Idag var jag tacksam för tålamod.
Och god planering.
Vi har haft som tradition att klä granen kvällen innan julafton, för att det är vi båda uppvuxna med. Men så kommer man till det där när barnen är tillräckligt stora för att säkert bli lite ledsna över att inte få vara med att klä granen, men också lite för små för att orka vara vakna särskilt länge. Lägger man då till att dagen innan julafton ser ut att bli en full-fart-dag så kändes det lagom att fixa granen nu.
Det gjorde vi. Vi var också dumma nog att säga till barnen att vi skulle göra det idag. Så vi fick höra i åtta timmar:
"När ska vi klä granen?".
De var väldigt entusiastiska när det var dags, så det blev några djupa andetag för att ta sig igenom aktiviteten.
Jag kan väl erkänna att jag också behöver ett gott tålamod för att stå ut med krocken mellan min "less is more" attityd till granar, och all annan dekoration, och barnens "more is better" inställning. De vann. Vår gran innehåller allt de hittade i en låda full av julgranspynt ihopsamlat över 18 års tid. Jag behöver djupandas varje gång jag kommer ut i vardagsrummet mellan nu och trettonhelgen eller så, när den nu "åker ut", granen.
Jag kommer behöva vara tacksam för lite tålamod ganska länge alltså. Fast barnen var grymt nöjda, granen var "vacker" och de hade, enligt egen utsago, varit väldigt duktiga på att klä den fint. Det är väl mest vad granen är till för, strunt samma vad vi vuxna vill ha för "stil".
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer