En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss:
Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt.
Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missnöjd på samma gång. Men det kan man väl?
Nog kan jag vara glad för det jag har, vara på så gott humör att människor som behandlar mig fel inte får mig att känna mig mindre värd, och njuta av det som jag kan njuta av. På samma gång som jag kan vara orolig för det jag kan förlora, misströsta över det jag inte orkar med och bli besviken över dumheter.
Precis som jag kan gå en hel dag och klaga över tråkigt regnväder, för att sedan vara lycklig över att bara runt knuten ha så här fina promenadstråk, när solen sen kikar fram.
Kommentarer