Jag har hört andra föräldrar beskriva känslan av beskyddarinstinkt komma över dem när barnet blir sjukt och hamnar på sjukhus. Den känner väl jag med för all del, men på sjukhuset med Pyret tyckte jag att jag kände något annat också, något som mer var en slags ägarrätt.
När läkarens stressade fingrar klämde och kände, vred och vände, och ögonen granskade varenda liten del av den där lilla trötta kroppen. Då, när Pyret trött och tveksamt vände en frågande blick mot mig, ville jag inte längre stryka en tröstande hand utmed ryggen eller viska hur duktig hon var, jag ville slänga ut en arm mellan henne och läkaren och skrika:
"Min!!"
När de skulle sätta kanylen i hennes hand, medan hon sov så tungt efter alla påfrestande timmar, och blodet rann ut över skyddsduken ville jag helt absurt att de skulle samla upp de där förlorade vinröda dropparna och ge dem tillbaka. Det kändes fel att de bara tilläts rinna ut och gå förlorade, det var Pyrets, och Pyret är min.
När personalen på röntgen tog över hennes sovande kropp och vred och vände på henne för att hon skulle ligga rätt, kände jag någon ilska komma över mig i att de hanterade mitt barn utan att be om lov.
När nästa läkare ville titta lite till på Pyret innan hon skrev ut henne blev jag för en sekund lite arg över att hon väckte mitt barn, det kändes så intimt och intima får väl bara vi vara.
När sjuksystern lite ömt smekte henne över kinden när vi gick, ville jag nästan dra undan henne och återigen utbrista:
"Min!"
Kanske är det en del av beskyddarinstinkten trots allt, för det kändes ibland som att jag var en ilsken vakthund som kunde trycka undan sina instinkter enbart för att hon gått på lydnadskurs.
Med tanke på att personalen i stort var rara och omtänksamma mitt i den påtagliga stressen, kan jag inte hjälpa att undra över hur jag skulle bete mig om någon inte var rar och omtänksam mot min dotter. Hur håller man undan instinkten då? Eller det är då man skiter i lydnadskursen, slutar bete sig och tar sin dotter i famnen och skriker:
"Min!"
Inte sant?
Kommentarer