Jag har gått många kurser och utbildningar om våld i nära relation och där ingår så klart hedersrelaterat våld. Men påfyllning är alltid bra och även efter att ha arbetat flera år med något så kan det finnas nya tänkvärda vinklar. Så idag var jag och kollegan på utbildning med duktiga Origo. Vi fick lära oss om deras samtalsmetod Origomodellen. Proffsigt, smart och charmigt upplägg med bra gruppdiskussioner och intressanta exempel. Fast oavsett hur bra utbildningar är så är det utmattade att sitta en hel dag, särskilt efter lunch så har jag vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag tog mig igenom 3,5 år heltidsstudier på Universitetet. Nu fick jag ta till klassiska kladda-i-anteckningarna för att hålla mig vaken. På rasten kunde jag hålla mig alert genom att betrakta konsten i konferenslokalerna: Det kanske bara var mina tankar som gick åt ett särskilt håll. Eller nej förresten, min kollega tänkte...
Det är inte du det är jag. Jag behöver sålla bort intryck och fokusera, så nu åker den av. Inga vibrationer vid varje mejl, sms eller messengermeddelande. Ingen tidtagning av tempo och steg. Ingen registrering av träningspass. Herregud, kommer de ens att existera då? Jag fick bara plötsligt nog. Den låg på tvättmaskinen efter duschen, den vibrerade av ett meddelande redan innan jag hunnit sätta på mig den igen och jag kände att jag blev stressad. Kan jag inte få vara ifred ibland? Så började jag fundera över det där eviga registrerandet av aktiviteter, samma, lika hela tiden. Jag tränar som jag tränat i flera år, så varför behöver jag mäta det? Och pulsen som hormon- och säkert stressrusar lite då och då, gärna sådär 120 slag i minuten mitt i natten. Det känner jag väl att den gör ändå? Vad är det jag har hållt på med? Nu vill jag inte se vilka meddelanden som kommer förrän jag har tid och fokus, jag vill inte veta hur fort jag springer och jag bryr m...