attvarabob

Så läkaren hörde av sig idag och ställde diagnos TMD, eller TMJ. Det är tydligen ett samlingsnamn för besvär från käkleden. Som vanligt får man ju inte jättebra information från vårdcentralen (förlåt alla som gör ett bra jobb på vårdcentralen, men ni är lite i underkant nu för tiden) och den information jag först kunde hitta stämde inte helt in på mina besvär. Men Mayo clinic var mer utförliga: Någonstans stod det att det även kunde påverka hörseln, men att jag ibland knappt hör på den sidan ska utredas vidare. Men vad gör man åt detta då? Inte så värst mycket, så klart. Avslappningsövningar och Ipren var rekommendationen och bettskena för att minska tandgnisslan, fast jag informerat två gånger att tandläkare inte sett någon tendens till tandgnisslan. Annars bara leva med att det emellanåt kommer göra riktigt ont.  Det är roligt att vara i åldern när kroppen bara håller på att haverera med jämna mellanrum. 

Jag såg det senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet XL . Vid tidigare kritik mot hur uppenbart misogyna åsikter fått fritt utrymme så har psykologen och Svt bemött det med att dessa åsikter kommer kommenteras senare i programmet. Nu var det dags: ..." inte sunt och inte särskilt hjälpsamt för relationer ."  Wow. Vad tydligt det framkom hur skadliga sådana åsikter kan vara. Det var ju bra av SVT att vända och inte alls framställa en relation med tydlig över- och underordning som något romantiskt eller eftersträvansvärt. Skoja bara. Det är fortfarande tydligt att de här inslagen av Andrew Tate beundran är en beräknad del av hela produktionen.  Det framhålls under avsnittet av andra deltagare andemeningen att om ett par är lyckliga så får de väl ha sitt förhållande på sitt sätt. Och ja, så är det väl, men behöver statligt finansierad tv framhålla det som ett recept på lycka?  Med detta på tv, en helt sjuk valkampanj och en Regionsledning på jobbet som fåt...

Jag roar mig under mina promenader med att lyssna på tidigare kollegans senaste bok: Generation Trauma . Utmärkt lyssning med välformulerade vinklar och redogörelser. Men jag kan inte låta bli att undra om det är en felsägning när det i ett kapitel pratas om en sammankomst där kliniker medverkar. Betoningen hos uppläsaren när han uttalar ordet kli- NI- ker är som ordet för en klinik , som i mottagning, vårdinrättning eller liknande. Jag tror att det som syftas på är mer som en person som arbetar på klinik , en kli-ni-ker . Sådant roar mig. Jag roar mig också med att komma något varv längre på tröjan min. Det är några skönhetsfel här och där men om det får finnas misstag i välrenommerade ljudböcker så är det väl inget att haka upp sig på. Dessutom, hantverk ska få vara något levande. Det är som att jag vill hylla de där små misstagen som en kontrast till all perfekt yta i dagens AI-våg.  En stund innan jag somnar underhåller jag mig med en fysisk bok. Någon...

Första arbetsdagen med vanliga arbetsuppgifter, på halvtid visserligen så fortfarande mjukstart. Jag kom ihåg hur jag gör mitt jobb, det känns ganska bra. Samtidigt har smärtan i käken ändrats och intensifierats så stundtals kändes det svårt att klara av jobbet, det kändes mindre bra. Fast det löser sig säkert, på något sätt.

Vem kan motstå 2 kilometer loppis? Inte Cous-cous och jag. Vi har varit på andra hela-gatan-loppisar men inte den här, så vi måste ju testa. Solen sken till och med. Till en början verkade det som en strålande idé,  men efter två timmar var det mer trängsel och framförallt mer stress än det var på Götaplatsen när Swedish house mafia spelade. Det var så fasansfullt mycket folk att det inte gick att komma fram. Lägg sen till människor med barnvagn, människor som stannar mitt i allt för att i en liten grupp prata med varann och människor som har med sig hund, och jag drabbas av härdsmälta. Att ha med sig hund i sådana galna folkmassor borde för övrigt räknas som djurplågeri.  Vi gjorde det enda vettiga och flydde ner i tunnelbanan och drog vidare.  Cous-cous gjorde några fynd i början men jag blev utan. Ingen fara, jag blir räddad av att få en god lunch istället. Cous-cous fotobombade.  Och det är ju inte så att jag behöver hitta mer grejer, för ...

Jag gav mig ut för en promenad innan lunch men hann inte gå i mer än 10 minuter innan jag fick stanna. På trottoaren låg denna: Jag försökte se om den bara var chockad eller om den var död medan mina misstankar föll på bostadshuset med många glaspartier. En annan kvinna stannade och försökte också hjälpa till, det var tacksamt att vara två som inte riktigt visste vad vi skulle göra. Vi var dock överens om att vi behövde göra något, så medan hon googlade hur man såg om en fågel var chockad så kontaktade jag viltfågel rehab. Samtidigt försökte jag i mitt bakhuvud lösa hur jag skulle göra om jag skulle behöva vänta till en eventuell upphämtning av djurambulansen. De funderingarna kunde jag efter en närmare undersökning släppa, vi kunde konstatera att den tyvärr inte levde längre.  Det kändes ovärdigt att den skulle ligga kvar mitt på gatan så vi bar bort den och la den under ett buskage. Det är något instinktivt att det måste finnas någon värdighet och ro när en varelse dö...