Det är krig överallt.
Barn dör ute på medelhavet.
Mobbing och rasism brer ut sig.
Jag läser om de där barnen som far illa på riktigt.
Jag har spenderat två år åt att läsa om samhällets misär.
Jag har arbetat med de som inte orkar i 6 år.
Sjukdom och död har aldrig varit så nära inpå som nu.
Samtidigt så är det så mycket ilska, pekfingrar och generella antaganden. Jag finner de som grupperar människor i den där mystiska "alla" gruppen, "alla är si, alla gör så".
Var finns de där försöken att förstå? Var finns försöken att se bortom vad man själv kan, vill och har möjlighet till?
Jag önskar mig mer av det där som vår lärare tjatat om i två år. "Hur vet du det?"
Hur vet man att alla invandrare är si eller så?
Hur vet man att bilden på Facebook är sann?
Hur vet man vad alla andra föräldrar har för förutsättningar?
Hur vet man att det man läser är fakta?
Fler borde en gång i månaden få höra "Har du frågat dig själv innan du påstår något; Hur vet du det?"
Inte går jag omkring och tror att alla som är 35 kan ge upp sin tillvaro och plugga in gymnasiet, efter att som tonåring inte ens haft fullständiga betyg från högstadiet. Inte kan väl alla skaffa sig så bra betyg att man kommer in på en populär högskoleutbildning. Inte kan väl alla komma över 9 år av mobbing och våga sätta sig i skolbänken igen. Inte kan väl alla sitta på högskolan med två små barn hemma. Bara för att jag kan. Mitt liv ser ut som det gör på grund av mina förutsättningar. Som att jag ska säga: "Det kan alla, och hur vet jag det? För att jag kan!" En själv är sällan en bra källa.
Jag saknar att se de som vill förstå istället för att anklaga de mystiska "alla". Jag saknar "Varför gör de så?" istället för "Att de gör så!" Det finns inga lösningar på problem genom att vägra försöka förstå, genom att komma med "sanningar", och när det kommer anklagelser så hör de oftast ihop med att personen har något slags problem.
Sprid lite kärlek och förståelse istället. Fråga hur kommer det sig att det ser ut som det gör. Försök att förstå hur en enskild individ gör sina val, utan att utgå ifrån att människor är kalla egoister som skiter i allt. Inte vill väl du att någon pekar sitt finger på dina brister och fel.
Nu ska jag återgå till att försöka beskriva varför lilla Anna vågade ingripa när pappa försökte döda mamma, när Pelle inte vågade göra något alls. Kanske är svaret att vi alla har miljarder saker som skapar olika förutsättningar för vårt handlande.
Barn dör ute på medelhavet.
Mobbing och rasism brer ut sig.
Jag läser om de där barnen som far illa på riktigt.
Jag har spenderat två år åt att läsa om samhällets misär.
Jag har arbetat med de som inte orkar i 6 år.
Sjukdom och död har aldrig varit så nära inpå som nu.
Samtidigt så är det så mycket ilska, pekfingrar och generella antaganden. Jag finner de som grupperar människor i den där mystiska "alla" gruppen, "alla är si, alla gör så".
Var finns de där försöken att förstå? Var finns försöken att se bortom vad man själv kan, vill och har möjlighet till?
Jag önskar mig mer av det där som vår lärare tjatat om i två år. "Hur vet du det?"
Hur vet man att alla invandrare är si eller så?
Hur vet man att bilden på Facebook är sann?
Hur vet man vad alla andra föräldrar har för förutsättningar?
Hur vet man att det man läser är fakta?
Fler borde en gång i månaden få höra "Har du frågat dig själv innan du påstår något; Hur vet du det?"
Inte går jag omkring och tror att alla som är 35 kan ge upp sin tillvaro och plugga in gymnasiet, efter att som tonåring inte ens haft fullständiga betyg från högstadiet. Inte kan väl alla skaffa sig så bra betyg att man kommer in på en populär högskoleutbildning. Inte kan väl alla komma över 9 år av mobbing och våga sätta sig i skolbänken igen. Inte kan väl alla sitta på högskolan med två små barn hemma. Bara för att jag kan. Mitt liv ser ut som det gör på grund av mina förutsättningar. Som att jag ska säga: "Det kan alla, och hur vet jag det? För att jag kan!" En själv är sällan en bra källa.
Jag saknar att se de som vill förstå istället för att anklaga de mystiska "alla". Jag saknar "Varför gör de så?" istället för "Att de gör så!" Det finns inga lösningar på problem genom att vägra försöka förstå, genom att komma med "sanningar", och när det kommer anklagelser så hör de oftast ihop med att personen har något slags problem.
Sprid lite kärlek och förståelse istället. Fråga hur kommer det sig att det ser ut som det gör. Försök att förstå hur en enskild individ gör sina val, utan att utgå ifrån att människor är kalla egoister som skiter i allt. Inte vill väl du att någon pekar sitt finger på dina brister och fel.
Nu ska jag återgå till att försöka beskriva varför lilla Anna vågade ingripa när pappa försökte döda mamma, när Pelle inte vågade göra något alls. Kanske är svaret att vi alla har miljarder saker som skapar olika förutsättningar för vårt handlande.
Kommentarer