Det kändes brutalt att höra Polarn berätta att hon är ledsen för att hon känner sig rädd hela tiden. Rädd för att gå till skolan, rädd för att gå hem från skolan, rädd för att gå till fiol och orkester och rädd för att sova för att hon drömmer hemska mardrömmar om att bli kidnappad. Instinkten skriker att jag ska svepa in henne i bomull och aldrig låta henne vara ensam igen, medan den mer rationella sidan säger att jag måste hjälpa henne utmana rädslan. Det som är svårt är att jag också förstår att det finns ondska där ute och att den "stökiga mannen" försökte ge sig på henne skrämde mig med. Men hon sa det själv, hon vill kunna göra som förut och gå till skolan och kompisar utan att vara rädd. Då hjälper det inte att bädda in henne i bomull, så istället övar vi på att närma oss det där läskiga. Då är det betydligt lättare att hantera den här ondskan: Hon hade varit i skogen på idrottslektionen och hittade till kvällen två fästingar. Fy. Att det ska finnas så mån...