Den här herren har lärt sig att kela. Enligt portalparagrafen i Kattägarlagen så måste en ägare vars katt väljer att kliva upp i famnen, avbryta all annan aktivitet för att så länge katten vill hålla och klappa katten. Därför blev idag min kvällsträning uppskjuten med 20 minuter för att Ännumindrefjant villa ligga i knät. Senare blev min tid att skrolla och skicka vidare svinroliga klipp på Instagram uppskjuten med en kvart av samma orsak. Nu börjar denna herre även bli lite närgången och vill gärna kliva ända upp till mitt ansikte och luta sig mot min kind medan jag klappar honom. Men enligt nämnda lag finns inget utrymme att neka honom detta. Det är bara att göra mitt bästa för att inte få in katthår i mun, näsa och ögon under den tid han önskar sällskap. Innan jag släcker lampan ska jag nu gå och avlägsna katthår från hela överkroppen.
Att sticka och virka är mitt bästa sätt att bota rastlöshet, skingra tankar och skapa lite fokus. Det är som att hjärnan sorteras in i prydliga fack och nerverna reder upp sig av att räkna maskor och göra omslag. Därför är det väldigt bra att kunna ta med sig sina projekt när man behöver varva ner på lunchen, fokusera under möten eller få tiden att gå på resor. Men jag tycker att det också blir väldigt jobbigt att släpa med sig de där lite större projekten, som en halv tröja. Så nu behövde jag ett lite mindre projekt och råkade ramla över världens finaste Raggi garn på Adlibris. Alltså har jag gett mig på att sticka sockor. Det är mycket möjligt att det blir för pilligt för mig och bara kommer skapa högt blodtryck, men jag måste ändå prova.