad av sin mor emellanåt och en far som är fullt kapabel att utföra den begärda handlingen. Men nä.
Pappa ska gå, gå ut, gå bort, inte pappa, bara mamma, även fast mamma sitter en meter bort så är det inte tillräckligt.
Häromkvällen var hon så där, hon grät tills hon var så totalt upp i limning att herr B.o.B. fick lämna rummet. Då föreslår jag att Pyret kan få natta Polarn (för jag vill inte att hon ska få för sig att om hon gapar tillräckligt så överger jag Pyret till hennes fördel) och båda säger ja.
Polarn lägger sig bredvid sin syster, som säger åt henne att hon får låna vilken kompis-gose hon vill, för att sedan peka på en efter annan tills Polarn fastnar för katten. Pyret fortsätter med att bädda ner Polarn, berömma vad fint hon klappar katten och tala om att Polarn får komma till henne när som helst på natten, om hon vill. Sen blir Pyret så sprickfärdig av stolthet att hon börjar prata som en kulspruta om hur hon ska ta hand om, och natta, Polarn, samtidigt som hon hela tiden klappar om och pular med Polarn. Till sist får jag säga till henne att:
"Om du är tyst nu så kommer du ha fått Polarn att somna här bredvid dig, för hon kan inte hålla ögonen öppna längre."
Pyret tystnade genast och la sig ner bredvid. Fem minuter senare sov de båda två.
Jag la tillbaka Polarn i sin säng sedan, för annars skulle de väckt varandra hela natten. Men njöt i fulla muggar av att de visade varandra så mycket förtroende, omtanke och kärlek. De kan ju det också.
Kommentarer