Ett säkert vår- och sommartecken är att mitt hår börjar bete sig. Sol, värme och aningens svett resulterar i att valda delar av vad man skulle kunna benämna som "frisyr" bryter sig loss och startar eget. De testarna vill åberopa sin inre Shirley Temple. Det är fint med lockar, men kanske finast om hela håret väljer samma inriktning. Sommartid brukar mitt hår vara lite som en orutinerad jazzorkester där alla i ensemblen kör sin egen melodi. Jag får då välja om jag ska tvinga hela håret att vara åt det lockiga hållet, eller försöka tvinga hela håret att vara rakt. Båda kräver en del jobb. Därför blir det för det mesta alternativet jazzokester som vinner och min "frisyr" är bara en obeslutsam samling hårtestar. Så då välkomnar vi våren och sommaren för nu är den här.
Jag tror att det är få som hör ordet BUP och tänker på något positivt nu för tiden. Det känns intimt förknippat med köer och brister. Då är det en otrolig lättnad att allt går snabbt, enkelt och med ett fint bemötande, när det viktigaste man har behöver hjälp. Inom loppet av några veckor var bedömningar klara och stödet på plats. Det var mer än vad jag hade vågat hoppas på. Att utöver det ha en chef som genast kliver in, anpassar och stöttar är fullkomligt ovärderligt. Men också suveräna kollegor som hjälper mig att klara av jobbet både känslomässigt och praktiskt. Idag var det flera positiva besked, både från vården och chefen, efter veckor av planering och jag känner mig lättad. Som att jag lite försiktigt vågar börja andas igen. Livet har varit omtumlande, oroligt och ovisst men nu när allt är på plats kommer en gnutta lugn. Även om det fortfarande är mer att hantera än en vanlig vardag så är det så mycket tydligare än det har varit i den massiva förvirring som rådit, att...