attvarabob

Jag roar mig under mina promenader med att lyssna på tidigare kollegans senaste bok: Generation Trauma . Utmärkt lyssning med välformulerade vinklar och redogörelser. Men jag kan inte låta bli att undra om det är en felsägning när det i ett kapitel pratas om en sammankomst där kliniker medverkar. Betoningen hos uppläsaren när han uttalar ordet kli- NI- ker är som ordet för en klinik , som i mottagning, vårdinrättning eller liknande. Jag tror att det som syftas på är mer som en person som arbetar på klinik , en kli-ni-ker . Sådant roar mig. Jag roar mig också med att komma något varv längre på tröjan min. Det är några skönhetsfel här och där men om det får finnas misstag i välrenommerade ljudböcker så är det väl inget att haka upp sig på. Dessutom, hantverk ska få vara något levande. Det är som att jag vill hylla de där små misstagen som en kontrast till all perfekt yta i dagens AI-våg.  En stund innan jag somnar underhåller jag mig med en fysisk bok. Någon...

Första arbetsdagen med vanliga arbetsuppgifter, på halvtid visserligen så fortfarande mjukstart. Jag kom ihåg hur jag gör mitt jobb, det känns ganska bra. Samtidigt har smärtan i käken ändrats och intensifierats så stundtals kändes det svårt att klara av jobbet, det kändes mindre bra. Fast det löser sig säkert, på något sätt.

Vem kan motstå 2 kilometer loppis? Inte Cous-cous och jag. Vi har varit på andra hela-gatan-loppisar men inte den här, så vi måste ju testa. Solen sken till och med. Till en början verkade det som en strålande idé,  men efter två timmar var det mer trängsel och framförallt mer stress än det var på Götaplatsen när Swedish house mafia spelade. Det var så fasansfullt mycket folk att det inte gick att komma fram. Lägg sen till människor med barnvagn, människor som stannar mitt i allt för att i en liten grupp prata med varann och människor som har med sig hund, och jag drabbas av härdsmälta. Att ha med sig hund i sådana galna folkmassor borde för övrigt räknas som djurplågeri.  Vi gjorde det enda vettiga och flydde ner i tunnelbanan och drog vidare.  Cous-cous gjorde några fynd i början men jag blev utan. Ingen fara, jag blir räddad av att få en god lunch istället. Cous-cous fotobombade.  Och det är ju inte så att jag behöver hitta mer grejer, för ...

Jag gav mig ut för en promenad innan lunch men hann inte gå i mer än 10 minuter innan jag fick stanna. På trottoaren låg denna: Jag försökte se om den bara var chockad eller om den var död medan mina misstankar föll på bostadshuset med många glaspartier. En annan kvinna stannade och försökte också hjälpa till, det var tacksamt att vara två som inte riktigt visste vad vi skulle göra. Vi var dock överens om att vi behövde göra något, så medan hon googlade hur man såg om en fågel var chockad så kontaktade jag viltfågel rehab. Samtidigt försökte jag i mitt bakhuvud lösa hur jag skulle göra om jag skulle behöva vänta till en eventuell upphämtning av djurambulansen. De funderingarna kunde jag efter en närmare undersökning släppa, vi kunde konstatera att den tyvärr inte levde längre.  Det kändes ovärdigt att den skulle ligga kvar mitt på gatan så vi bar bort den och la den under ett buskage. Det är något instinktivt att det måste finnas någon värdighet och ro när en varelse dö...

I Göteborg hittade Pyret en balklänning för 30 kronor. Vi köpte den lite på vinst och förlust, det kunde kanske vara en kandidat för balen i nästa årskurs. Det är långt borta men 30 kronor är ju verkligen ingenting. Än så länge var den dock för stor för henne, så hon ville att jag skulle prova. Så nu letar jag efter en tillställning att gå på. 

Det var dags att börja jobba igen. Fortfarande trött, fortfarande med ett liv som innehåller lite mycket, fortfarande med värk men det kändes rätt. Att vara sjukskriven har gett en del återhämtning men det botar ju inget, eller förändrar livet och jag behöver den stimulansen och den återhämtning arbetet också ger. Jag kan säga att jag imorse var väldigt nöjd med mitt beslut att under skjukskrivningen gå upp samma tid på morgonen, ta två promenader per dag och undvika att bara sitta framför tv:n. Jag hade aldrig orkat med den uppförsbacken det hade inneburit att återgå i den vanliga rutinen annars.  Det var fint att återse kollegor, lite genant att få välkomnanden och kramar och roligt att börja ta tag i uppgifter. Det var mindre kul att få jobbiga besked om hur vi kommer drabbas av omorganisationen och förtroendet för Regionen och dess ledare har sjunkit från lågt till nästan obefintligt. Det kommer bli en tung arbetshöst.