attvarabob

Jag började dagen här: En runda i skogen är alltid ett bra sätt att börja dagen på. Dagens outfit: Redo för att ge mig iväg till en loppis. På loppisen var det knökfullt och som så ofta uppställt tätt med trånga gångar. Det gör det ju utmanande för alla som vill gå med barnvagnar, hundar, små barn, permobiler och elcyklar. En affärsidé skulle kanske vara att åka runt till loppisar och erbjuda barnpassning och barnvagnsparkering. Inte helt oväntat fyndade jag garn: En person som ägt garnaffär för 20 år sedan sålde ut sitt förråd och tog bara 10 kronor nystanet.  Och så hittade jag en vintageklänning för 50 kronor: Sen ägnade jag lite tid till att tvätta och städa, för jag känner mig nöjd när hemmet har en kemisk doft. Jag håller mig till det vanliga upplägget kan man säga.

Ägnade kvällen åt att äta glass och titta på denna hyllade rulle: Bugonia Story; Två män kidnappar en kvinna som de är övertygade är en utomjording.  Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om den var bra eller bara väldigt skruvad. Den levererade dock ett lysande porträtt av en konspirationsteoretiker och hur svårt det är att övertyga dem om att deras tankar inte är realistiska. 

Stor dag för Polarn, det första uppträdandet efter två terminer med fiol. Hon var lite nervös sa hon, samtidigt som hon konstaterade att hon inte hade övat extra innan för hon visste att hon kunde styckena de skulle spela. Jag slås ofta av hur hon i vissa situationer stresshanterar så himla bra och verkligen  hanterar sin nervositet med bravur. Uppträdandet gick så klart strålande.  När det gäller min stresshantering så har jag klarat av två dagar utan att direkt se varje meddelande som kommer, inte registrerat några steg, promenader eller träningspass eller sett min puls. Jag löste mitt farväl till aktivitetsklockan med att gräva i mina lådor och sen gå till Kjell & coför att inhandla batterier. För den som spar hon har: Ett batteri senare så funkade denna klocka jag sparat sedan tonåren. Helt galet att det jag hade som tonåring nu plötsligt är en vintageklocka som säljs på e-bay. Men ja, den är väl en 35 år gammal. Jag satte också in nytt batteri ...

Jag har gått många kurser och utbildningar om våld i nära relation och där ingår så klart hedersrelaterat våld. Men påfyllning är alltid bra och även efter att ha arbetat flera år med något så kan det finnas nya tänkvärda vinklar. Så idag var jag och kollegan på utbildning med duktiga Origo. Vi fick lära oss om deras samtalsmetod Origomodellen. Proffsigt, smart och charmigt upplägg med bra gruppdiskussioner och intressanta exempel.  Fast oavsett hur bra utbildningar är så är det utmattade att sitta en hel dag, särskilt efter lunch så har jag vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag tog mig igenom 3,5 år heltidsstudier på Universitetet. Nu fick jag ta till klassiska kladda-i-anteckningarna för att hålla mig vaken. På rasten kunde jag hålla mig alert genom att betrakta konsten i konferenslokalerna: Det kanske bara var mina tankar som gick åt ett särskilt håll. Eller nej förresten, min kollega tänkte...

Det är inte du det är jag.  Jag behöver sålla bort intryck och fokusera, så nu åker den av. Inga vibrationer vid varje mejl, sms eller messengermeddelande. Ingen tidtagning av tempo och steg. Ingen registrering av träningspass. Herregud, kommer de ens att existera då? Jag fick bara plötsligt nog. Den låg på tvättmaskinen efter duschen, den vibrerade av ett meddelande redan innan jag hunnit sätta på mig den igen och jag kände att jag blev stressad. Kan jag inte få vara ifred ibland? Så började jag fundera över det där eviga registrerandet av aktiviteter, samma, lika hela tiden. Jag tränar som jag tränat i flera år, så varför behöver jag mäta det?  Och pulsen som hormon- och säkert stressrusar lite då och då, gärna sådär 120 slag i minuten mitt i natten. Det känner jag väl att den gör ändå?  Vad är det jag har hållt på med?  Nu vill jag inte se vilka meddelanden som kommer förrän jag har tid och fokus, jag vill inte veta hur fort jag springer och jag bryr m...

Ibland känns det som att det är där jag sitter. Där, i mitten. Jag väver och väver, kanske till och med tror att det blir ett ganska bra mönster och på ytan ser det ut så. Sen kommer en smäll och allt som byggts upp raseras. Då ska man tydligen orka väva allt på nytt. Det skulle vara skönt att bara få sitta där ett tag och titta på det fina jag skapat.