Idag var jag tacksam för all kärlek jag får.
Visst, på nätterna kan kärleken från arvsmassorna kännas lite krävande, när sängen blir för trång, armar och ben omsluter en som en hårdhänt bläckfisk och jag bara vill kunna röra på mig och sova.
När ska man få sova?
Jag går och lägger mig vid 21.30-22.30, tydligen allt för tidigt enligt vissa, men å andra sidan så blir jag väckt av en tassande liten dam vid 4, nu för tiden. Hon vill sova med mig. Tätt intill, i en säng som redan innehåller 3 personer, varav en också är en sån där bläckfisk. Så jag ligger där och antigen håller i minsta damen, så hon inte trillar ur, eller så ligger jag själv på kanten och balanserar.
Oavsett vilket så får jag inte sova mer.
Klockan 4. F.y.r.a. Jag som tyckte det var hemskt att bli väckt klockan fem varenda morgon sedan några år, vem kunde ana att det faktiskt skulle bli värre.
Men så har hon blivit väldigt kärvänlig också. Det är ständiga;
"Jag älskar dig mamma, massor med gånger."
"Jag gillar dig mamma, och älskar dig."
Sen klappar hon mig ömt på kinden, pussar mig och kramar mig hårt. Hon har alltid varit fantastisk på att kramas, sedan hon var pytteliten, de där små armarna håller hårt runt halsen och håller i länge. Rena motsatsen till handslaget "död fisk", om ni fattar.
Så när nätterna bli väldigt korta och sömnbristen gör saker med min kropp och själ som knappt Stephen King skulle kunna komma på, då är jag tacksam för att få så mycket kärlek, det håller mig uppe.
Kommentarer